Såg en grym film ikväll: Boogie Nights. Den handlade om porrindustrin på 70-80-talet och var väldigt medryckande, rätt het på sina ställen, lite deprimerande och grymt bra, den nominerades också till 3 Oscar. Här har vi en kraftfull 80-talspowerballad av Night Ranger som var med i slutet.
Igår åkte jag längdskidor och gav en sista sen julklapp till familjen, för jag tyckte att de var värda något mer än bara de där seriealbumen jag gav dem. Beställde en Cheap Monday-tröja till brorsan tillsammans med en rock jag köpte, en mokabryggare till mor och Bioshock 2 till far.
Mitt favoritklädmärke har blivit svenska Army of Me. Jag köpte rocken Marty, ovan.
I övrigt är mitt allmänna tillstånd rätt bra just nu, det är bara mycket att stå i med det materiella. Jag är bara lite understimulerad eftersom vår bil slutat fungera i kylan och jag sitter lite fast hemma med familjen och morsans pojkvän och har inte direkt jättekul. Jag försöker umgås med dem, med grannarna och mina kompisar som har tillgång till bil, och det går väl hyfsat. Till råga på allt dog vår router, så vi gick över till farsans överblivna router, och då dog WLAN:et på den! Så nu har jag suttit och tethrat via min telefon som jag lyckades rädda från minnesdumpsdöden och nu kör rootad, men har nu gått över till nätverkskabel. En ny router är beställd.
Men imorgon är det nyårsafton, vi blir åtta personer, och jag ska helsteka en fläsksida i fett i ca. 100 grader under hela dagen och göra förrätt på den tillsammans med en sallad på färsk spenat, rosmarin, nötter, granatäpple och dadel-balsamico. Huvudrätten blir en saltinbakad lammstek och en vitlök- och timjans-lammstek med ungsbakad sötpotatis, en vanlig potatisgratäng och övriga tillbehör. Sedan blir det Crème brûlée till efterrätt och jag ska göra ett försök att bränna på ett karamelltäcke. Det blir någon sorts ost- och lökpaj som ska användas som snittar till bubblet innan tolvslaget och då tänkte jag låta löken fräsa på låg värme under lång tid i gjutjärnsgryta så man får bort all vätska och fram den söta smaken. Till välkomstdrinken - Gin, lime och Russchian - blir det lite småplock av oliver, örter och surdegsknäcke, och den ost och Pata Negra-skinka som morsan flög med hem från Barcelona! Det blir kul att laga mat imorgon!
Stereophonics - I could lose ya, vilken de spelade på Irish Pub där jag var ikväll och hade roligt. Vilken låt!
Det har varit som att en EMP detonerat i mitt hus de senaste dagarna. Volvon har slutat starta och verkstaden vet inte vad som är fel, routern har slutat fungera och blinkar inte ens till när man sätter i strömmen, och min mobiltelefon dog en oförutsägbar död.
Det grymma android-communityt rekommenderade mig att installera en bootloader och lägga in en ny ROM, och efter bootande och terminalkommandon gav jag den livet åter fantastiskt nog, och nu även med root-tillgång. Tyvärr strök alla mina SMS-konversationer och hela min samtalshistorik med, men det är sådant man får ta.
Jag är i alla fall en lycklig PC-användare och blickar inte nostalgiskt på Mac-perioden. Det som inte är lika bra, är touchpaden på bärbara PC:s. Faktum är att den inte är alls lika finslipad som på en Mac. I övrigt är jag alldeles lyrisk: idag har jag installerat en radda spel, laddat ner filmer och spelat upp över HDMI, och jag tycker att allt fungerar mycket väl.
Drog ut ikväll med brorsan för att träffa en tjej som gick i hans klass i grundskolan. Vi gick på Irish, där de spelade låten ovan. Det var väldigt trevligt, och även om jag inte visste så mycket om brorsans klasskamrater var det väldigt roligt, för jag har ju gått på precis samma skolor som han har. Fick en skön vinterpromenad hem såhär halv tre på natten.
Orginalet: Avril 14th av Aphex Twin. Brorsan spelade den för mig på piano.
Kanye West - Blame Game: Covern. Bra låt, men det är pianoslingan som ligger i grunden som gör det mesta jobbet. Brorsan blev förbannad när jag gjorde honom uppmärksam på att Kanye baserat en låt på Avril 14th.
Kvällens film var Marie Antoinette, en film av Sofia Coppola som har ett par år på nacken men som jag inte sett förrän nu, med Kirsten Dunst och Jason Schwartzman (som är Sofia Coppolas kusin, och som jag känner bäst från Bored to Death och musikprojektet Coconut Records). Den var rätt bra, handlade om Frankrikes sista drottning innan franska revolutionen, men det är löst, riktigt löst baserad på historien, den gör en massa romantiseringar och innehåller modern popmusik. I visuell stil påminde den om Virgin Suicides.
Musiken var bra. Man fick höra Siouxsie and the Banshees - Hong Kong Garden, som fått en cover av Uffie, samt Aphex Twins pianostycke Avril 14th här ovanför, som jag kände igen från Kanye Wests låt Blame Game. Air och The Strokes kom också in på ett par hörn.
Det gör ingenting att den inte är så skildrar verkligheten så troget, man märker att Sofia Coppola hellre än budskap vill förmedla känslor och atmosfärer i sina filmer. Tyvärr lämnas man inte sällan med en liten tomhet när man sett hennes filmer för avsaknaden av ett meddelande i filmerna gör att det inte finns så mycket att fundera på när allt är sagt och gjort. Här känner jag samma sak som med Virgin Suicides - det är en snyggt berättad historia och den har en laddning i luften man nästan kan ta på, men när eftertexterna rullar rycker man mest på axlarna och tänker "jaha, det var ju en cool film" och sedan kan man glömma den.
En riktigt bra film behöver man bearbeta lite efteråt.
Julafton kom och gick och jag ska inte tråka ut er med detaljerna, men jag fick ett gäng julklappar, däribland Vredens druvor av Steinbeck, ett par Desigual-skjortor och Call of Duty: Black Ops på Xbox 360. Det senare är inte ett av de bättre Call of Duty-spelen, det märker man direkt. Spelserien har utvecklats omväxlande av Infinity Ward och Treyarch, och Treyarch har alltid varit lite sämre. Det här är deras verk.
Sedan gjorde jag äntligen slag i sak och köpte en ny dator. Jag har fiskat efter en ny dator länge, men har haft orealistiska krav, som så ofta. Men nu känner jag att jag gjort en bra kompromiss.
Det blev en HP Envy 14, en flaggskepps-modell från HP som jag känner mig väldigt nöjd med. Som prestige-PC har den bra kvalitetskänsla med ett chassi i aluminium och magnesiumlegering med laseretsade mönster, bakgrundsbelyst tangentbord, påkostade högtalare och smarta mjukvarulösningar. Eftersom jag var van vid Mac så är det ett bra steg, eftersom den inte är så primitiv. Den är inte lika finslipad som en Mac, men det är riktigt bra för en PC. Den kom i en lyxig svart förpackning utan några pappersmanualer. Istället fick man med ett 2 Gb SD-kort som all dokumentation låg på.
Den har rejäla prestanda också. Tyvärr avspeglas det på batteritiden, som är kort, och vikten, som faktiskt på tiondegrammet är identisk med min gamla Macbook, inte för att det är olidligt tungt, jag hade bara hoppats skaffa något lättare. I slutänden kom jag fram till att det är två kompromisser jag var beredd att göra - min dator står mestadels hemma ändå. Kommer det en tid då jag bär runt mycket på datorn är jag beredd att köpa en netbook. De kostar rätt lite nu för tiden.
Det fina är den fyrkärninga processorn, datornörden i mig ryser till när jag kollar prestandafliken i Aktivitetshanteraren och ser åtta processoranvändningsgrafer. Fyra fysiska kärnor och fyra simulerade genom Hyperthreading.
I övrigt har den ett hyfsat spelgrafikkort: AMD/ATI Radeon 5650. Även 4 Gb DDR3-RAM och en snabb 7200-varvs 500-Gb-hårddisk.
Det däremot kunde vara bättre är skärmen, 1366x768 pixlar är lite i underkant då de spänns upp på en 14,5"-skärm, och jag gillar inte riktigt glare-behandlingen som ger fin svärta men kraftiga reflektioner. Men återigen är det inget som skiljer från Mac:en, så det är okej.
Tangentbordet, som jag från början var kritisk till, har visat sig vara riktigt bra med fasta, sköna tangenter som ger precis lagom motstånd och som hjälper en att skriva rätt snabbt.
Över hela taget tror jag att jag kommer trivas med den här. En dator kan inte göra allt, men det här är en fin avvägning mellan portabilitet, kvalitetskänsla och herkulisk prestanda!
Jag önskar god jul med Tyskarna från Lund. Achtung Christmas!
För i skrivande stund är klockan snart 01 den 24:e december. Den 23:dje gjorde jag en matjesilltårta, gick ut i skogen och högg ner en gran med yxa och drog hem den med hjälp av bror och far. Den står nu klädd, och jag har kokat knäck med farsan och jag har slagit in alla klappar.
Skogen är sagolik just nu. Nu är det -27°C, men när jag tog granen var det -24°C, vilket är bitande kallt nog. Snötäcket ligger djupt och den slytäta skogen blir riktigt magisk när den täcks tjockt av snön.
Jag kan bara konstatera att det var tur att jag inte åkte norrut senare, för de senaste dagarna har det varit halvt omöjligt att ta sig någonstans med tåg. Jag hoppas att det går bra att åka söderut igen sedan.
Siouxsie and The Banshees - Israel är en jullåt enligt Siouxsie själv. Den bågnar inte av julvibbar direkt, men är en skön kontrast mot all traditionell julmusik.
Den här julen består av julbrunch hos far och julbord med mor och morföräldrar, och jag ser fram emot att ha det väldigt skönt och lugnt. Hoppas ni alla får det bra! God jul!
Chemtrails, lyssnade på Beck i köket när jag lagade middag.
Har fått en bok idag: Ett land i gryningen av Dennis Lehane. Han har skrivit bokserien som ligger mig varmt om hjärtat, den om Kenzie-Gennaro. Den här utspelar sig också i Boston men är dock fristående och handlar om USA på 1920-talet. Det verkar vara lite inspirerat av Ellroy: Råbarkat och verklighetsbaserat. I början handlar det om den legendariska baseball-spelaren Babe Ruth. "Han tog en klunk ur sin plunta och sköljde rent munnen från spyor genom att gurgla sig med whiskey och spottade över järnräcket och såg hur Chicagos glittrande horisont tornade upp sig framför honom medan han förflyttade sig bort från den." Ni vet hur jag gillar sådana här skitiga men storslagna rövarhistorier.
Blev idag antagen som testpilot för Smartson och ska testa och blogga om Nokias bluetooth-headset BH-217. Det kommer dock inte ske här utan på Smartsons testpilot-blogg. Jag har ju mitt Sony Ericsson PV-740 som ska vara high-end men som inte riktigt kan uppfylla mina höga krav, så det blir intressant att se om det här fungerar bättre.
Jag är återetablerad i Sundsvall nu. De här dagarna jobbar hela min familj, så jag står för markservicen. Det innebär att i stort sett allt jag gjort de senaste två dagarna är att köra bil.
Det är mycket som ska göras. Hundar ska tas omhand, mor och bror ska till jobben, det ska socialiseras med mina vänner, vänner till familjen och morföräldrar, julmaten inhandlas och julklappar köpas tillsammans med olika människor i diverse konstellationer. Idag plockade jag upp ännu en hemvändare, en vän från gymnasiet, från tågstationen och åt lunch. Så jag bokstavligt talat glider runt i en bakhjulsdriven Mercedes-Benz och utför alla dessa ärenden i den glashalka som bildats på grund av det ständiga snöandet, och trots den stränga kylan. Men det är roligt. Lite för mycket gas och en snabb snärt med ratten genererar ett kontrollerat bredställ som man lätt häver genom att lätta gasen, styra emot eller vänta på att det relativt långsamma antisladdsystemet sparkar in, ifall man har det igång.
Tog sedan tjuren vid hornen och träffade den där tjejen som frågat efter mig, en tjej jag växte upp med som gick i min klass i grundskolan, som jag faktiskt såg fem dagar i veckan två tredjedelar av året mellan att vi var 7 till 15 år gamla. Jag har inte pratat med henne sedan dess. Herregud vad vi växt upp! Hon var vacker, och den välbekanta blicken ryckte upp en brokig rad av känslor. Upplevelsen var omskakande, vilket man får säga är förståligt då vi faktiskt direkt och indirekt påverkat och format varandra, nästan hör samman, precis som den familj man blir när man växer upp tillsammans. Jag skulle vilja träffa dem alla i grundskoleklassen, de flesta av dem gick jag ju faktiskt nio år med.
Efter en så här psykiskt och fysiskt ansträngande dag kopplade jag av genom att höfta ihop en middag tillsammans med morsan som omedvetet fick spanska influenser då vi pratade om Barcelona, samtidigt som vi drack konjak och jag spelade Whitey, ovan. Det som skulle bli en råraka blev tortilla española, med fläskkotletter jag gnuggade in chili, vitlök och lime i, och som tillbehör mixade jag ihop soltorkade tomater, färsk röd paprika, kalamataoliver och lite rödlök tillsammans med rapsolja till en salsa. Hon ville att jag skulle mellanlanda här en natt med mina sex vänner då vi åker till Åre, så kunde hon utrymma under tiden. Det är en fin gest men behövs egentligen inte.
Imorgon ska jag ta det lugnt och stanna hemma, sedan går jag ut och tar en öl med granntjejen på kvällen. Och sedan kommer det fortsätta ungefär så här... träffa vänner och familj, laga mat, flänga lite fram och tillbaka, gå ut, konsumeras. I stort sett är det min vardag här. Att bara glida runt på det här viset lockar mig ju alltid hem, men jag skulle nog inte vilja göra det under någon längre tid. Däremot märker jag hur välgörande och lugnande det är, och hur mycket bättre jag mår, så det fyller sin funktion i uppladdningen inför nästa termin.
Bloc Party tycker jag är lika genomengelskt som te. Det här är en storslagen sång, den näst sista på deras sista album. Höstterminen 2010, med allt var det inneburit, är ett för evigt avslutat kapitel... och skolan är bara en del av det. Det har varit rätt tungt ibland. En episk Bloc Party-låt utgör ett perfekt bokslut: nu kan jag bygga upp energin under tre veckor, och gå vidare. Om tre timmar sätter jag mig på tåget till Sundsvall.
Det här är en bitter låt och en bitter musikvideo, KIA - Killed In Action. "Allt är tillåtet i krig och kärlek" brukar man säga, och ibland är krig=kärlek.
Det har varit en väldigt bra dag med släkt, vänner, squash och champagne. Skulle dock hellre ha stannat hemma och druckit champagne med gänget hela kvällen för nattlivet är så långt ifrån mysigt man kan komma, KIA är en bra jämförelse.
Nåväl, vill jag inte ha ett negativt sista minne för jag har haft det otroligt bra de här senaste dagarna. Jag kräver bara ett rejält stycke icke-platonisk kärlek. Imorgon åker jag norr och jag behöver det.
Jag skrev sista tentan igår och från och med nu till söndag är en enda storsatsning på att ha så mycket roligt och vara så social som möjligt. Efter tentan blev det middag och film i Kista och ikväll blev det middag och sedan skridskor i Kungsträdgården. De kommande två dagarna ska jag fika med någon, spela squash, gå på tentapub, fika med en annan och gå ut och äta med ett gäng. Jag har fått julklappar (fick en grymt fin Tiger och Sweden-plånbok!) och jag har gett bort julklappar. Jag ska också försöka få tid till att gå på stan. Så här skulle man ha det jämt.
I rinken spelade de halvt opassande men extremt bra musik. När jag snörade på spelade de Rage Against the Machine. De sista låtarna var Per-Arnez, grymt tighta mash-ups på gullig dansbandsmusik blandat med stenhård gansterrap. Låten ovan var bland de sista och jag och Elisa dansade vals på skridskorna till en av dem, det gjorde en ruggigt romantisk bild.
Bombus - Biblical, doomrock från Göteborg! Med gitarriffet kan man riva Jerikos väggar, som dagensskiva.se skriver!
Åh det är inte kul att skriva tentor, särskilt inte när de är helt uppåt väggarna jämfört med vad man övat på. Imorgon skriver jag nästa tenta och hoppas att den inte är likadan.
Efterräkningen efter självmordsbombningen på Drottninggatan har i alla fall börjat. Noterbart är att 1) nu är det helt plötsligt ingen som har något emot FRA-lagen längre, att 2) det finns ett hot mot Sverige och folk får vänja sig vid det, men hur allvarligt det är vet man inte förrän man vet mer om bombarens förmodade medbrottslingar och deras kopplingar till andra terrororganisationer och 3) det blir ett än mer hårt samhällsklimat med i) mer övervakning och ii) en lite värre situation för Sveriges muslimer. Idag har vice ordförande i Svenska Fatwarådet lagt en fatwa på bombdådet för att understryka att det inte är okej, att det strider mot sharialagar och bryter mot islamiska värderingar. Vad som suger är att Sverigedemokrater och högerextremistiska krafter trots detta får vatten på sin kvarn. SD har begärt en extra riksdagsdebatt efter det som har hänt, och man kan ju gissa vad som kommer att sägas.
Och jag vill ju inte att mitt land en dag blir så förstört av sunkiga värderingar, oansvarig politik och okunnighet att vi hamnar i USA:s situation, där man nätt och jämt kommer ihåg vad man kämpar för.
Men jag är inte mer orolig än förut. Det har bara varit en tidsfråga tills det här skulle hända, det har skett terrorbombningar i stora delar av Europa så varför ska vi vara förskonade? Men det är ingen idé att oroa sig, risken att drabbas är statistiskt mikroskopisk. Och det är dessutom poängen med terrorism. Att spränga människor är en sekundär effekt. Den primära är att ingjuta fruktan.
Vi borde använda britternas gamla WWII-slogan: "Keep calm and carry on". Spela inte terroristerna i händerna.
Broken Social Scene är väldigt bra. Här spelar de på en squashbana.
Jag tog ett avbrott från studerandet idag och gick och spelade squash, det var jätteroligt. Det är en väldigt explosiv sport och väldigt underhållande, även för nybörjare. Man kastar sig efter bollar och ger allt för att ta dem. Jag har fördel av att ha en hyfsad backhand efter att ha spelat lite tennis. Till skillnad från tennis är det här en mycket mer jävlaranamma i squash och det passar mig alldeles utmärkt. Och då spelade vi ändå bara snälla bollar för att få ett bra spel. Nu känner jag mig riktigt trött i hela kroppen, det märks att det är bra träning. Det kommer att bli fler gånger!
Jag hör sirener utanför fönstret, om det beror på kvällen stora händelse eller något annat vet jag inte. Men det tycks som att vi hade fått Sveriges första(?) självmordsbombning, bara en kilometer ifrån där jag bor. Carl Bildt gör det han verkar gilla bäst och twittrar om det: http://twitter.com/carlbildt/statuses/13731205434318848.
Samtidigt på Flashback: Konspirationsteorierna står som spön i backen. "Det är en false flag-operation som SÄPO ligger bakom för att påminna om vilka fienden är efter Wikilieaks-fiaskot!". Andra har kört bilplåtarna i registret, och Flashback-drevet har identifierat den förmodade gärningsmannen och hittat hans Facebooksida, vilken jag inte tänker lägga ut eftersom det känns lite oetiskt.
Även om det var ett väldigt tafatt, förmodligen oorganiserat dåd som lindrigt skadade två och dödade gärningsmannen - med gasolflaskor i en brinnande bil, med en väska innehållande spikar men ingen sprängladdning, som inte ens stod på ett strategiskt bra ställe för att göra någon verklig skada - har till sist verkligheten kommit ifatt Sverige. Man kan inte föra krig i andra länder utan att skaffa sig några fiender... även om denne gjorde det på ett sätt som nästan kvalificerar till Darwin Awards. Ja, alla kan ju inte få Nobelpriset, så då får man satsa på de alternativa.
Leg of Lamb, en av alla grymma låtar från Rated R.
Det här glaset är mitt favoritglas, en småsak men jag värdesätter det. Jag har Iittala-glas i ett par olika färger och storlekar men det jag gillar mest är ett enkelt kärl i värmehärdat glas från Duralex, en väldigt vanlig modell som heter Provence. Enkel industridesign.
Vi hade alltid ett par sådana här i skåpet när jag växte upp. De är närmast okrossbara och finns fortfarande kvar, om än så repade på insidan att när man häller upp läsk i dem försvinner kolsyran extremt snabbt pga. de många små luftfickorna som bildas i reporna.
När jag flyttade ner till Stockholm tog jag inte med mig några köksgrejer utom en rejäl kniv, skärbräda i trä och en tre-koppars Bialetti-mokabryggare. Men det stod ett Duralex Provence-glas och väntade på mig i pentryt, identiskt med de vi har hemma. Det använder jag varje morgon för att dricka kaffe ur, det har perfekt storlek för en hel bryggare kaffe.
Den fungerar också bra för drinkar. Ikväll såg jag en film med Clive Owen från 1998. Den hette Croupier och var överraskande bra, i noirstil, handlade om vad det verkar. För att varva ner tog han en drink: hällde upp ca. ett dricksglas vodka från frysen - i sitt Duralex Provence.
Nog för att jag har en flaska vodka i frysen som jag hällt upp i samma sorts glas men jag dricker inte 2 dl av den. Så mycket häller jag bara upp när drycken ifråga är moka!
Vissa saker följer en i livet, de där småsakerna man nästan inte tänker på. Men de är inte betydelselösa.
Simian Mobile Disco har släppte sitt nya album Delicacies för en vecka sedan. De är tillbaka och låter numera mycket mer avskalat. Ingen sång, bara deras hårda beats. Jag måste säga att jag gillade deras förra album, Cruel Intentions, bättre, men man känner fortfarande igen dem.
Tentaplugget är igång igen på allvar. Idag gick jag bara ut för att köpa en grillad kyckling åt mig och min kusin som kom på middag. Tentaperioden innan jul är alltid värst, för det är den tid på året då man har sämst motivation. Jag vill bara skriva dem och bli ledig. Det är sex dagar kvar och jag längtar.
Lyssnade på U2 på vägen till Kista idag. Det har jag inte gjort så mycket förut, men jag gillade det.
Och för att dra till med ett TV-tips: 21.00 går Blood Work på TV6, filmatiseringen av Michael Connelly-romanen Blodspår. Jag köpte och läste den förut och nu tror att jag bytlånat den till farsan mot någon annan deckare, eller så ligger den och skräpar här någonstans. Boken var väldigt bra och jag visste inte att de gjort en filmatisering, även fast de lär ha slaktat den. Clint Eastwood har rollen som huvudpersonen, hjärttransplanterade ex-polisen Terry McCaleb!
EDIT: Stötte på en kristen Macanvändartolkning av texten till låten ovan komplett med referenser. Jag kan relatera, Force Quit eller Tvångsavslutning är något jag är alldeles för van vid ;) Hjälp...
Force quit (This Macintosh metaphor is a poetic masterpiece. Force quit in Mac language is the method to quit a program that is out of control and can’t be stopped the normal way. It needs a different kind of intervention. God is doing a force quit on this guy’s life.) and move to trash (Mac language for delete. God is deleting the man’s life. Isaiah 1:18) Restart and re-boot yourself (John 3:3, 2 Cor 5:17) Password, you enter here, right now You know your name so punch it in
Efter Adrian Lux kommer jag med mer ny, bra, svensk musik. Those Dancing Days har släppt nya singeln Fuckarias i dagarna och till min lättnad har de gått ifrån den här supergulliga twee-indiepoppen de spelade förut som visserligen var rätt bra, men extremt mesig. Nu har de skaffat attityd och driv och jag gillar det!
Kan behövas lite energisk musik för när man tentapluggar... jag känner att jag återfått kontrollen och strukturen över vad jag ska göra och kunna inför finansieringstentan och det känns oändligt bra.
Min trehundrade post blir något så plebejiskt som en typisk househit, men den är jättebra med en schysst video. Adrian Lux.
Det har gått sådan inflation i electrohouse. Numera kan vem som helst med en MacBook och ett godtyckligt musikintresse mixa och skapa musik. Särskilt tydligt är det här i Sverige, vi har väldigt många duktiga svenska artister och DJ:s. Det är lättare än någonsin att hitta bra musik - och genom ökningen också mindre bra musik. Det är nästan så att det blivit lite för enkelt. Jag sprider mitt lyssnande framför allt bakåt i tiden just nu och lyssnar inte bara på electrohouse. Då kan man hitta lite mer oförutsägbar, lite mer utmanande musik. För det är sådant som är mest intressant.
Men det är JUL igen, och NU idag har jag köpt sista klappen. Det blir alltid lite mer än vad man tror. Jag har inte så mycket julstämning igång än eftersom jag är jätteladdad inför tentorna, men jag har åtminstone tjuvstartat med en glöggfest som inspirerade mig, så jag gick på Systemet och köpte en flaska Blossa Trestjärning spetsad med cognac, jättegod och smakar inte alls så starkt som den är (21%), utan väldigt runt och fylligt och cognac:igt. Grymt god, och fungerar också riktigt bra rumstempererad. Det är den som gäller i jul!
Jag har nu tagit mig ännu lite längre bakåt i musikhistorien, från 90-talets grunge till 70- och 80-talets goth. Gothen sprang ur punken, och ett av de tidiga goth-banden var Siouxie and the Banshees. När jag lyssnade på dem blev jag förvånad för jag fick höra Hong Kong Garden som Uffie gjort sitt senaste album och Cities in Dust som Junkie XL gjort sitt senaste album - jag visste inte att de covrat Siouxsie and the Banshees när de gjort dessa. Goth gav upphov till band som Cocteau Twins, The Cure och Joy Division, och musiken har i förlängningen skapat Dream pop och Shoegaze. Då är man hemma i samma kategori som artister som M83, My Bloody Valentine och The Dandy Warhols, sådant där som jag jämt lyssnar på.
Det är lätt att tänka på Goth som de där inåtvända, opera-rocklyssnande svart-långhåriga människorna, men så är inte fallet. Hade jag varit född lite tidigare skulle jag nog varit en gothare själv. Musiken och punkigheten är svårmotståndlig.
Till det nya albumets omslag - och alla dess singlars - lät West konstnären George Condo göra framsidan. Det blev censurerat i USA, och ligger därför som mosaik.
West twittrade: "Banned in the USA!". Condo skrev: "The superimposition of people’s perceptions on a cartoon is shocking. What’s happening in their minds should be banned. Not the painting.”
Personligen har jag ett par dagar fyllda med värme, is och kärlek: ärtsoppa, kusin, glögg, skridskor, mer glögg, Elisabeth, gänget, julklappsköp. Alltihop är juligt och mysigt.
Löste in en trisslott jag fått och vunnit 50 kr på, mot två nya, och vann 50 kr igen. Det är inte så roligt att spela på lotter.
Musikvideon till 1979 jag postade igår får en uppföljare. Albumet Mellon Collie and the Infinite Sadness följdes upp av Adore tre år senare, och singeln Perfect skulle ha en video. Bandet sökte upp de fem ungdomarna från videon till 1979 igen och lät dem göra samma roller, bara lite äldre. De hittade alla utom en, som satt i fängelse.
Återbesöker 90-talet med Smashing Pumpkins. De var i grund och botten grunge men det hörde man inte så mycket av på senare år. Det är i alla fall en väldigt bra låt och en härlig tidstypisk video. Året var 1995 då deras dubbelalbum Mellon Collie and the Infinite Sadness kom ut och de slog stort. Den här låten har ingen annan än Iggy Pop valt att spela i egenskap av DJ och radiopratare på en av de fiktionella radiostationerna i Grand Theft Auto IV.
Imorgon blir det en Kistaresa och sedan ska jag köpa lite fler julklappar.
Den här låten har jag lyssnat på idag. Det visade sig att den hade en video. Den är magisk!
Idag har varit en prima bakomflötet-dag, lite handlingförlamad efter gårdagen. Gårdagskvällen var magisk i ordets rätta bemärkelse, jag gick på en stämningsfull Harry Potter-sittning som Snape. Jag väntade mig bara inte att jag i egenskap av elevhemsföreståndare skulle bli placerad vid honnörsbordet. Och döda sångledaren/Dumbledore i slutet av sittningen. Det var stämningsfullt, det var blött, det var roligt. Det blev spårat, det blev dans och jag hade faktiskt genuint jättekul; kröp in i någons mantel, brottades med Lollo, dansade med Carro, bjöd på tequila.
Det jag har förmått mig att göra idag har varit att handla, studera lite finansiering, äta kallrökt lax med bulgur, köpa julklappar online och frossa i datorspecifikationer. Fick en reality check när jag häromdagen insåg att högpresterande datorer är deprimerande plastklumpar som jag inte ens skulle vilja ta i med pinne. Kvalitetskänslan är nära noll. Mindre datorer är ofta gjorda i bättre material och med bättre (känsla av) kvalitet, förmodligen för att de behöver kunna tåla att bäras runt mer. Så jag köper hellre en sexig 1,43-kilos aluminium-notebook än ett fladdrigt tvåochetthalvkilos polymerspektakel, även om jag får offra möjligheten att spela.
Dell har för övrigt tuffa grejer i görningen, som nu har prissatts. Inspiron Duo med dubbelkärnig Intel Atom-processor, cirkapris 6000 kr.
Jag gjorde en gun run ut till Arlanda kl. 10.00 imorse för att träffa min mor. Kele gick i hörlurarna för att överrösta de högljudda ryskorna bakom mig.
Hem igen kl. 13 och sedan på en blöt Harry Potter-fest kl. 19.
Idag har jag även kommit ännu ett steg närmare en bättre tillvaro.
All introducera klassisk musik i populärmusik är i bästa fall en gimmick och i värsta fall blasé. SomethingALaMode gör ett ganska bra jobb med att integrera stråkar i sin electrohouse, det är bra men inte storartat och gud ska veta att det inte är nyskapande. Lyssna på Wolfgang Gartners remix av Beethovens femte, det är så det ska göras! Men det är inte illa. Plus för att de har med kläddesigngurun Karl Lagerfeld, som inte är främmande för elektronisk musik. Han var ju som bekant DJ på en radiostation i GTA IV.
"They are the games of our times. Those games in a way changed the world.... They had written a politically incorrect dialogue... I loved it, [particularly] in a time when everybody wants to be so politically correct when they talk... I prefer to be in a video than to play with it. I would love to be a very nasty, politically incorrect character." -Karl Lagerfeld
Idag är det även Black Friday. Även om vi inte har denna köphysteriska tradition i Sverige så har jag faktiskt köpt något idag, en tröja från det storartade märket Army of Me som består av ett par stockholmare baserade i Shanghai. De är riktigt bra på kläddesign, med skarpa linjer och känsla för detaljer.
Det är flera otroliga låtar på Sleigh Bells album. Rill Rill är en av dem. Så nu sitter jag och lyssnar på liknande band: My Bloody Valentine, Jesus and Mary Chain, Cocteau Twins och Sonic Youth, alltihop från sent 80-tal och tidigt 90-tal. Och även nyare band som The Go! Team och A Sunny Day in Glasgow.
Kvällens TV-tips, för det blir ett sådant, är filmen "Brazil" från 1985. Det är en framtidsdystopi av samma kaliber som Blade Runner, en av mina favoritgenrer, och sådana filmer brukar vara breddfyllda med stämning. Den här är dock brittisk och hela det gamla gardet är med: Sir Ian Holm, Bob Hoskins, Michael Palin, Jonathan Pryce, Jim Broadbent och - av alla människor - Robert De Niro. Det är en John-film, se den!
Fick så äntligen se !!! på Hornstull Strand! Det var jätteroligt, sångaren Nic Offer dansade runt otroligt fånigt, de hade soul-sångerskan som hörs på låtar som Heart of Hearts och en trumpetare i bakgrunden! Det var synd att jag fick ett sådant bortfall när folk en timme innan insåg att det var vinter men jag hade ett par trogna kämpar med mig, varav en förkyld, och det var kul att sitta och prata och dricka Brooklyn IPA och sedan se konserten. Roligast var det när Nic Offer dansade ut bland publiken och jag var tvungen att rufsa honom i håret lite!
Ra Ra Riots orkestrala indiepop. Vampire Weekend-vibbar, någon?
Hittade en random alternativrock-station i min webradio-app imorse, WNRN som sänder från Charlotteville, Virginia. När jag slog på den kastades jag in i en Sleigh Bells-låt, Rill Rill, följt av en Red Hot Chili Peppers-låt, Zephyr Song, följt av !!!:s låt Heart of Hearts, som jag postat. Tre-låtstreaket bröts av Ra Ra Riot, men då var jag redan framme vid skolan. Bra radiostation!
Jag tänkte egentligen posta något om dream-pop/shoegaze/noise-pop men så snubblade jag på den här videon från !!!:s senaste singel. Jag ser verkligen fram emot spelningen, den här videon är ju lysande. Väldigt flamboyant också, och man kan ju räkna med en helt vansinnig och lycklig stämning, jag tror att jag satsar på att inte komma upp före lunch dagen efter!
Veckans projekt, förutom klubbandet och förutom skrivandet av finansieringssammanfattningen, är att göra min mobil till en fullvärdig ersättare av min iPod, eller snarare ett komplement. Planen är inte okomplicerad. På grund av att fransmän är mesar begränsas uteffekten i musikspelare där, och eftersom Orange San Francisco säljs där är även min mobil strypt. Men det fina är att den går att häva. Naturligtvis börjar jag med att backa upp min data från den - vilket är den segaste delen - och sedan genom en rad operationer som inkluderar återställningslägen, kolla MD5-checksummor (man vill inte lägga in en korrupt fil på så låg nivå i en dator) och terminalkommandon som ska skapa behörighet att ändra i filsystemets lägsta nivå, installera ett skal som fungerar som livlina om något skulle gå snett, sedan en custom-mjukvara ovanpå det, och när jag gjort det in kod som möjliggör en höjning av uteffekten. Sedan, om ljudkvaliteten inte visar sig vara dålig, blir det nog till att skaffa Spotify Premium!
Det är tur att det finns människor som har bättre koll än mig på hur man gör det här, så man har någon att fråga. Sådana här saker har också slående likheter med det vi gör i kurser som datorteknik och operativsystem...
Nu är klockan 00:00 den 22 november och Kanye Wests nya album My Beautiful Dark Twisted Fantasy är släppt över hela världen. Igår den 21:onde laddade jag upp genom att se hans film Runaway, en 35-minuters konstfilm som fungerar som en magnifik men diskret fondvägg till musiken från det nya albumet. Det är trots allt musiken som ligger i fokus. Jag tycker att ni ska ta er tid och luta er tillbaka och ta in den. Den ligger inbäddad i sin helhet ovan.
Kanye West är grandios gränsande till vansinne, och det visar han tydligt på det här albumet. Men han är duktig. Det enda som överträffar hans talang är hans ego. Men det förlåter man gärna honom för när han gör så fantastisk musik, särskilt när han uppvisar sådan självkritik som i den vackra singeln "Runaway".
På onsdag blir det episkt igen. Ännu ett band jag länge haft skräpandes på iPoden, Kalifornianska dance-punk-bandet med det mest korkade bandnamnet av alla, !!!, kommer till Hornstull Strand och spelar. Idiotiskt eftersom sökmotorer inte kan processa utropstecken, så därför har de förblivit relativt okända. Kanske har deras framgångar hämmats av att två av deras senaste trummisar dött. Men nu är de inne på sin tredje och de har också förtydligat att utropstecknet ska uttalas "Chk" vilket gjort dem lite mer framträdande!
Hornstull Strand fyller två år och därför blir det gratis. Det kommer att bli dansant. Det ska fan inte missas.
Det blev Yelle framför Uffie igår och jag ångrar det absolut inte.
Det första som slår en när man står där är naturligtvis chocken att höra henne och hennes tunga franska brytning i verkligheten. När hon kastat av sig den Fever Ray-inspirerade fjäderskruden kom chocken att på riktigt se hennes vackra, ultralätta uppenbarelse studsa runt på scenen och verkligen charma hela publiken. Det grymma var att hon körde så många olika låtar, både några osläppta från det nya albumet och några från det gamla albumet Pop Up, men också bonusar som Crookers-samarbetet Cooler Couleur, en cover på Robyn - Who's That Girl översatt till franska(!) och till sist ett par av hennes låtar remixade, bland annat Tepr-mixen på A Cause Des Garcons.
Jag drack nästan ingenting på hela kvällen. Yelle och mitt fantastiska sällskap och hela snygga Debaser gav nog med dopamin och jag föredrog att ha lite kontroll. Efter spelningen tog gamle räven MRTN Stockholm Beat över skivtallrikarna och fick världen att gunga.
Av en händelse kommer både Yelle och Uffie till Stockholm imorgon och spelar: Yelle på Debaser Medis och Uffie på Hornstull Strand. De är ganska lika i sin stil och har båda fransk bakgrund, och någon av dem ska jag gå och se. Yelles nya singel ovan är väldigt bra (inklusive videon, se den!), och Uffie vet jag kommer leverera. Vilken det blir får vi se.
Det här är det bästa som hänt mig musikmässigt på ett bra tag. Sleigh Bells debutalbum Treats har funnits ute sedan sommaren men jag har undgått det tills nu. Det är rockig noise-pop, en genre jag alltid älskat, och jag tycker att det låter som om allt det bästa blandats: The Go! Teams högljudda cheerleading-orkesterrock tillsammans med Karen O från Yeah Yeah Yeahs sexiga sång och Justice kärlek till distade gitarrer och bombastiska melodier, samt med en dos My Bloody Valentine inblandat. Man associerar också lätt till M.I.A och faktum är att de ligger på hennes skivbolag.
Det är en blandning av allt det bästa och det är bara en sak som stör mig: att jag inte såg dem spela under Way Out West i år eftersom jag tyckte att "Sleigh Bells" lät som att det skulle vara ett deppigt indie-folkrockband!
De har fått extremt bra recensioner på debutalbumet, och det förstår jag, för att lyssna på det är verkligen... omstörtande! Nu ska jag kompensera min sena upptäckt med att spela dem ofta och mycket!
När jag kom hem från jobbet satte jag på TV:n medan jag kokade upp vatten där en Skavlan-repris gick. En svart gammal man talade, Carola och Ola Rapace satt bredvid och nickade och såg tagna ut. När han nämnde Lafayette Bar & Grill insåg jag vem han var: Hurricane Carter, som jag skrivit om förut. Han var boxaren som blev oskyldigt dömd för ett trippelmord och satt i fängelse i ca. 20 år innan han släpptes. Det blev protester, och Bob Dylan blev personligt engagerad och skrev den här låten som berättar historien, och hans fall blev film med Denzel Washington...
Men det intressanta är ju det han berättade. Att han aldrig gav upp, erkände sig skyldig, såg sig som en fånge. Han vägrade ha fångkläder och äta maten under perioder, han vägrade att delta i aktiviteterna i fängelset. Så han fick sitta i isoleringcell ca. hälften av de där 20 åren. Men han klarade sig igenom det på något helt otroligt sätt med vettet i behåll. Sedan blev han ledare för en organisation som kämpar för oskyldigt dömda. Nu, 74 år gammal, är han talare, och det märks. Han kunde verkligen få med sig folk.
De senaste 24 timmarna var inte riktigt min bästa tid i livet, med en alldeles för lång dag i skolan och en oöverlagt köpt biljett till en fest i Alvik som på något svårbeskrivligt sätt blev en nykter snedtändning som antagligen beror på att jag var slutkörd. Jag försökte ha kul ett tag och lyckades rätt bra, men till sist hade jag inte mer att ge, utan kände mig mest konstig, ensam trots att jag inte var det. Jag var lite utsliten helt enkelt, och då blev det extra outhärdligt att gå själv på en fest där man halvkände alldeles för många människor. Den följdes av en lång väntan efter klockan ett på natten för att komma hem från Alvik följt av sömnproblem och kallsvettiga mardrömmar. Multipla, febriga och blöta, kanske ådrog jag mig något när jag stod i kylan så länge. Sedan steg jag upp klockan åtta och jobbade i Enskede och idag mår jag faktiskt fint.
Från soundtracket till filmen Gone Baby Gone. Stilen i musiken säger mycket om stilen i böckerna.
Den tionde november släpptes Dennis Lehanes nya bok i serien om Patrick Kenzie och Angela Gennaro, en bokserie som kom under 90-talet. Den heter En mörk välsignelse (Moonlight Mile i orginal) och är den sjätte om dem.
Jag vet inte hur just den är, men jag har läst de tidigare fem, några på svenska och några på engelska, och de är bra på ett underligt sätt. Premissen är cheesy och väldigt noir, med en ung man och ung kvinna (båda naturligtvis oerhört snygga) som växt upp tillsammans i ett ruffigt område i Boston och blivit privatdetektiver med kontor i ett gammalt kyrkklocktorn och hela tiden finns den här oerhörda sexuell laddningen mellan dem som inte fullbordas, ett klassiskt dramatiskt grepp. De strör one-liners omkring sig och allt är lite lite väl flashigt, dramatiskt, våldsamt och väl inlindat. De är råbarkade actionhjältar på gott och ont: det är grymt bra driv och man har andan i halsgropen men man storknar lite grand när det blir för mycket Sin City över det hela.
Men det man verkligen faller för är den pragmatism och avsaknad av resonemang böckerna har. Det är en berättelse man följer och inte mycket mer och det finns inte alltid någon bra förklaring till händelserna som sker, precis som i en Tarantino-film. Det finns ingen jätteskurk i slutet av varje bok. Istället är det moraliska tveksamheter, rasism, sadism och girighet; hela den mänskliga naturen är motivet! Man får inte alltid en bov levererad, istället får huvudpersonerna och man själv ett konstaterande om att världen är ond. Det reagerar på samma sätt som man själv skulle göra: hopplöshet, ilska och raseri, och det är där deras actionhjälteglans mattas av, man inser att de har en personlighet under den välpolerade, tuffa ytan. Slutsatserna finns bra sammanfattade på några rader här. Detektivparet är med om våldsamma möten och intrikata konspirationer, men de är inga övermänniskor; ondskan sätter sina spår tillsammans med skottskadorna och genom böckerna förändras de.
Den fjärde boken i serien, Gone Baby Gone, har filmatiserats med Casey Affleck och även om den var relativt likgiltig jämfört med boken så fick den en respektabel framgång, och kanske är det på grund av den och framför allt Mystic River och hans Scorsese-filmatiserade bok Shutter Island, som han skrivit denna uppföljare. Dennis Lehane har vinden i ryggen just nu och Moonlight Mile har alla förutsättningar att bli en succé. Vill ni har en riktig recension redan nu kan ni läsa Aftonbladets, som publicerades idag.
Kid Cudis nya album Man On The Moon II droppade för en vecka sedan. Det har fått ett bra mottagande, och jag stämmer in i hyllningarna. Han gör den nya generationens hiphop, lågmäld och ömtålig på sina ställen, och ständigt talande. Jag gillar det väldigt. Så har han ju ett extra plus i min bok för att han gjort samarbeten med Ratatat!
Dagen gav även ett genombrott på marknaden för den fjärde generationens mobilnät. Telenor och Tele2 har skruvat upp temperaturen rejält för Telia och erbjuder båda obegränsad datortrafik. De skiljer sig genom att Telenor (som inte har några priser på sin hemsida, men det här är de priser det snackas om) kostar 549 kr i månaden över en bindningstid på 18 månader (ej angivet men det är branchnorm) men bjuder på kostnaden de första 6, samtidigt som Tele2 tar 499 kr över 18 månader men kostar bara 299 kr de första 12. Men jag besparar er uträkningen: Över bindningstiden kostar Telenor 6588 kr och Tele2 6582 kr, dvs det är hugget som stucket vilken operatör man väljer. Jag skulle skaffa Telenor bara för att de är den operatör som har minst korkad reklam, alla andra operatörer måste tro att hela deras målgrupp, dvs. hela Sverige, är efterbliven. Men Telenor har Daft Punk och säljer på ett bra argument: inga datatrafiktak. Det vill jag premiera.
Telia, å sin sida, tar 499 kr över bindningens alla 18 månader, dvs. 8982 kr, och de har ett datatrafiktak på 30 Gb. De får anstränga sig för att vara konkurrensmässiga nu.
Samtliga operatörer erbjuder teoretiska 80 Mbit nedströms.
Cavo är ett band från Missouri som inte är så känt utanför staterna. Deras musik kallas för post-grunge, jag kallar den för smörig hårdrock, men den är så väldigt bra gjord, hela kittet: texten och musiken och videon.
Jag har dessutom hört att ZTE, kinesisk tillverkare av mobiltelefoner - bland annat den jag äger - ska etablera sig i Sverige nu i årsskiftet. Då med Blade (min telefon) och Light, en 7"-surfplatta med Android. Det är riktigt bra, för då får Samsung Galaxy Pad en naturlig fiende och kanske driver ner priset på den från de skyhöga 7000 kr de ska ha för den. ZTE Light blir antagligen en riktig prispressare, men man får vad man betalar för. Den har en lägre upplösning än Samsungen och det ryktas om att den ska ha en resistiv skärm istället för kapacitiv, men vem vet, det kan komma att ändras innan Sverige-lanseringen. På samma vis är det riktigt bra att ZTE Blade kommer till Sverige så vi får se fler billiga Android-telefoner med WVGA-skärm inom en snar framtid. Jag tror på deras produkter, de håller hög kvalitet för att ha så bra priser och kan nog bli nästa Huawei här i Sverige.
Hörde den här låten av Crosby, Stills, Nash and Young, visst är den grym! Den är från 1977 men är som något nutida av Zero 7.
Och orgelankompanjemanget, visst låter det nästan precis likadant som det i Imogen Heaps Oh Me, Oh My.
Jag kan knappt minnas när jag hade en helg senast som jag bara kunde vara hemma under och ta det lugnt. Jag har visserligen pluggat en massa, men det har varit ganska rogivande samtidigt som det varit produktivt tillsammans med mycket Zoegas Forza! och musik.
Förutom att ha blivit mycket klokare i finansiering har jag gjort lite självrannsakan och blivit väldigt mycket klokare på mig själv, inte bara vad jag är bra på utan vad jag brister i. Förhoppningsvis är det första steget mot att bli en lite mer välfungerande och stabilare person. Och jag tar aktiva åtgärder för det också.
Såg också första och andra avsnittet av andra säsongen av Grotesco. Det är inte alltid så jätteroligt, däremot är det ganska jobbigt att se eftersom det är så nära sanningen... se det här klippet till slutet.
En favoritlåt; Thom Yorke - The Eraser, satt till en "video", egentligen panorerandet över stillbilder. Det är väldigt enkelt att måla med ljus som här. Ställ upp kameran på ett stativ i ett nästan totalmörkt rum, höj bländartalet rejält och sänk känsligheten i botten, håll slutaren öppen i ett par minuter medan man ritar i luften med en ficklampa. Om man själv håller sig i rörelse, kommer man inte fastna på kamerasensorn.
Bild från Autoblog, tackar!
Ibland kan man skönja spöklika silhuetter på bilderna när man inte varit snabb nog, som här.
Apropå elbilar som denna Tesla Roadster har den europeiska varianten på Chevrolet Volt - Opel Ampera - fått sitt pris i Sverige. Den ska kosta 429 000 kr före subventioner. Det är en rejäl bit mer än ex. en Prius som börjar på strax under 300 000 kr, men så kan Volt/Ampera också gå ca. 6 mil endast på batterikraft och har dessutom ett litium-jon-batteripaket till skillnad från Priusens ålderdomliga nickel-metallhydrid-teknik som kräver massvis med sällsynta jordartsmetaller. Den sträckan lär däremot bli förkortas en del på vintern.
Tyvärr kommer den inte få några subventioner i Sverige, annat än det femårsskattebefriande alla miljöbilar får. Den skulle vara aktuell för en supermiljöbilspremie, men även utan lär den sälja bra, särskilt som tjänstebil och till företag.
Ja, General Motors har saker och ting under kontroll. Det enda molnet på himlen bör vara "valutakriget", valutadevalveringspolitiken som USA och Kina för just nu. På kort sikt gynnar den respektive länders industri eftersom det får fart på deras export, men kommer devalveringen regleras framöver kan det roliga vara över. Samtidigt ligger USA i luven på Kina över just detta, och Kina är en jättemarknad för amerikansk bilindustri. Särskilt för General Motors, vars märke Buick (egentligen ommärkta och upplyxade Opel-bilar) säljer extremt bra till landets växande övre medelklass.
Skulle jag satsa på hur bilmarknaden ser ut i framtiden skulle det bli följande: - Volkswagen-koncernen tar över Toyotas position som världens största biltillverkare samtidigt som de köper allt större delar av andra tillverkare. Toyata tappar greppet. - Hyundai blir "det vettiga, pålitiga alternativet", samma roll som Toyota har idag. - Ford är den amerikanska biltillverkare som går bäst i USA - GM kommer inte förbi Ford i USA men breder ut sig i Kina. - Kinesiska biltillverkare kommer att bli en kraft att räkna med om några år, då antalet aktörer har minskat och de börjat komma upp i den kvalitet som efterfrågas. Kommer följa samma utveckling som de sydkoreanska märkena. - Finbilsmarknaden är inte lika självklar, men Audi lär klara sig bra med hjälp av Volkswagen och konkurrensen med Mercedes-Benz och BMW lär fortsätta vara lika jämn. - Volvo kommer fortsätta hålla det tempo de har idag, men flyttar kanske delar av produktionen till Kina. Hur det går för Saab är omöjligt att veta.
Så verkar branchtrenderna se ut idag. Men när det handlar om så här resursintensiva, internationella jättekoncerner är det mycket som kan förändras med politiken och världsklimatet.
Påeldad av en föreläsning av entreprenören Douglas Roos och den oöverblickliga hierarkin i det internationella jätteföretag jag jobbar i, insåg jag idag att jag är trött på arbetslivet i den form jag har att göra med idag.
Kanske har jag tröttnat lite på lärandet, hela utbildningsapparaten som ständigt snurrat som en konstant under hela uppväxten. Inte utvecklingen och reflektionen, utan de här tomma kunskaperna och den eviga strömmen av saker man "ska kunna", saker man ska stå och säga ja tack och amen till utan att ifrågasätta.
Därför inspirerade Roos, där han satt nersjunken i en fotölj på scenen och ändå lyckades utstråla energi och kaxighet samtidigt som han muntert svor som en borstbindare. Han ifrågasatte "academia"; kunskaper spelar bara en viss roll. Drivkraft och karaktär kan däremot vara avgörande. Och att tro på sig själv.
Jag lägger till en annan sak, och det är att man ska tro på det man gör. Utbildningmässigt gör jag i grund och botten det. De kunskaper jag får - personligen såväl som på papperet - är bra verktyg för att ta sig dit man vill.
Yrkesmässigt gör jag det inte i dagsläget. Fortfarande känner jag mig understimulerad. Många yrken går ut på att vara ett mekaniskt, ersättligt verktyg och det tror jag inte på överhuvudtaget. En av människans största drivkrafter är att känna sig behövda, om inte på ett personligt plan så på ett yrkesmässigt. Och gör man inte det, om man inte gör någon skillnad - för andra människor; för sig själv - så kommer man oundvikligen sträva efter att göra det, för allt annat är emot människans natur. Alla behöver skapa ett värde, det är genetiskt inprogrammerat i oss.
Så varför inte skapa något man brinner för då, något som kan ge värde till andra och en själv? Min entreprenöriella sida eldades på av Douglas Roos. Det är inga tankebanor jag är främmande för, utan har haft snurrande sedan mp3-spelarens intåg i början av 2000-talet då en rad aktörer dök upp, alla unga människor med elektronikintresse och kunskaper, vilka bildade firma, fixade ett litet kapital, beställde hem produkter från Sydkorea och Kina och sålde från hemmet via Internet.
Vad som krävs är en bra idé som man tror på och lite koll på marknaden. Har man det, är man en bra bit på vägen. Att köpa i bulk från Asien är enkelt tack vare internethandeln, eller varför inte från en amerikansk grossist nu när dollarn är så låg och på väg än längre ner. Möjligheterna är oändliga om man hittar något man vill satsa till hundra procent på.
Man behöver inte ha en så traditionell syn på arbete, och det är skönt att ha fått den insikten.
Blonde Redhead har släppt ett nytt album men låten "Equus" är från ett album som kom 2004. Det nya i all ära, men det de gjort tidigare är svårslaget! Jag faller så jävlarns hårt för dem varje gång jag hör dem.
Equus är latin för häst, men även namnet på en pjäs om en ung man som blir besatt av hästar, ser dem som gud förkroppsligad, och sedan blir det bisarrt. Och visst får man lite sådana vibbar av den här låten?
Equus är även namnet på Hyundais nya flaggskeppsmodell, som jag diskuterat här förut, en lyxbil, betonar de med eftertryck: istället för en tryckt instruktionsbok får man en iPad att läsa en digital version av manualen på!
Kom igen nu och lansera Hyundai i40/Sonata i Europa nu någon gång då.. Jänkarna ska inte ha allt roligt!
Elisa messade och tyckte att vi skulle gå och se Uffie live den 20:de, då hon spelar på Hornstull Strand. Då kanske man får höra hennes genombrottlåt Pop the Glock live.
Nej, nu blev det inte så politiskt korrekt. Den nyligen gripna "nye lasermannens" har hängts ut massivt i pressen, samt vissa vittnen, och det är tydligt att dagspressen inte har ett uns samvete i jakten på lösnummer. Förutom hans namn har man visat bilder på hans pass och hans vapen, en Glock 19 - en kompakt version av Glock 17 som bland andra svenska försvaret använder - och inte särskilt "grovkalibrig" som polisen hävdade (9x19 mm).
Men ärligt talat är det förmodligen väldigt svårt att dölja sådan här information nu för tiden. Hade den inte skrivits i tidningarna hade den funnits ute på Internet. Man behöver bara kolla lite på Flashback för att hitta allt man vill och inte vill veta om diverse gärningsmän. Fan, det går ju till och med att hitta hitta denne "lasermans" Youtube-account...
Bevisningen mot honom är rätt övertygande. Jag undrar, precis som alla andra antagligen gör, hur en instrumentbyggande musiker med Aspbergers kan drivas till att göra sådana här vansinniga saker?
Överbjuden på vegetarisk gulasch hos Elisabeth spelade hon The Gathering, ett holländskt trip rock-band från den grunge:iga sidan av 90-talet. Jag gillar det som fan.
Ja, sällan har jag sluppit laga mat så ofta. Dagen efter bjöd kusinen över mig på middag och film - The Hangover var så jävla bra! - dessutom hade jag lunchföreläsning idag. Men ikväll behövde jag något stärkande och gjorde en schysst vegetarisk gryta i ayurveda-stil. Det här är väldigt hippie och jag följer det inte medvetet, men i min oändliga reserv av överflödig information i bakhuvudet vet jag att mina Doshas är Vata-Pitta och då ska man sänka sin Vata på vintern. Verkar som att det var rätt mat för det: Kokade helbulgur i buljong tillsammans med gul paprika, röd chili, gul lök, purjo och äpple och ingefära som jag rev ner. Blandade sedan i majs, lite ostronsås, röd currypasta, creme fraiche och riven ost. Sedan halvförlorade jag ett ägg ovanpå det, och serverade med mango chutney och en rejäl bit rågbröd.
Jag noterar också att jag ätit vegetariskt till middag tre dagar i rad.
Starka kryddor, chili och paprika, purjo, ingefära, vete, feta mejeriprodukter och ägg är vatasänkande. Det är för övrigt också feta nötter, öl, vin, kaffe och svart te. Men allt det här har jag känt ett sug efter sedan temperaturen börjat sjunka, så det är inga problem att följa sådana matråd...
Veckoslutet var intensivt. En riktigt laddad tackfest följt av en helg med min bror och en konsert som var utom denna värld. Brooklynduon Ratatat kom till Debaser Slussen och spelade, stämningen var fantastisk och publiken rörde sig som en homogen organisk massa till de genomskärande gitarrljuden och pukslagen. Det gick på ren eufori.
Repris: Vi fick bland annat höra Shempi. Videon gick på en duk i bakgrunden.
Klubbscen från Himmel över Berlin från 1987 där Nick Cave and The Bad Seeds uppträder. Den filmen fick mig att förstå grejen med Nick Cave.
Så har man hamnat där igen. Man vill inte se en film som beskrivs enligt "Västtysk-franskt drama från 1987. De osynliga änglarna Damiel och Cassiel går omkring och lyssnar på berlinarnas tankar. Damiel blir kär i cirkusartisten Marion och funderar på att bli människa.". Så beskrivs Himmel över Berlin (Der Himmel über Berlin) av Wim Wenders och det låter fullständigt avskyvärt. Man orkar inte med någon djup, inåtvänd film, ändå ser man på den eftersom man ändå inser att den kommer att påverka en. Så man ser den, man påverkas, man får ännu en erfarenhet och då var det ju värt det.
Som alla bra filmer behöver man smälta dem efteråt, när man just har sett den har man bara insamlat rådata som hjärnan ska försöka pussla ihop. Det var otroligt foto, helt otrolig, surrealistisk musik av Nick Cave och Crime and the City Solution. Handlingen var enkel att greppa - den visade upp gatorna, människorna, den trasiga och sönderdelade staden, det kollektiva dåliga samvetet - men var svår att tolka. Den verkar dels ha handlat om att folk sätter upp sådana hinder för att inte släppa in andra på livet. Det är inte så lätt, konstaterade jag och E någon timme tidigare där jag låg på golvet med hennes huvud på mitt bröst. Det sades så bra i filmen: "Germany has crumbled into as many small states as there are individuals. And these small states are mobile. Everyone carries his own state with him, and demands a toll when another wants to enter.".
Dagens webradiostation var GotRadio Mashups. Det kanske låter lite 2002 att lyssna på webradio, men man upptäcker så mycket ny musik. Den här stationen spelade mashups, och inte din tonåriga grannslyngels halvhjärtade hopmixningar. De här hade Party Ben- The Dumbest Name In Showbiz - gjort, och de var mästerliga. En mashup av No Doubt - Hella Good och Incubus - Megalomaniac som verkligen rockade följdes av denna mix på Fischrspooner - Emerge och Nirvana - Smells Like Teen Spirit. En massa bra låtar. Tillsammans.
Steg upp halv sex imorse för att jobba. Att stå på en höjd och se ut över Björns Trädgård kl. 06.50 när det börjar ljusna var en upplevelse. Det blev en rätt lång dag, men röjig och det är roligt. Jag känner mig så jävla energisk. Nu sitter jag och lyssnar på Incubus - de är från Los Angeles megalopolis, de är bra, varför har jag inte lyssnat på dem? - och dricker PG Tips. Man blir faktiskt hookad på det. Det har en ganska speciell smak, strävt och starkt, gjort för att dricka med mjölk och socker. Jag köpte ett sprillans nytt 80-pack i veckan.
Imorgon tar jag på mig en peruk(!) och går på fest!
Blev tipsad om Turner Cody via Spotifys Facebook-integration och det var visst riktigt bra! Hotel California-referens i 1:43 ;)
Ikväll var jag bara trött efter en lång, lång dag i skolan som blev längre av att studievägledarna hade sammankallat krismöte bara för att stå och visa hur förvirrade de var angående CSN-debaklet. Det gjorde varken till eller från för mig. Gick hem och stupade framför ännu en kvalitetsfilm på TV6 som mest gick ut på att Emmy Rossum sprang runt genomvåt i ett sjukande skepp, heh. Imorgon ska jag upp halv sex och vara på Medis kl. 07 för lite kabeldragning. Mitt jobb har en viss charm i och med att man får vara lite grovis, senast jag var en av gubbarna var när jag jobbade på StjärnaFyrkant.
Idag är det Dia de los Muertos så jag hyllar det på mitt eget sätt: med musik. LMFAO:s nytillkomna Ghostbusters-remix de gjorde inför högtiden.
Gjorde en fet shoppingrunda i förmiddags där jag förberedde mig för fredagens tackfest. Svarta kläder och svart peruk. Jag tycker att jag ser väldigt övertygande ut, och min kusin höll med. Jag bjöd hem henne på en snabbt hopkommen carbonara. Tack vare det är det välstädat och, jag vågar faktiskt säga FINT, på mitt rum. Så jag stortrivs. Det är inte en studenthåla längre utan ett väldigt vackert rum. När det är så här schysst hemma vill man faktiskt bjuda hem folk. Jag ska bara försöka hålla efter det också...
Jag vet inte vad folk generellt har för inställning till Drum and Bass, denna genombrittiska genre som uppstod ur ravekulturen på 90-talet. Men jag har ett bra förhållande till den!
Hittade en väldigt bra Android-app för webradio: TuneIn Radio. Där kunde jag lätt hitta grymma stationer, som Proton Radio där de spelar electro kontinuerligt utan uppehåll, i färdiga mixar. Hittade också Bass Drive, en station som spelar Drum 'n' Bass dygnet runt. Det var perfekt musik att sitta på tåget och lyssna på i hörlurarna.
Idag har jag jobbat mitt sista pass. Omfamnat den sista tjejen, skakat hand med den sista stammisen, lämnat in kläderna och huvudnyckeln och tejpat ett avskedsbrev på skåpsluckorna innan lamporna släcktes för sista gången.
Jag känner av höstens inverkan. Tror kroppen känner av kylan och vill bygga upp ett fettlager för den vill ha en massa feta saker hela tiden. Men det är också något helt annat... man blir lite, jag vet inte, allvarlig och reflekterande men samtidigt känslosam. Vuxen kanske?
Dagen började med att jag sprang en runda i Hagaparken. Jag har laddat ner Sporttracker till Android och den har mätt upp att det var 4,27 km. Det tog 25 minuter och jag brände 294 kalorier. Jag akompanjerades av RadioSeven, som också har en bra app till Android och det är inte riktigt min typ av musik men det fungerar bra när man springer.
Gjorde plikttroget mina samtal till familjen, läste ekonomi och tog sedan en runda på stan och köpte kläder, bland annat den här långa, tunga, ribbade koftan från Mouli.
I butiken spelade de Duck Sauce - Barbara Streisand.
PS. I min jakt på den perfekta espresson har jag upptäckt Zoegas Espresso Della Casa. Den har den stora fylligheten och kraftiga smaken från Robusta jag är ute efter. Det är väldigt rakt och lite kärvt. Så det är den jag kommer köra på ett tag nu.
Lyssnade på Lupe Fiascos första singel The Show Goes On från albumet som kommer i mars, och där har han tagit hooken från den här låten av Modest Mouse.
Låten är släppt bara ett par dagar sedan. Jag har inte så mycket övers till Lupe men man måste hålla sig uppdaterad ;) Kid Cudi och Kanye däremot...
The show goes on även i Community. Jag är inne på andra säsongen nu och ja, det är fantastiskt. Bästa. Komediserien. Ever.
Näst efter Arrested Development, såklart ;) Och ungefär lika grymt som Malcolm in the Middle. Och Family Guy, men det skulle jag inte kalla komedi, snarare satir
Efter att ha installerat modemet gick jag in på Youtube, sökte på Moby och valde den här videon bara för testa något. Det blev första Youtube-videon jag sett på länge som jag inte behövde pausa för att buffra i förväg. Inte för att man kan anklaga den för att ha hög kvalitet, men det fanns god marginal.
Gjorde ännu en bra investering idag. Mitt mobila bredband har ju varit ett långvarigt gissel så idag tänkte jag att det kanske var dags att pröva att köpa en ny dongle. Så jag gick förbi Tre-butiken i Kista Galleria med Carro och köpte en rosa Huawei E122. De hade inte några svarta eller vita men det gjorde väl detsamma. Jag fick den billigt.
Jag gjorde en före- och efter-mätning med bredbandkollen. Med mina gamla Huawei E220 hade jag ofta nått 1,0±0,2 Mbit nedströms, nu fick jag 2,7±0,3 Mbit. Uppströms nådde jag 0,3±0,1 Mbit, nu fick jag 0,8±0,3 Mbit. Men bland det bästa är att svarshastigheten (ping), som låg på 130±10 ms, nu hamnade på 50±10 ms! Det är helt fantastiska resultat, visserligen långt ifrån de teoretiska 7,2 Mbit:en eller de tillåtna marknadsföringssiffrorna 6 Mbit, men det är en grymt stor förbättring för mig.
Snodd bild från random teknikblogg, tack så mycket!
När man sätter på en film med ett intro där Massive Attack spelas (som så många andra gånger är det Angel), där man använder grönt courier-typsnitt som skrivs ut på skärmen och där Mary Lynn Rajskub är med, då vet man att man är nära guld. B-action-guld. När dessutom Harrison Ford dyker upp och ser svår ut och skapar otroliga banksäkerhetssystem genom att skriva "configure router 192.168.1.1" i terminalfönster och när skurken pratar brittisk engelska, då fullbordas alla ens misstankar och man undrar hur man kan missat detta guldkorn.
Vintage Queens of the Stone Age från år 2000 och albumet Rated R. Jag har Rated R-tischan :) Den här låten är egentligen två i samma: de sista 35-sekunderna spelas "Tension Head".
I dagens (2010-10-28) DN skrev tidningens Mexiko-korrespondent Erik de la Reguera en kalldusch till nyhetsartikel på sidan 30:
"Rättsskipningen i städer som Ciudad Juárez [har] börjat bli en parodi på sig själv. I fredags kväll gick ett maffiakommando in på en födelsedagsfest för en 15-åring i Ciudad Juárez och sköt ihjäl fjorton personer, bland dem flera kvinnor och mindreåriga. Anhöriga försökte stoppa en polisbil, men den körde snabbt i väg. Ordningsmakten kom inte tillbaka förrän 40 minuter senare. Några dagar senare hittades två döda män, den ena med huvudet avhugget. Bredvid låg en lapp där det stod att de "dödat oskyldiga kvinnor och barn". Om de var skyldiga till massakern? Det är det ingen som vet. Men så är det även när polisen presenterar "skyldiga" inför kamerorna, eftersom erkännandena ofta framtvingas under tortyr. I de fall då den lokala polisledningen faktiskt utmanar en brottsorganisation på allvar - som när 134 ton marijuana beslagtogs i gränsstaden Tijuana i förra veckan - väntar istället bestraffningar. Efter rekordbeslaget gick ett kommando in på ett behandlingshem i Tijuana, radade upp patienterna mot en vägg och avrättade 13 personer kallblodigt. Några minuter senare hördes corridomusik på polisradion och en röst som sa: -Det här är bara början. Sammanlagt kommer det att bli 134. Budskapet är klart: varje beslagtaget ton marijuana bestraffas i Tijuana med ett människoliv."
Den mexikanska regeringen har ingen chans att mota knarkkartellerna. Landet har kämpat med allt de har - även militärmakt - sedan 2006 då president Calderón förklarade krig mot maffian och det bara dragit ner landet längre i våld och korruption av polisstyrkor och lokalstyren.
Läste även en krönika i Metro i morse som handlade om legaliseringen av marijuana och var allmänt positiv till den (det här måste vara första gången i svensk historia som dagspressen talar positivt om knark) och berättade att hälften av alla intäkter knarkkartellerna har kommer från marijuanan.
Det klart att man ser det här som den enda vägen ut. En legalisering skulle minska efterfrågan på olagligt producerad marijuana, men den skulle aldrig försvinna helt. Det här lagförslaget är en eftergift till maffian. Men det finns inget annat att göra, när knarkkartellerna är mäktigare, mer välbeväpnade och vältränade än en stadsmakts fyramiljarderdollars-försvar.
