Cannibal Freeway från Midnight Juggernauts nya album, The Crystal Axis.
Är inget vidare engagerad i bloggandet för närvarande, känner att jag har bättre saker att göra än att plita ned mina lösryckta tankar på nätet. Förresten är jag lite för trött för det - jag har fått den där klassiska vårförkylningen efter en lite för kraftig anstränging bärandes lite för lite kläder. Samtidigt måste jag lägga ner rätt mycket energi på skolarbetet.
I övrigt sätter jag ihop min sommarspellista i Spotify... jag blir alltid inspirerad till ny musik i samband med årstidsväxlingarna. Sommaren 2010 var ganska mycket electro och pop, men sommaren 2011 innehåller mer nydisco, synthar och 80-talsinspirerad musik.
Nu tar jag det lugnt och väntar på att återhämta mig inför helgen: Valborg!
Lady Gaga har släppt sin nya singel och Internet är i eld och lågor som vanligt ;) Hon twittrade för ett par timmar sedan om den nya låten. "JUDAS is about forgiveness+perseverance through struggle. Persevere today!". En påsklåt helt enkelt! Jag tycker att den är rätt fet.
Och jag vaknade nu kl. 06 av att jag hade ont i halsen. Så jag steg upp och drack lite te med honung och passade på att köpa Spotify Premium! Nu ska jag lyssna på musik så öronen trillar av ;)
Moment Bends, Architecture in Helsinkis nya album, landade denna månad. Det kommer definitivt hamna låtar från det på min sommarspellista, för det den typ av glad sommarmusik som australiensarna är så bra på.
Idag har jag röjt upp lite efter hemkomsten till Stockholm. Jag har fixat sladdhärvan med kabelstrumpa, samt tvättat. Och just nu känns det som om vi ramlat in i försommaren. Det är varmt och soligt och idag är jag ledig. Jag ska cykla till Lidingö och bjuda E på glass.
Pale Blue Eyes: Detta är nog inte den mest kända Lou Reed-låten, men jag tror att jag postat den förut.
Såg Adventureland ikvällm, en romantisk dramakomedi innehållandes Jesse Eisenberg och Kirsten Stewart ikväll. Detta gjorde jag tillsammans med min bror - han har så konstiga filmer på lut. Den här låten spelades ett par gånger i den. Och även om filmen var förutsägbar och väldigt svår att se (eftersom Eisenbergs rollfigur var så plågsamt awkward) så kan jag ändå fatta förtjänsten med filmen. Det den efterlämnar är kemi och känslor och det är väl precis vad en romantisk film ska göra, oavsett hur dålig intrigen än är.
I övrigt intet nytt att rapportera, jag har mest bara slappat idag. Men det är rätt okej i övrigt. Ha det gott allihop!
Det här är en av mina optimala sommarlåtar, och jag vet att det är lite tidigt, men dessa dagar har det varit nära. Det drar ljumma vindar genom träden och fåglarna sjunger efter solnedgången. Jag har grillat, gått i skogen och varit hundägare. Gårdagskvällen var en typisk sommar-utgångskväll även fast utomhustemperaturen var ca. tio grader lägre än sommaren, och jag slumpträffade gamla vänner på stan!
Det var fantastiskt igår. Eftersom morsan är bortrest ett par dagar har jag och brorsan huset för oss själva, så vi tog hem några kompisar och grillade, spelade sällskapsspel och drack öl innan vi drog ner på Kårhuset på stan. Jag vet inte vad det är med min närvaro som driver på festandet så mycket för jag manar ju inte på någon, men alla i min närhet från igår (min bror, hans vänner, mina vänner) var verkligen helt wrecked till den grad att jag fick dåligt samvete för att jag hade köpt så mycket öl och inte sa åt dem att chilla lite. Det brukar bli så här när jag är med. Brorsan sa att han aldrig hade blivit så bakis och sov länge. Själv hade jag festat ungefär lika hård men steg upp kl 10 och var pigg utan ett spår av huvudvärk, så jag städade undan gårdagskvällen och diskade allt (trasig diskmaskin...) och det gick rätt okej!
Idag har jag socialiserat mig med mormor och morfar samt hundarna. Jag fick bada den äldste av dem eftersom hon rullade sig i en död och förruttnad skata när vi var ute. Det är en glädje att vara hundägare :P
Men jag trivs verkligen med att vara ensam med brorsan, sköta hushållet och göra ärenden samtidigt som man tar hand om djuren. Man märker att det är en del jobb för att få vardagen att fungera, men vi har väldigt trevligt.
Spännande dag. Jag kom hem vid tolvtiden. Jag och brorsan var ensamma hemma, så vi tog därför initiativ till en grillfest. Köpte lite fläskfilé och bjöd hem ett par vänner, grillade, hade trevligt, drack öl och spelade sällskapsspel. Efter att vi dragit ner på stan och tagit en runda på Kåren drog vi hem.
Det är fantastiskt att gå hem en sådan här kväll; jag, brorsan och en vän. Vi har en dryg kilometer att gå upp över ett brant berg, och den sista sträckan går genom en grusbelagd stig genom en skog. Vi tog dock den där genvägen hem man alltid tog när man gick i grundskolan, den som gick genom skogen.
Det var också där vi gick sent på kvällen när jag var ute med scouterna, med månen som reflekterades i det av snön som tagit sig genom trädkronorna, ner på marken. Vi pulsade genom skogen och genomförde någon övning i nästan totalt mörker, eller som en av de sista gångerna då vi avgav nykterhetslöftet.
Denna gång gick vi genom skogen och pratade högt om vänner från förr och hur vi var en gång i tiden. Vi gick och slogs av grenar i ansiktet (har en decimeterlång, blodig skråma på vänster kind) samtidigt som vi genomlevde den tid då vi var väldigt unga. Det var häftigt att påminnas om hur vi en gång var, och hur vi har förändrats.
Explosions in the Sky, rätt bra postrock. Deras nya album kommer den 18:de men har naturligtvis redan läckt, detta är en av deras låtar.
Sådär, nu har jag träffat farsan och ätit middag. Har packat alla mina grejer för att hoppa på tåget åtta och trettio imorgon bitti. Känner mig rätt utpumpad redan nu så det är nog bäst jag går och lägger mig ASAP.
Tron Legacy: Reconfigured är remixalbumet på Daft Punks soundtrack till filmen, och det är fullsmockat med fantastiska låtar. Denna tycker jag särskilt mycket om, gjord av M83 och Big Black Delta. M83 (Anthony Gonzales) är en av mina favoriter och det storslagna och lite mörka soundet är ett av hans signum.
Idag nådde mig nyheten om att Spotify Free görs om. Har man skaffat Spotify före den 1:a november 2010 kommer man få begränsningar från och med 1:a maj i år. Man kommer bara kunna lyssna tio timmar på en månad, och bara lyssna på samma låt fem gånger.
Har man skaffat Spotify efter detta datum kommer begränsningarna träda i kraft ett halvår efter att man skaffat det.
Jag behöver kanske inte säga hur beroende jag är av Spotify, så det är självklart att jag skaffar ett Premium-konto nu. Det betalar jag gärna för eftersom jag lyssnar minst en timme varje dag, och 99 kr i månaden är ingenting för vad man får. Plus att man får mobilapplikationen - och slipper all reklam.
Det här blir mina sista två veckor med Spotify Free.
Notera trenden att skapa åttiotalsdoftande electro och göra musikvideor av hopklippa åttiotals-ungdomsfilmer till den. Jag tycker att det är en ganska cool tendens trots att det är ett väl enkelt trick att skapa musik som väcker längtan och nostalgi.
Idag vad jag för första gången på Naparapathögskolan. Det är första gången jag går till en naparapat, ja till och med första gången jag går och får en massage. Man får inte ha svårt för kroppskontakt (inget problem för mig)! Det var en intressant upplevelse men jag känner att det gjorde viss nytta. Och det uppfyllde ungefär ens fördomar/förväntningarna.
"Ställ dig med ryggen mot väggen och knäpp händerna runt nacken", sa hon, en tredjeårselev i min ålder. Jag stod där i kalsonger och strumpor och lutade mig lätt mot väggen. Hon lade en hand mellan, lite nedanför mina skulderblad; den andra mot mitt bröst. Hon bad mig hasa ned lite så jag var i hennes höjd, och då applicerade hon lite tryck. "Andas in", sade hon "-och ut". Jag gjorde det, och när jag fått all luft ur lungorna lutade hon sig in mot mig samtidigt som hon fördelade sin kraft mot handen på min bröstkorg. Det knäckte till.
Några likande övningar senare samt lite massage jag gick därifrån och kände mig mindre stel i bröstryggen och skuldrorna. Det måste ha varit rätt nyttigt så jag lär boka en tid med henne igen.
Oj jag insåg precis att Childish Gambino är Donald Glover, dvs. han som spelar Troy i Community! AWESOME! Han skriver helt sjukt bra texter, alltså verkligen. Freaks and Geeks är grym.
Childish Gambino återanvänder Kanye Wests melodi från All of the Lights, men med sin egen text. Det är bra och rätt träffsäkert och jag kunde inte låta bli att skratta högt på raden "these girls I'm kissing chase the blues away like Gargamel".
Stresslabbade Java idag, blev klar i grevens tid. Jag har inte hunnit göra mycket annat idag, men jag hade en trevlig lunch där jag träffade ett par gamla bekantingar man inte sett i skolan på ett bra tag. I övrigt har jag börjat följa en serie som heter The Walking Dead som utspelar sig i efterräkningarna av en zombie-apokalyps. Tänk Zombieland fast med mindre humor ;) Mer om det när jag sett några avsnitt!
Ratatat tillsammans med Marvin Gaye fungerade faktiskt över förväntan.
Datorägandet går bra och jag är väldigt stolt som bygget, som kombinerar grym prestanda (jag kan spela alla spel på högsta upplösning och detaljnivå), ljudnivå (jag ställer ner fläktarna när jag inte gör tungt arbete och då får jag anstränga mig för att höra den) med lågt pris (slutnotan hamnade på 7552 kr). Då valde jag alla delar själv och monterade.
Jag försöker hänga på de spelserier som jag gillade förr i tiden, och parallellkör nu Crysis 2, Splinter Cell: Conviction, Shift 2. Samt en uppstickare: Metro 2033. Sedan är jag väldigt sugen på att spela om mina gamla noir-klassiker: Fahrenheit, Max Payne-serien, Hitman-serien. De spelar man för stämningen och storyn, och det är lika tillfredsställande som en bra bok. Precis som en bra bok ska man däremot njuta av dem i lagom tempo. Jag har faktiskt en massa saker att göra som har högre prio än att spela datorspel...
Det roligaste med att han en fräsch dator är trots allt möjligheterna att konsumera nyhetsmedia. Svenska dagstidningar, svenska och utländska teknikbloggar, Youtube och streamad video, Twitter, amerikansk nyhetsmedia, Al-Jazeera. Det är fortfarande nytt för mig att jag inte behöver stanna och buffra en video stup i kvarten, än mindre att streama högupplöst material!
Haha jag var helt fearless igår kväll - det var den bästa sittningen på länge, men det beror på att det blir vad man gör det till. Är man omgiven av folk man tycker om, lägger alla pretentioner åt sidan och släpper loss, då blir det episkt.
Jobbade idag. Jag trivs verkligen jättebra på jobbet och att hjälpa kunder. Jag sålde ett flertal datorer idag, och när jag kom hem bytte jag det nätaggregat jag installerat i min dator eftersom det lät lite för mycket, och det blev suveränt! Nu är jag nöjd :)
När ens vänner säger att man skrämmer dem så vet man att man lyckats hålla sig utanför ramarna.
Det var overallsittning ikväll. Jag vet inte varför jag var så energisk men jag tror att det är något som ingår. Jag var inte full, utan tog bara ut svängarna.
Jag hade helt enkelt kul utan att bry mig om andra. Jag stack sångledaren med svärdet, hoppade frenetiskt på dansgolvet, skrek med i sången när coverbandet spelade "When You Were Young" av The Killers, snodde ett bloss på någons cigg. Jag låg ner på gräsmattan och studerade Karlavagnen när två tjejer gick mot mig. När jag sa att jag var okej sa de att de bara skulle kolla vem det var som låg där. Jag råkade anamma min elaka sida och ropade "det är lugnt, det är ingen ni känner ändå" vilket jagade iväg dem. Hoppsan :P
Jag deltog i matkriget och en tjej som jag hade en speciellt hård kamp mot hämnades jag på. Jag steg över hennes bord, hoppade ner framför henne, kysste henne och föll, med henne i famnen, över ett gäng stolar. Det gjorde ont men det värt det :) Räddade henne iaf.
Jag hade kul hela kvällen. För jag brydde mig inte, och jag tror inte att någon tog illa upp heller. Vi hade bara jävligt roligt, och det är vad som räknas. Min kavaj är genomblöt efter att jag försökt rädda den efter hallonkriget, men vem bryr sig!
Fleet Foxes nya låt som kommer på albumet den 2:a maj!
Idag väntade jag bara på att få återstående datordelar. Vid fyra-tiden tröttnade jag på att bevaka kollistatus vid datorn och gick till mitt uthämtningsställe. De hade faktiskt precis fått in sina postpaket så jag kunde hämta ut mina grejer direkt. Att bära de femton otympliga kilona hem var däremot inte lika smidigt, men det gick!
Jag och Carro monterade - det är smidigare när man är två! De få problem vi stötte på löste vi ganska enkelt, och ni sitter jag här och skriver blogginlägget på min nya dator.
Jag har lagt sista handen på detaljerna, som att sätta fast ett galler, en USB-frontpanel och installera Windows. Det är en otrolig maskin, och bärbara datorer i all ära, men de kommer inte riktigt upp i samma nivå som en bra stationär. Denna reagerar ögonblickligen och den är relativt tyst och sval. Bara för att snabbt prova drog jag igång Lady Gaga - Telephone i 1080p på Youtube, och det bara flöt, buffrade toksnabbt och såg asbra ut. Det är bra att ha en rejäl arbetsstation hemma, och jag är riktigt nöjd över att ha gjort monteringen så bra.
Okej, så jag kanske blev lite överentusiastisk över Little Boots. Den enda minnesvärda låten på skivan var "New In Town", och den har gett upphov till många bra remixer.
Den här är gjord av sångaren i Franz Ferdinand, Al Kapranos, och jag vet inte varför, men han har en förkärlek för dub. Han gjorde ett fullängds-album med dub-mixar på FF:s senaste (floppade) album, och dubbarna var väl iofs bättre än orginalen...
Anyway, idag har jag köpt dator. Jag fick ett bra pris - inte för att jag är anställd på en datorbutik - utan för att de hade lockpriser på eftertraktade komponenter och jag köpte på mig en del. En Intel Core i5-2500K, som är en väldigt prisvärd och otroligt överklockningsbar processor med fyra processorkärnor. 2x4 Gb Corsair Vengeance 1600 MHz, ett par snabba minnen med rejäla kylflänsar monterade. Gigabyte GTX 560 Ti OC, ett snabbt fabriksöverklockat grafikkort med väl tilltagen kylning. Samt en ganska ordinär 1 TB-hårddisk från Samsung och en DVD-brännare på bulk. Imorgon (förhoppningsvis) kommer mitt moderkort, ett ASRock P67 Deluxe4 (har kontakter för extern strömförsörjning för att klocka bättre och rejält med expansionsplatser) samt ett chassi: ett titanfärgat Fractal R3 (stort, svensktillverkat, ljudisolerat).
Det är alltså en stationär dator för det kändes som att det blev bäst: man kan överklocka och meka lite med den, man kan spela lite datorspel och prova ny datorhårdvara för att hålla sig a jour med vad som är hett på marknaden (det ingår lite i mitt jobb). Plus att den har en otrolig datorkraft i jämförelse med en laptop, så programmering och photoshoppande går snabbt och smärtfritt. Hell, bara att se på Youtube i 720p har varit ett hopplöst projekt så jag ser till och med fram emot det! Imorgon bygger vi!
Jag tror att alla redan sett Rebecca Black - Friday? Om inte tänker jag inte posta den, ni får söka upp den själva. Det här är en remix som industrial-gruppen Cynical Mass gjort och sedan redigerat videon. Resultatet är minst sagt spännande och visst är det lite bra?
Storyn om Rebecca Black har väl inte undgått någon. Men vet ni backstoryn?
Rebecca Black har inte på något vis erkänts som någon talang, ska man väl börja med att säga. Låten av videon har skapats av ett företag som heter Ark Music Factory. Ark är inget traditionellt skivbolag, utan är till affärsidén mer likt konceptet modell för en dag. Man betalar från $2000 för en låt skriven av Ark Musik som sedan spelas in och marknadsförs av dem. Rebecca Black (eller snarare hennes föräldrar) hade oturen att välja $4000-paketet som även inkluderade en musikvideo - och därmed var det bara en tidsfråga innan hon blev Youtube-kändis.
Det exceptionella är hur uruselt skriven låten är, och hur nasalt och auto-tunat de fått den 13-åriga Black att sjunga. Det är inte bra reklam för Ark, vars grundare Patrice Wilson syns i videon som rappare i en SUV.
Men vad beror all upprördhet på? Att låten är usel? Att hennes rika föräldrar har betala för att göra henne känd - och att det faktiskt fungerade? Att poppen har blivit så urvattnad och urusel, att det finns företag som bara producerar artister utan att de faktiskt har någon kompetens? Det är nog lite olika för var och en. Vissa tycker nog bara att det är roligt. Själv tycker jag det - det är roligt - men jag tänker ändå: Om den hade varit bra producerat, hade den inte kunnat bli lika bra stor som vilken annan pophit som helst?
Ny låt av Moby som kommer på nya plattan Destroyed. Han har gjort ett gäng videor till sina nya låtar - själv, och med handkamera.
Moby är en skön människa. Han gör djup musik, bor uppe i bergen ovanför dalen i Los Angeles men älskar hotell, är vegan och filantrop och twittrar humoristiska iaktagelser han kallar Signs of the Apocalypse.
Jag tipsade min lillebror om att Moby gjort musical score till Southland Tales. Det är ett gäng ambient-låtar som sätter stämningen i filmen, utöver själva soundtracket. Han tyckte att det var kanske det bästa som Moby gjort. Jag tror jag håller med, låten ovan är inte av denna värld.
En av de där Thieves Like Us-låtarna som är sådär lysande fin.
Jag gillar mitt nya jobb men ibland får jag inte tiden att gå ihop. Speciellt när det blir schemakrockar, som nu då jag köpt biljett till en festival innan jag ens sökte jobbet och sedan schemaläggs den dagen, så jag får försöka byta bort den. Eller att jag tänkt köra en långhelg i Berlin - och hur ska det gå ihop med tentor, kandidatexamensarbetsredovisning (woah!) och jobb? Det rationella hade varit att inte åka bort, men man vill ju ha roligt när man får tillfälle.
Allt löser sig ju på ett eller annat sätt, det är bara att ge det lite tid. Idag hade jag lyckligtvis ingenting viktigt att göra, så jag gjorde en stor omstrukturering och städade bland lådor och papper hemma. Tänk vad man ackumulerar under 3 år av universitetsstudier!
Plus, jag har köpt en lila skjorta och en uchigatana i plast, för jag ska se ut som snubben ovan. Det kräver tre saker: att jag inte rakar mig på ett par dagar, att jag knäpper en skjortknapp för mycket, och att jag fuckar upp frillan lite. Done deal!
The beating of a million drums The fire of a million guns The mother of a million sons Civilization
Ni får tillfällig respit från shoegazen för idag släppte Justice sin nya singel Civilization. Jag bortser från att jag hörde den för en vecka sedan och att den legat ute på bloggarna minst lika länge, då den läckte genom Adidas All In-reklamkampanj. Det är en bra låt, inte lika hård som man är van vid att Justice är, men tung och episk. Texten är så episk en låttext kan bli och musiken är distad och mordisk, bara inte så rytmistk avancerad som jag vill att Justice ska vara. Men jag väntar mig inte riktigt det från deras första singel på evigheter. Det är Justice - fransk electro är tillbaka!
Räkna Starfucker till samma genre som Van She och Thieves Like Us. Det är mysig electropop med ett bjärt 80-talssound, släpiga vocals och överdramatiska texter som tagna ur en tonårings hjärna. Och jag gillar det.
Ser fortfarande gårdagskvällen ur ett skimmer. Det var en bra kväll. Det är lustigt hur det kan bli: ibland har man siktet inställt på något, bara för att få sitt mål ändrat innan kvällen är över. Till det bättre.
Dessutom blev jag lite imponerad när jag fick höra att en vän, som inte visste hur stora Glasvegas är, hade gått i skolan med deras nya trummis Jonna! Det är synd att de blivit så rubbish bara. Det är inte bara den här låten som låter som Coldplay, det verkar som om de har siktet inställt på att göra som Coldplay genom att tona ner sin svårmodiga sida för att locka en bredare publik. Det är väl okej... jag har aldrig varit något stort fan av dem.
Igår såg jag Thieves Like Us på Hornstull Strand, längst fram vid scenen som vanligt :) Spelningen som sådan - inte jättebra, de gör sig bättre på skiva, de hade dålig publikkontakt och dessutom lite tekniska problem, men de var roliga att se och musiken är grym. Deras musik är fylld med romantik och nostalgi, och de visar det otroligt bra i videon till Shyness, ovan, där videon är klipp från en Roy Andersson-film som heter En kärlekshistoria. Ruggigt.
Att sedan få se dem spela Drugs In My Body live var också rätt stort eftersom den var en av de låtar jag spelade mycket under min betydelsefulla sommar -08. Det var också den låt som fick hela publiken att leva upp. Repost ovan.
Satt och trånade efter filmen Southland Tales häromdagen, i förrförra inlägget postade jag faktiskt Pixies-låten från den filmen. Ikväll visades den på TV och jag förstår fortfarande inte varför jag gillar den så mycket. Jag vet bara att jag gör det. Kanske för att det är regissörens post 9/11-anexiety projicerat på film, enligt en intervju med honom, och att jag är facinerad av det (läser ju Generation Kill just nu, som handlar om detta). Kanske för all otrolig musik. Förmodligen för att den har så mycket att säga att det inte gör något att kvaliteten blir lidande. Eller så är det min romantiska ådra som fastnar för det filosofiska.
Låten Debaser av The Pixies är i alla fall varifrån krogkedjan/musikinstutitionen Debaser tog sitt namn, enligt legenden. De kunde valt sämre.
