johnfromscratch

Klubbscen från Himmel över Berlin från 1987 där Nick Cave and The Bad Seeds uppträder. Den filmen fick mig att förstå grejen med Nick Cave.

Så har man hamnat där igen. Man vill inte se en film som beskrivs enligt "Västtysk-franskt drama från 1987. De osynliga änglarna Damiel och Cassiel går omkring och lyssnar på berlinarnas tankar. Damiel blir kär i cirkusartisten Marion och funderar på att bli människa.". Så beskrivs Himmel över Berlin (Der Himmel über Berlin) av Wim Wenders och det låter fullständigt avskyvärt. Man orkar inte med någon djup, inåtvänd film, ändå ser man på den eftersom man ändå inser att den kommer att påverka en. Så man ser den, man påverkas, man får ännu en erfarenhet och då var det ju värt det.

Som alla bra filmer behöver man smälta dem efteråt, när man just har sett den har man bara insamlat rådata som hjärnan ska försöka pussla ihop. Det var otroligt foto, helt otrolig, surrealistisk musik av Nick Cave och Crime and the City Solution. Handlingen var enkel att greppa - den visade upp gatorna, människorna, den trasiga och sönderdelade staden, det kollektiva dåliga samvetet - men var svår att tolka. Den verkar dels ha handlat om att folk sätter upp sådana hinder för att inte släppa in andra på livet. Det är inte så lätt, konstaterade jag och E någon timme tidigare där jag låg på golvet med hennes huvud på mitt bröst. Det sades så bra i filmen: "Germany has crumbled into as many small states as there are individuals. And these small states are mobile. Everyone carries his own state with him, and demands a toll when another wants to enter.".