Jag var på SF Saga på Kungsgatan igår. Det är en charmig gammal lokal, en sådan där gammal biograf. Tydligen är den från 1937. Den kvällen hade de inte ens någon som rev biljetter utan bara ett par roliga grabbar i kiosken, så det var bara att gå in att sätta sig i den rätt tomma salongen. Kunde lika gärna ha struntat i att köpa biljetterna!
Filmen var bra, väldigt bra. Det är Roman Polanski som gjort den, den gamle legenden. Det var ju han som fick sin gravida fru mördad av Charles Manson i Los Angeles 1969 och blev en popikon till på köpet. Det var också han som blev gripen för sexuella övergrepp på mindreårig 1977 men flydde USA innan han hann få sitt straff utdelat. Sedan dess höll han sig utan från länder som kunde lämna ut honom.
Så ironin gick mig inte förlorad när Pierce Brosnans rollfigur i The Ghost Writer fick stanna i USA och hålla sig undan från länder som kunde lämna ut honom för hans brott!
Dock lyckades inte Roman Polanski lika bra. Efter att han spelat in The Ghost Writer och var på väg till en priscermoni hösten 2009 blev han gripen. Nu sitter han i husarrest och kämpar mot att utlämnas - till USA!
Gårdagskvällen var lite jobbig, trött som jag var efter föregående kvälls bravader, lite hormonrubbad av att jag börjat tränat men nere eftersom jag inte fått träna på ett par dagar. Jag försökte köra på ändå. Det var ju ändå tentapub.
På Farkost varvade jag en av världens bästa öl tillika min favorit, Tripel Karmeliet, oheligt med Red Bull för att försöka mota avsaknaden av motivation. Det fungerade ett tag och jag kunde hoppa, skrika och slänga käft med ryskan (-Jävla man... -Jävla kvinna!).
Så kvällen flöt på och det fungerade relativt bra, fast Data hade bara snubbar, Kemi var helt tomt och I luktade spya. Sällskapet var i alla fall väldigt bra, dock jag blev jag allt tröttare när koffeinreserverna började tryta.
Så jag var inte särskilt på och dessutom cockblockad av faktumet att jag skulle jobba dagen efter. Efter en runda på campus var vi tillbaka på Farkost. En kille kom och satte sig och presenterade sig för mig, frågade sedan "Har du bil?" varpå jag glatt svarade nej, det har jag inte. Han upprepade frågan. "Är du bi?". Jag vet inte om det var för att jag satt trött och likgiltig runt tjejer eller att jag helt enkelt var jävligt snyggt klädd, men jag tycker oavsett att han kunde dra slutsatsen att jag inte var det då det första jag hörde var prat om bilar. "Nej", förklarade jag, varpå jag fick frågan om jag prövat och nej, det hade jag inte och NEJ, jag är inte och har aldrig varit i närheten av att vilja göra det heller. Jag antog att hans gaydar var lite felkalibrerad och pekade hjälpsamt vidare mot en position en meter öster om mig, där det satt någon han kanske skulle haft lite mer framgång med, varpå jag blev lämnad ifred.
Dock inte särskilt länge. Sådär en minut senare kom mupp #2 och välte ut ett ölglas över mig. Återigen kanske det beror på träning och hormoner men jag ville ha döda den fulla idioten som inte kunde hålla reda på grovmotoriken tillräckigt för att inte sätta sina medmänniskor i fara. Lät i alla fall bli att göra det och nöjde mig med att försöka framföra detta budskap genom att stirra på honom som om jag tänkte döda honom. Jag hade i alla fall fått min dos av muppar för en kväll med råge, och reste mig för att gå iväg varpå Mupp #2 dunstade illa kvickt. Jag gick hem, luktandes öl.
Det var lite synd om mig den kvällen.
Det är det i alla fall inte ikväll. Ska äta något och dra iväg och ta en öl med Johanna och se The Ghost Writer med henne på bion.
Videon till Julian Casablancas 11th Dimension upptäckte jag precis. Vilken perfekt video till låten, just när jag behövde det som mest. Iofs ungefär lika mycket moralkaka som ett genomsnittligt avsnitt av "Scrubs", men ibland behöver man sådant också.
Har hållit min motionsrutin till och med bättre än jag tänkt, har sprungit två morgnar i rad nu. Det som driver är viljan att kunna springa snabbare, kunna hålla uppe pulsen längre och få bättre syreupptagningsförmåga. Jag är ingen stor tävlingsmänniska gentemot andra, har aldrig varit, men mot mig själv är det en helt annan sak. Hur hårt går det att pressa sig, var finns gränserna?
Ikväll är dagen innan tentan, så för att varva ner såg jag faktiskt på Eurovisions-schlagerfestivalen, eller kvalet till denna, om man är musikintresserad kan ett och annat gott komma ur det. Sverige gjorde dock som vi alltid gjort på senare år, floppade totalt mot allas förmodan. Jag kan bara skratta lätt åt spektaklet.
Min favoritlåt, den där Depeche Mode-liknande historien från Estland, gjorde ett likadant magplask. Men jag hittade en ny favorit, som dessutom kvalade in till finalen.
Det var Ukrainas bidrag, som ingen riktigt trodde skulle ta sig vidare, med en OTROLIGT(!!) snygg sångerska (DAAAAAAAUMN!) och en låt och sång som var väldigt kraftfull och effektiv med en rytmik som tilltalar den gamle kalvskinnshamraren i mig. Japp, jag tände på alla cylindrar. Här är musikvideon, inspelad i (var annars, det är ju Ukraina :P) Pripyat.
Bra musik av Late of the Pier, stökig men sprudlande glad.
Det märks att löpandet är bra för mig, jag känner mig som en annan människa, starkare. Så jag fortsätter att göra det varannan dag, och sit-ups varje dag. Steg upp halv åtta imorse och tog en vända innan frukosten, behövde inte stressa på morgonen, och kom ändå till skolan strax innan 10 för lite tentapluggande. Jag har inte något mål med det, det känns bara bra att jobba lite fysiskt.
Om det är någon som undrar varför jag, till synes, ser på udda program på SVT hela tiden är det bara för att jag vill varva ner på kvällarna och slår således på TV:n. Men vi lever för att lära, och det är en princip jag lever efter. Och SVT är "like a box of chocolate, you never know what you're gonna get".
Kvällens var en 30-minuters UR-dokumentär om tortyrskador (tjofaderittan!). Vad som överraskade mig var hur vanligt det är bland flyktingar, 1 av 4 som tas emot till Sverige har spår efter det. De intervjuade en dansk kvinna, Inge Genefke, som tog fram behandlingsplaner för tortyroffer när sådana började tas emot från Chile på 70-talet. De pratade också om hur vanligt det var med sexuell tortyr i Bosnien, och då kopplade jag vagt till en film jag såg för ett par år sedan, The Secret Life of Words, som handlade om en flicka från Bosnien som så många andra fallit offer för detta, allt med mål att knäcka befolkningen. Filmen var stillsam och bra men som lite svår att greppa.
Tyckte jag då. När jag nu tänker tillbaka på filmen faller allt på plats. Vad hon råkade ut för, de kvarvarande menen. Och, som en liten referens till verklighetens hjälte, att hennes terapeut på det danska tortyrcentrumet hette Inge.
Verkligheten är inte alltid munter, men det är viktigt att förstå den. Och det är en bra film, se den!
Hercules and Love Affair - Athene. Sval ny-disco är vad som gäller i hettan. Särskilt om den är inspelad på hustak i Brooklyn i sommarskymningen...
Här sitter jag och svettas i mitt rum med fönstren på vid gavel. Det hjälper föga, sådana här dagar står solen rakt in i rummet. Inte för att det gör något, det ger lite Summer of Sam-känsla. För övrigt kommer jag bo här ett tag till: de studentlägenheter jag sökte i dagarna har köande med över 1000 dagar sökt, så jag ligger i lä. Det lutar åt ett år till på Upplandsgatan, med andra ord!
Var också ute i Hagaparken och sprang imorse innan frukost. Skönt att röra på sig lite utomhus innan sommarhettan lägger sig över allt.
Tre minuter och fem sekunder in i "Dance Yourself Clean", öppningsspåret på LCD Soundsystems nya skiva, byts en vän syntslinga mot ett spralligt basgroove som visar att James Murphy fortfarande besitter Brooklyns mest avundsvärda rytmkänsla. -Fredrik Strage, DN Kultur sid. 8, igår. Det är deras sista album, och det beklagar jag lika mycket som Strage, för det lilla jag hört är väldigt bra. Och det där basgroovet alltså... daaamn heavy. Försök att inte svepas med.
Idag kände jag mig som ett litet barn som inte ville sluta leka och gå in. Efter plugg i biblioteket till 17 gick jag till Vasaparken och satte mig och läste ett tag. Sedan spritte det lite i kroppen, så jag gick hem och snörade på mig skorna och tog en joggingtur runt i Hagaparken. Det tog 25 minuter, rätt lagom.
Gårdagens kulturutbyte, förutom en rejäl dos Tarantinomusik, bestod i en dansk serie som heter Livvakterna, och som man tror ska vara såhär pajig som nordiska serier brukar vara. Det visade sig fel (det är nog bara svenska serier som är pajiga) för det här var BITANDE. Långa scener, en kamera som ständigt ser över axeln på rollfigurerna och en känsla av att "fan, snart kommer något gå åt helvete" får en att verkligen sugas in. Handligen är övertygande: i det avsnitt jag såg följdes en grupp som vakade över en dansk Muhammedtecknare, och en grupp som sonderade i Pakistan för att hitta en, ur säkerhetssynpunkt, tillräckligt bra flickskola för att en dansk minister ska kunna besöka den för lite PR. Tydligen hade serien fått någon Emmy också, och avsnittet jag såg var det första av tio på den andra, nya säsongen. SVT2, onsdagar kl. 21.
Ja, det är väl klart och tydligt att man är mer effektiv på kvällen än på dagen. Sedan min Lady Gaga-post har jag suttit och lyssnat igenom sountracken till en massa Tarantino-filmer: Kill Bill Vol. 1, Death Proof, Reservoir Dogs och till sist Kill Bill Vol. 2, samtidigt som jag i ett fit of obsession skrivit maniskt på min Internetworking-uppgift. Jag har levererat så många pangsnygga amerikanska formuleringar att jag är mer eller mindre inkapabel att skriva på svenska. Som bonus har all engelska gjort att apostrof-tecknet numera helt intuitivt ingår i min fingersättning...
Jag kanske är sist i världen att se Lady Gagas video till Telephone, men fan vad den var AWESOME! Jonas Åkerlund har gjort en tiominuters sexploation-/Women In Prison-film i bästa Tarantino-/Rodriguez-stil med en cameo av THE ONE AND ONLY Pussy Wagon från Kill Bill Vol. 1. Den är ett tio minuters mindfuck men ärligt talat kan jag, som fan av Tarantino och skitig gammal film, inte göra annat än att älska det. Humor att hon dementerar det gamla ryktet-som-blev-ett-Internetfenomen om att hon har en penis...
...för att inte tala om replikerna. - You know, Gaga. Trust is like a mirror. You can fix it if it's broke... - But you can still see the crack in that motherfucker's reflection!
Jag snubblade över en John Le Carré-bok i min lokala second hand-affär i förra veckan, den svenska översättningen av The Drummer Girl (Den lilla trumslagarflickan). En inbunden förstautgåva från 1982 för 20 kr. Och den är inte alls dålig.
Le Carré är en otrolig författare, det har jag tyckt ända sedan jag läste The Constant Gardner (Den trägne odlaren). Han skriver spionromaner, det är sant, men de är mycket mer än så. Människorna i boken otroligt noggrannt uppmålade men mänskliga och går alltid att relatera till, och dialog och inre monolog görs så intelligent och roligt men samtidigt psykologiskt och känslomässigt invecklat att man verkligen sugs in i boken. Och han förutsätter inte att man som läsare är totalt enfaldig, vilket är skönt. Han kan kasta in en i en helt annan handling och låta en förstå långt senare, han kan dra igång en tankeväckande diskussion, han låter vissa saker vara underförstådda. John Le Carré berättar med sådan värme, så otroligt målande språk och provocerar fram så många tankar att de kan förändra en åsikter helt, och det gör att man kommer ihåg böckerna i år efteråt. Faktum är att när jag berättade för morsan att jag hade köpt boken, så sa hon att hon läst den strax efter att den kom, mindes precis vad den handlade om och ville låna den efter mig.
Handligen i sig är egentligen rätt enkel. En palestinsk terroristgrupp bombar israeler i Europa, en grupp israeliska underrättelseagenter utreder och värvar en ung engelsk teaterskådespelerska till att bli deras infiltratör, en tjej som har uttalade vänsterextrema åsikter men allteftersom de förhör henne inser man mer och mer att hon mest bara är är ung och förbannad på världen och sin övre medelklassuppväxt. Så långt har jag kommit hittills, och då har jag ändå läst en tredjedel av boken. Men så är det ofta med John Le Carré-böcker: rätt lite händer egentligen, ändå är det alltid extremt intressant. Men det är för att han bygger det så otroligt mycket. När man är klar med boken kommer man på sig själv med att fundera med vad som hände med karaktärerna sedan. För de här karaktärerna återkommer aldrig. Men helt klart är att om man gillar spionromaner så måste man prova en av John Le Carré.
Däremot har boken redan nu fått mig intresserad av hela den här militanta vänsteraktivismen. Det har kommit att handla mycket om det, om frustrerad ungdom som på ett väldigt naivt sätt hatar hur världen fungerar och vill göra något utan att riktigt veta vad, så de tar till vapen och intalar sig själva att de förändrar något. Jag råkade halka in en dokumentär på SVT1 ikväll om Patty Hearst, en rik tjej i Kalifornien som 1974 blev kidnappad av SLA, en militant vänsterrörelse i USA som mest bestod av 20-åriga universitetsstuderande vänsteridealister som inte gillade hur landet krigade och behandlade fattiga, och agerade ut sin ilska. Grejen är att "terroristerna" kunde vara människor som du och jag som bara blev förbannade på utvecklingen i världen, och även fast de var intelligenta människor var de lite unga och naiva, som man gärna är i den här åldern, och gjorde rätt missriktade grejer. Så även kidnappningsoffret utvecklade till slut sympatier för sina fångvaktare och gick med dem och de rånade banker, terroriserade, och gäckade FBI i flera år. Man ska inte underskatta ungdomens ilska och rastlöshet...
Jag tyckte mig höra melodin till den här låten, eller åtminstone något som påminde om den, någonstans. Det är klassisk brittisk flickrumspop av The Wombats, men den är så jävla tight och mästerligt producerad. Förtjänar inte Youtube-kvalitet även fast videon är grym, men den finns ju på Spofity också. Det är sådan här musik man börjar lyssna på på sommaren.
Samtidigt kämpar jag med att sätta ihop min sommarspellista. Jag har en intern konflikt - ska man sätta ihop glad sommarmusik eller splitterny, fräsch musik, och ska den vara PPAARRTTYY eller laid-back - för som den är nu är den rätt schizofren.
För tillfället skulle jag inte ha något emot att bara lyssna på dum, glad musik. Så ska det vara idag: det är ju soligt och varmt och jag har bara hängt med Carro och haft det trevligt och shoppat, ätit entrecote och snackat, allting löst upphängt kring en hemlabbsredovisning i Kista. Och jag ser fram emot alla sådana här sommardagar som kommer, med uteserveringar, gallerier, gallerior, cykelturer, parkhäng, klubbesök och allmänt runtskrotande. Det är dags för det nu.
Sedan när låter Salem Al-Fakir som Vampire Weekend? Jag trodde ärligt talat att hans låt i Telia-reklamen var en sound-alike gjord för att låta så mycket som en Vampire Weekend-låt som möjligt utan att behöva ge dem royalties, men det var bara Al-Fakirs 4 O'Clock.
De här två låtarna är inte så lika egentligen men koncepten är desamma - samma whiteboi-afropopsång, synthar, nära identiskt trumkomp och lyftande refränger. Inte konstigt att man gör den kopplingen.
Störtroligt att se Lo-Fi-FNK i gott sällskap! Det är trots allt det band som definierat min nuvarande musiksmak och börjat utveckla den mot electro en gång i tiden. Var dock episkt trött efter gårdagens bravader så jag tänkte att okej, ikväll kör jag alkoholfritt. Det var lättare sagt än gjort. Gick till baren och köpte en alkoholfri öl, gick och satte mig - bara för att upptäcka att jag fått en Falcon Ekologisk 5,2%. Visste inte om jag skulle vara sur på att jag fått en "riktig" öl eller om jag skulle vara glad för att jag fått en RIKTIG öl för 30 spänn.
Spelningen var rolig och rätt personlig sådär. Leo Drougge hoppade runt lite bögigt, tog några toner på synthen och halsade vitvin ur ett bräddfyllt glas. August Hellsing stod mest och genererade rundgång på elbasen, när han inte sjöng då. Många av deras gamla låtar passerade, och de avslutade med Unighted som jag lyssnat mycket på i mina dagar men som varken finns på Youtube eller Spotify (dock på The Pirate Bay...)
Så har kvällen äntligen kommit då man får se Lo-Fi-FNK, Stockholmsbaserade duon som släppte sitt första album för fyra år sedan och uppenbarligen tycker att det är dags igen. De gör det första framträdandet på länge nu, och har inget nytt inplanerat.
GÅ DÅ! Debaser Medis, gratis innan 22 då förbandet High Places (US) börjar spela. Lo-Fi-FNK går på 23-ish.
Hörde den här låten på radion idag. Fan vad nice! The Amplifetes - svensk, hård electro, lite over the top sådär. Påminner om Shinichi Osawa. Man blir ju bara lycklig!
Temper Trap - Fader. Det är är den här låten som ska bli öppningsspåret på nya spellistan.
Den spellista jag gjorde förra året fick fler lyssnare än jag hoppats på, därför gör jag en till i år. Den ska blir ett soundtrack till min sommar, med bra, ny musik som jag hoppas kan inspirera folk att hitta nya band. Det blir en lista för alla, med musik som varierar från electro och indie till klassisk rock och pop, framför allt med band som släppt nytt material under 2009/2010 men också ett par (av mina) sommarklassiker. Ska finslipa ett tag framöver, men den släpps när ni minst anar det! Håll ett öga på Facebook och/eller den här bloggen!
För övrigt har jag nu, tack och lov, återgått till vardagen med plugg, ensamboende och fester. Fick förresten idag se svart på vitt att mitt A i Allmän Bildning blivit inrapporterat, känns bra även fast det får en att ifrågasätta vad jag egentligen gör på en teknisk utbildning när det uppenbarligen inte är min starka sida ;) Var ikväll på Gamla Spexare-fest för Kårspexet. Det var blandade känslor, men på något vis känns det som ett avslutat kapitel. Även fast jag fick träffa folk som jag tycker är långt ifrån det :)
Minimix som promotar Kitsuné Maison:s 9:de kompilation som kom den 26:e april. De har alltid släppt helt otroliga samlingsalbum, och man hittar lätt bra, nya artister på dem.
Var med lillebror på Nordiska museet idag och såg Reubens & Van Dyck-utställningen med flamländska målare från 1500-1700-talen. Fick se en del Rembrandt och mycket barockmåleri, det är lite spännande.
Lika kul var det man hittade på Urban Outfitters: Kitsuné Maison-T-shirts! Vi köpte varsin. Likadan. Rosa. YEAH!
Bloc Partys sångare Kele Okereke har slitit sig loss och släpper sitt soloalbum The Boxer i juni. Att döma av singeln verkar detta innebära mindre tonårsdepp och mycket mer energisk, dansvänlig electro. Tenderoni har dessutom en GALEN synth-hook
