Fallulah: Dansk pop - bra sådan. Ölhävarna på fel sida sundet kan faktiskt också musik, har jag upptäckt. Fallulah är riktigt bra, sedan finns också Blue Foundation som är riktigt schyssta, och Efterklang som gör vacker folktronica.
Ännu en dag har gått. Steg upp, sprang, åt, åkte till Lidingö Centrum för första gången i mitt liv, där jag caféjobbade och hade goda samtal med en studerande industridesigner, ett ämne jag alltid har fascinerats av. Ikväll ska jag inte göra något annat än att ta det lilla lugna och en India Pale Ale. Från och med imorgon blir det Sundsvall en vecka. Kommer sakna att ligga i Vasaparken!
Sedan igår har jag biljett till årets upplaga av Way Out West. Där kommer sydafrikanska Die Antwoord köra en klubbsession den 12:e augusti! De är... udda, så naturligtvis måste jag gå på det!
Gårdagen var den bästa midsommaren hittills, faktiskt. Bra humör och allmän lycka kombinerat med f*cking underbara människor och vackert väder gav, ja fan, till och med bästa dagen på länge.
Idag blev det mer ligga i Vasaparken och softa. Imorgon jobb. I övermorgon Sundsvall.
Idag trillade det sista resultatet från år 2 på KTH in, och jag kan äntligen göra en studiemässig recap på året som gått. Mitt sista resultat var en omtenta, där jag otroligt nog gick från att ha ett F i Industriell Dynamik till att ha ett B, och det tycker jag är lite fantastiskt. I övrigt är studieresultaten så spridda de kan bli: det här året har jag tilldelats hela betygsskalan A, B, C, D, E och F (inget Fx dock!). Men det är inte så konstigt: utbildningen är bred. Olyckligtvis medför det att jag tar med mig ett F från kursen Matematisk Statistik, men någon släpande kurs måste man ju ha! Jag känner mig i alla fall oerhört tillfreds med att fått ha allt annat gjort.
Vilken jädrans fin dag det varit idag! Jag har legat utsträckt med bar överkropp i Vasaparken, läst bok och lyssnat på P1.
Har även spelat Need For Speed: Shift, som jag köpte för någon dag sedan. Det är helt klart det mest intensiva bilspelet jag någonsin spelat. Asroligt, och effekterna är grymma: detaljerade interiörer där man tittar ut genom klautrofobiska gluggar i de mest extrema superbilarna. I höga hastigheter får man tunnelseende, när man krockar skakas man om och ser suddigt en stund. Vindrutan får sprickor och gör sikten ut än sämre. Men IGN beskriver det bäst. Kolla från 2.02 för att se krockeffekterna. Det blir otroligt intensivt att spela med hög volym och med skärmen täckandes ens hela synfält.
Imorgon blir det ut i Djursholm och fira midsommar! Jag har 6.75 liter vätska i en ryggsäck - i glasflaskor! Känns som att den ska rämna. Hoppas inte! Jag ser hur som helst fram emot morgondagen riktigt mycket (detta faktum är dock helt oberoende av vätskemängden, ska tilläggas).
Chemical Brothers ska spela på Way Out West i Göteborg 12-14 augusti. That's it. Det är stort för mig, riktigt stort. Så jag köper biljett och åker västerut med Tyskan i hennes bil. Får även se skört vackra The xx, ikonen Iggy Pop, kaxiga M.I.A, bromance-stämsången hos Mumford & Sons, Beach House drömska melodier, LCD Soundsystems blaisé-snobbighet och naturligtvis återse fina La Roux sedan Berns.
Satt och läste i parken idag, när den äldste av mina två kusiner kom fram till mig. Totalt random: jag har inte sett henne på flera år, under vilka hon mestadels varit ute och rest, pluggat i Lund och bott utomlands, nu senast ett år i Polen. Och så materialiseras hon när jag sitter och läser i en park i Stockholm? Wat.
Efter det köpte jag en halvliter glass och gick till Carro, vilket blev en bra belöning efter att vi skruvat ihop hennes nya cykel. Köpte öl, gick hem.
Ikväll såg jag också ett askul avsnitt av Flight of the Conchords på SVT2. Det är en rolig komediserie om där de spelar (nåja) sig själva som idiotiska musiker. I kvällens avsnitt var Mary Lynn Rajskub gästskådis, känd som DAMMIT CHLOE! från 24:
Här gick hon igång på att få Jermaine att klä ut sig som Art Garfunkel. "She calls it Garfunkling". Grym låt, pastisch på gammal psykedelisk 70-talsrock.
Sedan dyker Art Garfunkel upp som sig själv och visar sig ha haft ett förhållande med henne. -What is this, the 12th imitator? -Yeah...
Nej, jag har faktiskt inte särskilt mycket att göra. Alla jobbar eller är bortresta så jag lodar på stan, läser en bok i parken, är ute och springer eller spottar ur mig blogginlägg, samtidigt som jag försöker leva i nuet. Det går ganska bra, och det gör att man faktiskt tycker att det är skönt att inte göra särskilt mycket.
Men jag har sett på TV: Första avsnittet av True Blood säsong 3! Det här avsnittet var bara en transportsträcka till den nya intrigen och inte särskilt dramatiskt, men jag gillar när man noggrannt bygger upp det som komma skall.
Så fungerar hela Sopranos, i stort sett. Såg även trettonde avsnittet av säsong 1 ikväll och det är helt makalöst bra med Tony Soprano som lite av en universums mittpunkt som påverkas av och påverkar allt som händer. Och hans motstridiga känslor och samtalen med psykiatrikern. Och hans hatiska mamma som försöker döda honom, medvetet eller bara ett senilt ryck? det vet man inte riktigt. Och framför allt de ödesmättade slutscenerna. I kvällens avsnittet satt han och hans familj på en restaurang med strömavbrott i en storm. Skålar för familjen. Efteråt hör man ett brakande av grenar. Alla tittar sig omkring, lugnar lite skrämda ner sig. Tillvaron är bräcklig.
Eller det här avsnittet från sista säsongen, det jag nog minns bäst. Tony Soprano är tärd av den psykiska pressen, har blivit tvungen att mörda sin efterträdare, surrogatsonen, som tappat greppet. Han har också råkat ut för svår bilolycka. Han åker till Vegas för att komma undan allt på hemmaplan. Den sista scenen är inetsad i mig. Bräckligheten. Öknen.
Jag lyssnat igenom Uffies debutalbum nu. Det är en del gamla låtar, som Pop The Glock som kom för 4,5 år sedan! Men det nya hon gjort är riktigt bra det med, som låten med samma namn som albumet: Sex Dreams and Denim Jeans. Den är fan sommar! Men så är det väldigt mycket bra låtar på hela albumet.
Portugal versus Nordkorea 7 - 0. Det här målet av Ronaldo kan man se hur många gånger som helst, grabben skulle höra hemma på en cirkus om han inte var så bra på att sparka!
Hittade inte den här Depeche Mode-mixen varken på Spotify, Youtube eller mitt digra iTunes-bibliotek. Däremot fanns den på en skum rysk fildelningssite, sedan laddade jag upp den på Box :)
Det enda som var kvar efter balunsen igår var guldkonfetti på gatorna när jag gick vid Stureplan idag. Folk drabbas av PPD enligt DN På Stans högst ovetenskapliga men högst roande analys. "Den kollektiva förälskelsen i fulsnygge Westling har nått sin absoluta kulmen". Annat exempel:
Symptom: Du blir förbannad på alla andra som joggar runt prinsessparets trädgård i Hagaparken, vad gör alla ofrälse på så kunglig mark? Att du sen springer flera varv runt deras hus är en helt annan femma, du respekterar ju deras privatliv. Botemedel: Lusten att kika in på de nygifta mellan lövverken försvinner i samma stund som en svettig Säpo-farbror lägger vantarna på dig.
Men, ärligt talat: även en cyniker som jag tycker att det är rätt fint. När man befinner mitt i den här härdsmältan av känslor i Stockholms centrala delar, när man timmar efter ser uppklädda, leende människor och solen skiner, då kan man inte låta bli att smittas av glädjen.
Det blir lite promotion nu men det är välförtjänt. Gick på Olssons Skor med lite folk ikväll. Det är ett ställe som ligger längs Odengatan, som jag gått förbi tusen gånger men aldrig gått in på. Förr i tiden var det en skoaffär. Nu är det en barklubb.
Stället har ständigt en film som går på projektor, och det var filmer som ligger en varmt om hjärtat: under tiden vi var där visade de The Big Lebowski och sedan Lords of Dogtown. I likhet med Debaser Medis har de Brooklyn's East India Pale Ale; till skillnad från Debaser Medis får man en alkoholfri öl när man ber om en, inte en ekologisk ;) Dessutom har de en riktig biograf-popcornmaskin som man får popcorn ur. De har coolaste rekvisitan: ikväll hade de autentiska True Blood-flaskor från serien med samma namn ståendes lite varstans. Och de spelade allt från old-school-hiphop till bröllopsmarschen till Tina Turner.
Och det ligger dessutom nära mig! Dit blir det till att gå fler gånger.
EDIT: Tydligen hade de Tru Blood-flaskor eftersom de kört lanseringsfest där den 16:de. Ska köpa en nästa gång!
Och visst gillar även Snoop Dogg True Blood. Han har gjort en låt som promotion för säsong tre och ja... den är åtminstone skrattretande. OCH FAN VAD FUL MÄNNISKAN ÄR
Det finns åtskilliga scener inspirerade av den berömda från Eyes Wide Shut. Och i Hitman: Blood Money finns det just en sådan, där man går på en fest i ett hus där alla har venetiska masker, guldkonfetti singlar runt i ett ljust, luftigt rum och den här musiken av otrolige Jesper Kyd spelas. Kusligt snyggt.
Tog en Bloody Mary med Chrystal idag. Röda mattan var utrullad på Hötorget. Uppenbarligen fanns ingen plats för oss, utan vi hittade en lugn tvärgata till Sveavägen med uteserveringar och suits på After work.
Vi hyllade det härliga i att se en dålig film ibland. För i slutändan ska film ändå var underhållning, och finner man underhållning i en film spelar det ingen roll om man skrattar med filmen eller åt filmen. Inte heller behöver en film vara en intellektuell utmaning för att vara bra underhållning - det kan räcka med att få en berättelse återberättad för en.
Den senare sorten känner jag att jag fick ikväll. Jag såg nämligen på Stanley Kubricks sista film, Eyes Wide Shut. Den med den berömda scenen där Tom Cruises rollfigur går runt på en orgie med folk iförda venetianska masker.
Man får intrycket av att Kubrick gillar att berätta om mänsklig natur. På samma sätt som A Clockwork Orange verkade behandla våldstendenser, behandlar Eyes Wide Shut sexualitet. Och samma känsla infinner sig efter att ha sätt dem båda: man känner att man fått höra en bra historia men man har inte direkt fått så mycket att tänka på. Berättandet sker noggrant och i ganska makligt tempo. Scenerna är långa och intensiva, och det är väl det som är det bästa. En film behöver inte ha ofantligt genomtänkt budskap, sålänge den berättas bra.
Lite rock med min favorit Josh Homme, från Queens of the Stone Age och numera supergruppen Them Crooked Vultures tillsammans med Grohl från Nirvana och John Paul Jones från Led Zeppelin.
Inte för att vara that guy och skryta med hur otroligt atletisk jag är, men fan, efter att ha sprungit min runda imorse och cyklat tre timmar ikväll är det lite berättigat. Jag och ett par vänner med de tvåhjulingar som fanns att tillgå, ut från Vasastan till Barkarby via Solna, Rinkeby och Tensta.
Jag fick se otroligt mycket idag. Genom nya ögon - fick hem mina Jean Paul Gaultier från Lensway idag och tycker att de är otroligt coola med sina tjocka skölpaddsskalsfärgade bågar med gun metal-grått stål belagt på dem, och med raka skalmar med metallfjädrar. Betalade hela 49 kr (999 kr i rabatt!) för dem och det var det ju grymt värt.
Hittade en ny ICA idag som var awesome, hade billig Brämhults och spelade Friendly Fires - Lovesick när jag kom in. Asbra.
Jag åker tåg och lyssnar på rock'n'roll. Bra skit.
Dånar ner till Stockholm från min field-trip till Sundsvall. Det har varit tio bra dar med något att göra hela tiden. Så sent som idag rev jag upp ett golv i ett av morfars gamla torp och grillade lax.
Men nu har jag tolv dagar varav nio jag inte har särskilt mycket inplanerat. Så det blir antagligen springa, läsa böcker i parken och rent allmänt hasa runt på stan och titta på folk. Ska se om jag inte vara lite social också, men i övrigt ska jag vara så oproduktiv som möjligt!
PS. Ratatats LP4 har släpps nu och jag har inte ens provlyssnat på den än! Rest assured, den kommer att gå varm i sommar hemma hos mig!
UNKLEs nya singel. Kul att se att de är tillbaka och släpper nytt!
Bjöd hem ett par polare och grillade. Vi såg på film, They Live, som är en produktion av "skräckmästaren" John Carpenter, från 1988, men det här är mer action. Och man tror inte så mycket om 80-talsactionfilmer, men den var väldigt mycket bättre än förväntat. Jag påmindes också om att jag såg ett filmprogram där de hyllade den lite. Det är faktiskt ett bortglömt guldkorn, och det här är vad det går ut på:
Det värsta är att det planeras att göra en remake på den som då kommer under nästa år!
Jag bor i ett ganska vanligt villaområde. 30-talshus, ganska stora grönytor, många barnfamiljer och vi har gärna en och annan fest ihop. Men en sak är udda. En granne har en satans helikopter, och tro fan om han inte nu precis gick ner för landning på en äng här och lyfte igen tio minuter senare, klockan 08 på morgonen. Dessutom har han flygbränsle i sin firmabil... praktiskt.
Oavsett hur det nu gick för henne i finalen, var ett av argumenten till Anna Bergendahls storhet att låten var så fin och så vacker. Och det var nog rätt fint, hela den här ungdomliga Converse-trampande hela-livet-framför-sig-grejen.
Andra hade väl hävdat Melissa Horn, som också är en ung debutant med vacker, intim balladmusik att älska till (been there) men som även den blir lite pekoral åt andra hållet. Det blir liksom lite för vackert, nästan konstlat.
Sedan har vi också ingen skönhet utan lidande-skolan. Eskobars och Heather Novas låt Someone New är väl ett prima exempel på en riktigt sentimental ballad. När den kom tyckte jag att den var fantastisk. Den lyckas vara sorgsen, vacker, hoppfull och kärleksfull - samtidigt. Och även idag kan jag inte komma på något i närheten av den.
Eller jo, det kan jag. Det är i sådana fall Sia - Breathe Me, den är mindblowing. Den i sista scenen i sista avsnittet av Six Feet Under satt som ett satans spjut, och den lyckas sammanfatta serien som ett konstaterande om hur otroligt viktigt och stort livet är för oss och hur futtigt och bräckligt det samtidigt är.
Men uttrycket skönhet ligger i betraktarens öga är väl sällan så sant som när det gäller ballader?
Beach House är skönt. De kommer till Way Out West i sommar.
Jag har funderat lite. Efter iPhone 2G, 3G och 3GS fick vi 4, det har säkert ingen missat. Men var är G:et? Man hoppades ju att Apple skulle vara lite marknadsledande och lansera den första 4G-mobilen. Det gjorde de inte. Istället har de gjort en klassisk Apple-move och tagit gammal teknik och brandat om den med lite buzzwords. Retina display och Facetime (haha, var det bara jag som tyckte att det lät som en dålig spoof på Facebook?). En 4G-lansering hade åtminstonde berättigat Tre att ta 12000 kr för den över en bindning på 24 månader... oh wait, det gör de redan med 3GS just nu. Jag skojar inte. Å andra sidan kommer de nog behöva alla pengar de kan få, för när iPhone 4G faktiskt kommer, kommer det bli dyrt för dem att byta namn till Fyra. Nu skojar jag. Och inte fan är det roligt.
Facetime Schmacetime. Även fast jag beundrar marknadsföringen är mitt buzzword Fuckthat. HTC Evo känns som en betydligt mer spännande produkt: en mobil med 4G och Android som finns tillgänglig redan nu - dock bara i USA. Och den kommer aldrig någonsin slå lika stort eftersom iPhone är en telefon även för de teknikointresserade. Men den slår hos mig.
På Metronomys snygga omslag från skivan "Nights Out" står en futuristisk bil på en höjd ovanför ett lite dystopiskt landskap på natten. Den bilen är faktiskt en Honda Insight, som kom redan 1999 och var gjord för att vara extremt bensinsnål, med hybriddrift, två säten och en vikt på bara drygt 800 kilo. I amerikanska Enviromental Protection Agencys körcykel drar den motsvarande 0,44 l/mil. Dagens Toyota Prius drar 0,47 l/mil.
Undersökningen som EPA gjort konstaterar att de 10 bilar som är bränslesnålast sedan 1984 inte nödvändigtvis är de mest moderna. Istället är det de lättaste och mest aerodynamiska. Min slutsats är att nu när vi har direktinsprutning av bränsle, turbomotorer, snart även HCCI-motorer och kolfiber i massproduktion skulle man kunna göra extremt lätta, aerodynamiska och även maskinellt toppmoderna bilar. Och dessutom kan man slänga ut onödigt tunga och komplicerade hybridsystem. Innan massproducerade bränslecellsbilar kommer är det tillsammans med biodiesel en bra lösning på kort sikt.
Idag var dagen då lillebror tog studenten, och det var väl inte så mycket att tala om egentligen, det var samma procedur som när jag tog den. Men det var så fint att återse sina gamla gymnasielärare. Det är ju en liten skola, och brorsan har också haft dem. Det lite roliga är ju att han utvecklat liknande relationer till dem som jag hade, när han till och med är svag för samma snygga, hårda historielärarinna med den knivskarpa, genomträngande blicken med en glimt av humor som jag var svag för. Totalt min typ, och uppenbarligen hans.
Vad som också var roligt var att gå ut på kvällen, det som slog mig var hur intimt allting är när man går ut i Sundsvall, trots att jag numera är ett par årgångar äldre, och de jag kände också mestadels tagit sig från stan. Brorsan visade hur det skulle göras. Inför indie-klubben Friday I'm in Love på Stadshuset hade vi och ca 20 taggade, precis utgågna -91:or förfest i ett hus i stan. Alkohol, cigg, konfettirör och musik som är spot-on vad jag gillar, även fast min musiksmak inte direkt är unik. Fipplade lite i Spotify-listan och drog igång ett par låtar. "Drunk Girls" fick toppresultat.
Roligast ändå var att dra på Stadshuset, för såhär i början av sommaren återvänder så många.
Calle, som läst film i Danmark, träffade jag helt random när jag var på Max Kungsträdgården i Stockholm klockan 02 en lördagnatt för ca. två månader sedan. Jag träffade honom ikväll.
Max, min klasskompis från gymnasiet, som läser i Örebro nu, återsåg jag också och kom överens om att hälsa på varandra.
En massa tjejer man träffat förr återsågs, och en massa bekanta från förr man springer in i. Och så de där långsökta sammanträffandena, någon tjej som sa "jag kollade din bilddagbok [för 2 år sedan]. Du har bra musiksmak" och som känner samma snubbe som numera bor i Örebro, och så har man faktiskt aldrig ens sett henne förr.
Och så var det bara våldsamt mycket grymt söta -91:or. Det är otroligt sympatiskt att återvända ett tag. Det är många i samma läge. Och inte minst så mycket kärlek.
Fin dag idag. Träffade folk, fick kvalitetstid, var på två studentmottagningar. Att åka mellan dem var nästan halva upplevelsen. Rolling in style i en fantastiskt vacker, mörkblå 1973 års Volvo 164, som tillhör en av brorsans och mina kompisar. Röd vinylklädsel som fortfarande håller ihop rätt bra efter 37 år, trestegs automatväxellåda. Duggregn, det rytmiska viftandet hos vindrutetorkarna, vyn över huv och kylare, och Daft Punk från ett blandband i kassettbandspelaren. Det är så mycket själ i vissa bilar!
Junkie XL:s nya låt, video från Miami Vice. Det är asbra alltihop, och den där vita Ferrari Testarossan skulle man döda för.
Livet i Sundsvall går på rätt bra. Det är träffa släkt, träffa kompisar, träffa grannar, utagera sitt uppdämda konsumtionsbehov, åka brorsans Saab med tjejer i baksätet 02 på natten, förberedande inför hans studentmottagning på fredag, och att gå på hans kompisars mottagningar. Livskvalitäät!
Det har blivit en del klädshopping. Och igår fick jag hem ett par nya lurar från JAYS som inte är ute i handeln än, en instegsmodell de kallar a-JAYS som jag ska göra en recension på. Den kommer senare!
Idag gjorde jag också ett kap. För någon vecka sedan gav Lensway ut 333 glasögon gratis till de 333 snabbaste. Jag hade siktat in mig på ett par Jean Paul Gaultier-glasögon, men siten kraschade och jag missade chansen. Lite senare mailade de ut och gav en andra chans, nu med 666 glasögon. Den här gången lyckades jag beställa! Så jag fick ett par tusenkronorsglasögon gratis och behövde bara betala frakten (49 kr), de kommer vänta på mig när jag kommer hem till Stockholm. Det är en ren chansning eftersom jag inte har kunnat prova dem, men de lär väl åtminstone vara roliga att ta på sig när man går ut!
Det var tvunget att bli dem, för när jag såg att de hade Gaultier-glasögon blev jag smått besatt. Det var såpass att jag var nära att köpa dem när jag inte lyckades få dem första gången. För Jean-Paul Gaultier är en ikon. Hans kläder är en viktig orsak till att favoritfilmen "Det Femte Elementet" lyckas så bra att förmedla Luc Bessons maniska framtidsvision.
Och så Gaultier själv.
Han har också designat den legendariska strut-behån åt Madonna!
Han gör speciella, uppseendeväckande och galna designer, och kallas därför för modets enfant terriblé: han är alltför uppriktig, provocerande och chockerande. Nog har man sådana slängar själv, så det går att relatera till, och det är väl därför jag fastnat för Gaultier ;)
Fick ner farsan till Stockholm igår. Det var äventyr. Till att börja med hade han parkerat på Odengatan när jag kom gående från att ha skrivit sista tentan. Vi gick iväg och käkade, och när vi kom tillbaka till den sprang det en massa kenyaner förbi vår bil. Han hade parkerat i Stockholm Marathon.
Vi ville ju få loss bilen, så vi gick och snackade med några funktionärer. Efter att ha fått höra "det var ju skyltat" och det sedvanliga gnällandet om att "så kan man ju inte göra" sa en av dem "är ni alerta hinner ni nu". Mycket riktigt var det en lucka på ca hundra meter till nästa tävlande. Så vi sprintade till bilen, körde snabbt nedför löpbanan aka. gatan (vid sådana här tillfällen uppskattar man att man har turbo), fick dem att lyfta avspärrningstejpen och smet ut. Köra bil i Stockholm Marathon är the shit!
Sedan knycklade vi oss ut förbi alla avspärrade gator och fick för oss att kolla på studentpresent åt brorsan. Åkte till Barkarby eftersom vi inte hade varit där förut; han körde, jag guidade och kartläste från hans nya X10 Mini (fan vilken vill ha-känsla det var på den!). Varsin jordgubbsmilkshake senare fick vi faktiskt framgång på presentsidan också.
Tillbaka i stan lyckades vi, med skickligt vinkande och rattande, manöverera det där härliga satans 4,82-meters-aset till bil in i en klaustrofobiskt liten parkeringsficka och satte oss på thai-restaurangen bredvid, tog en öl och beundrade vårt verk.
Väl hemma blev det packning, kylskåpsrensning, Corona & lime, lite mer kylskåpsrensning, lite mer Corona & lime och farsan som Youtubade jazzklipp utan nåd. Han fick sova på luftmadrassen, det kan han gott ha ;)
Så idag packade vi all junk och susade upp till Sundsvall. Så kul att köra bil igen, med allt var det innebär. Motorvägsmalandet, McDonaldslunch, störtregn, spanandet efter hastighetskameror, dåligt kaffe på vägkrogar, husbilar i 70 km/h, vindrutetvätt, accelererandet på 2+1-vägarna. Jag älskar det! Farsan hade varit i skivaffär, så han hade köpt någon skiva med old school-hip hop som fick bli bilmusik, tror han fastnade för jazz-influenserna. Det var bra, se ovan!
Det är skönt att vara här och träffa männniskorna igen. För att inte tala om maten... ;)
Både electromongot och lokalpatrioten inom mig myser. Och den lille, lille punkaren.
Satte på P3 av en igår och hörde det här. Det visade sig att italienska DJ-duon Bloody Beetroots har gjort en remix på Umeå-bandet Refuseds gamla dänga, och släppt den bara för några dagar sedan. Smått oväntat. Har man lite hardcore inom sig kommer man nog gilla det.
För övrigt är det också bra att ha något att dricka på sommmaren. För det blir ju varmt, liksom. Jag blev glad när jag hittade lemonad från Brämhults i min lokala ICA-butik. Jag blev ännu gladare när jag drack den. Den är sådär härligt sur, ungefär som min lemonad-benchmark, en från Marks & Spencer. Så den här ska jag absolut köpa igen!
Såg också att Brämhults hade en massa bra drinkrecept på sin hemsida, många väldigt gammaldags. Exempelvis Corpse Reviver: Lika delar gin, cointreau, torr vermouth (egentligen Lillet Blanc men den finns bara i beställningssortimentet så då tar man ju Noilly Prat!), Brämhults lemonad och en halv matsked absinth om man vill. Bara gott med andra ord! Recepten finns här.
Usch. Jag har precis sett sista avsnittet av "24". Det absolut sista. Det 192:a avsnittet, eller 193:dje om man räknar med upptakten till sjätte säsongen. Så det är lite sentimentalt.
Sammanlagt blev det åtta säsonger, och det hela startade hösten 2001. Serien har varit kontroversiell, och det av en orsak. Den har producerats av det konservativa TV-nätverket Fox, en av skaparna kallar sig själv för fanatisk republikan. De som går riktigt långt anklagar serien för att pracka på folk republikanska värderingar, sälja in krigen och normalisera tortyr som förhörsmetod. Och den kom passande i tiden...
Men det är förlåtet. "24" är inte direkt intelligent TV, men vem har sagt att det måste vara det? Däremot har den fått många Emmys och Golden Globes för den har trots allt brutit mark och blivit en del av populärkulturen.
Naturligtvis har jag formats av serien, under de 9 år sånär som på ett par månader jag följt den. Och det som varit genomgående under så lång tid, och det som gör att man fastnar för den annars ganska endimensionella rollfiguren Jack Bauer, är att han _alltid_ gör det han är övertygad om är rätt, oavsett vad andra säger, oavsett medel. Och även fast det går ut över honom och människorna i hans omedelbara närhet så fortsätter han bara på ren och skär övertygelse. Kalla det extremism, men vem skulle inte vilja ha något att brinna för så starkt?
Under alla år har "24" alltid funnits vid sidan av, så jag kommer att sakna den, absolut. Nu är det bara att gå vidare och se vilka berättelser man kommer att ta till sig i framtiden.
