Gud vad jag har saknat musik som låter så här, jag sitter bara med den här låten på repeat.
Min bror bad mig ikväll att sätta ihop en lista på vad han skulle lyssna in sig på till Way Out West. Så stötte jag på Broken Bells. Och jag undrade varför jag påmindes om låtar av The Shins när jag hörde dem, ni vet bandet som definierar den smala genren "Zack Braff-indie" efter att de var med i Garden State ;) Det visade sig att Broken Bells består av sångaren i The Shins med den otroliga rösten, tillsammans med Danger Mouse, en fantastisk producent och i sin tur ena halvan av Gnarls Barkley. Och resultatet är underbart. I mina öron är det crossover mellan Beck och The Shins och jag kan inte vänta på att se det live.
Ikväll hade jag en av våra traditionella B-actionkvällar med kompisarna. Första filmen var Split Second med Rutger Hauer från 1993, och sedan såg vi filmatiseringen av datorspelet Postal.
Det är den senare som förtjänar speciellt omnämnande. Egentligen är det spelet Postal 2 som gör det, utvecklat av studion Running With Scissors. Jag spelade det när det kom 2003. Det var bitsk samhällssatir över nästan allting: kriget mot terrorismen, terrorism, kristna sekter, hippies, regeringen, kändisar, konsumtion, moraliserande. Ingenting var heligt. Och de gjorde detta genom att göra det så vidrigt och våldsamt som möjligt och det fungerade verkligen. De fick en otrolig uppmärksamhet, lustigt nog till stor del i Sverige, där det orsakade ett utbrott av gammal god moralpanik och drogs till och med inför rätta för brott mot yttrandefrihetslagen men friades.
Filmen var trogen spelet och satiren var tydlig. Den var visserligen blek i jämförelse med spelet men hade sina ögonblick. Särskilt som filmens regissör Uwe Boll, ökänd även för sina övriga värdelösa lågbudget-datorspelsfilmatiseringar, dök upp i den. Han blev intervjuad och sa att han finansierade sina filmer med nazi-guld, betalade Verne Troyer (mer känd som Mini-Me) med guldtänder varpå spelet Postal 2:s utvecklare sköt Uwe Boll för hans dåliga filmproduktioner. Metahumor.
Det är sådant man får när man ser filmer med 4.1 i IMDB-rating. Men det är spelet man ska uppleva, det är kult.
Idag har det varit lite runtflängande. Presentinköp, gravvård och lite möbelshopping stod på agendan och en dag som denna var det riktigt trevligt. Ikväll går jag ut och äter middag med vänner.
Titanic Vandalism - att förstöra något som redan är dödsdömt
Var ute med brorsan ikväll. Och han var lite negativ ikväll, less på stan. Så vi var allmänt chaviga och vanhelgade våra gamla domäner i ren småstadsfrustration samtidigt som trettioåringar skrek åt oss och vi gick bredbent och skrek tillbaka "OCH VAD FAN SKA DU GÖRA DÅ!?".
Visst ser man Harry Brown-chavsen framför mig. Men han har rätt att vara lite less, det är lite dött i efterdyningarna av lågkonjunkturen då man dragit in på jobben. Och lillebror har inte riktigt någon masterplan, vet inte vad han vill göra. Dock oroar jag mig inte, han är smart och kommer hitta något han vill göra.
Bandjo - ett stockholmsband som spelar progressiv rock, och det är asbra. Lite sjuttiotalsflummigt sådär, vilket bekräftades av att morsan älskade det. Deras självbetitlade album finns på Spotify.
Funkade jättebra att öla till, vilket är vad jag gjort med far & bror ikväll. Gick till kvarterets tennisbana och spelade lite boule också. Det efter att vi kört lite övningsgolf på gräsmattan. När man precis börjat med en sport förbättrar man sig snabb. Just stating the obvious.
Men själva huvudanledningen till att jag är i Sundsvall är åt helvete - mina morföräldrars jätte-80-årsbaluns har kraschat då de plockade med sig magsjuka från sjukhuset. Men i helvete heller att jag tänkar låta bli att göra en matjesilltårta bara för det...
En ny singel av M.I.A. Det blir något att se på Way Out West, där hon kommer promota nya albumet Maya. Det är en massiv ljudvägg som attackerar en när man hör den här låten. Men själv kommer jag bara att tänka på en brors kompis som gjorde en låt av ljudeffekter från motorsågar och mutterdragare, samma ljud som ingår här. Skillnaden är att här fungerar det. Han försökte med att kallade det för "industrial". Don't quit your day job.
Själv funderar jag på mina kompisar som är i Kina just nu. Deras timing är urusel: de åker dit samtidigt som årtiondets dödligaste översvämning pågår, och till råga på allt har som tyfonsäsongen bara börjat. Men även om de skulle haft fint väder skulle de inte kunna bada - Xingang-hamnen i staden Dalian i Manchuriet, där de befinner sig, har fått ett oljeläckage som täcker en stor yta efter att en pipeline exploderat, men det ska vara under kontroll nu.
Dock behöver man antagligen inte oroa sig för vädret. Visserligen har de översvämningar i tre fjärdedelar av Kina men det är värre längre söderut. Samma med tyfonerna. Just nu är det Guangdong-Guangxi-provinserna som har störst problem. Liaoning, i vilken Dalian ligger, är långt i nordöst och drabbas förmodligen inte så hårt.
Mitt I-landsproblem är löjligt i jämförelse: jag hoppas att det inte blir något regn i morgon så jag kan spela golf...
Jag blev inte hemma i Sundsvall särskilt länge. Kom hit förrgår kväll, och igår blev det att till att åka och hälsa på mina farbror, ingifta faster och äldsta kusin i Sandviken. Och nu har jag precis kommit tillbaka till Sundsvall - igen. Men när jag var där märkte jag hur tiden gått. Min kusin har pluggat färdigt och flyttar till Stockholm i höst, och hon är både intelligent, rolig och lätt att umgås med. Får hålla kontakten där.
På hemresan förespråkade brorsan högljutt det senaste albumet av Moby. Särskilt låten ovan. Vad jag tycker är roligt är att videon är gjord av David Lynch, han som skapat Twin Peaks och filmen Mulholland Drive osv. Han är asbra på att frambringa surrealistiska, drömska sinnestämningar i sina filmer och ofta med starka inslag av film noir. Särskilt i Mulholland Drive, döpt efter den mytomspunna vägen över bergsryggen ovanför Los Angeles. I den Michael Connelly-bok jag läser just nu utreds ett mord som skett längs Mulholland Drive, och han lyckas åtminstone nämna den i varenda av hans böcker.
Så ni vet vad jag menar med David Lynch så har ni trailern till Mulholland Drive nedan.
Lite mer brittisk betongförort och ungdomsbrottslighet i en videon till Lostprophets - For He's A Jolly Good Felon, som handlar om just chavs. Chavs: Finns i drivor, och är enligt stereotypen aggressiva småbrottslingar som bor i allmännyttan och super konstant, tar droger sporadiskt, lyssnar på bullrig musik, kör pimpade skräpbilar och alltid har keps och träningskläder och gärna Burberry eftersom de tror att märkeskläder automatiskt ökar deras status.
Men jag tänkte berätta lite om en annan ni ser i videon ovan, nämligen Alan Ford. Han är en sådan där skådis som blivit sin roll, lite som Mark Hamill. Han är ett par generationer för gammal för att vara en chav, utan gör istället den ständige cockney-gangstern, och han gör det otroligt bra.
Han har figurerat i Guy Ritchie-filmer som Lock, Stock and Two Smoking Barrels, där han var berättarröst, och en biroll i Snatch. Den birollen som den halvdåligt klädde, rågalne bossen "Brick Top" har blivit lite kult. Viasat kör just nu en reklamfilm för Premier League där de helt enkelt gör en rätt snygg ripoff på Snatch och stoppar in Ford där, och det funkar så bra eftersom alla som sett filmen känner igen honom trots att man kanske inte vet precis ifrån var.
Frågar någon vilket mitt favoritband är brukar jag säga "Radiohead" eftersom de gör så satans vacker musik, man sitter och ryser genom hela låten.
Även om det har varit trevligt att jobba är jag glad att vara ledig nu. Skönt att kunna med sina vänner och driva runt på stan utan tidspress. Hade en härlig kväll igår, blev bjuden på middag, hade roliga diskussioner och såg på en skön film med Michael Caine om ungdomsvåldet i förorterna. Och idag skulle jag träffa tyskan för första gången på länge. Jag visste att hon fyllt år men hade inte köpt någon present än, däremot visste jag vad hon önskade sig, så 10.05 befann jag mig utanför Gallerian där jag köpte ett Alfapet och åkte ut dit. Vi spelade i 1,5h samtidigt som vi lyssnade på Radioheads album In Rainbows på LP och jag blev bjuden på soja"kyckling" till lunch. Tillbaka in till stan och jag fick en order från brorsan från American Apparel. Jag skrev en lista och räckte den till en expedit i affären, den långsmalaste tjej jag någonsin sett. Snygg, svart, rakpermanentat hår, 1,85+ med skyhöga ben och getingmidja, det var så man blev rädd att hon skulle gå av på mitten om hon ramlade i trappan. Men det var antagligen den mest lättsamma butiksrundan jag varit med om: hon studsade runt och plockade varor, jag följde lite lojt efter och gav besked när hon höll upp något. Service!
Efter att ha gått runt och kollat på kängor, på vägen hem, beklagade jag mig över att jag bara har 2 Gb minne i mobilen, och det har jag bara fyllt med peppig electro. Jag var inte på det humöret, så jag hade att välja bland Radioheads "Kid A" och Van Shes "V". Den senare vann. Det är lite emotjejpop men jag gillar det riktigt stort.
Jag ökar tempot lite med Armand van Helden - Koochy, en genomkitchig låt med banal text och en mördande hook snodd från Gary Numans hit Cars. Jag har hamnat i en Nine Inch Nails-period, och Gary Numan har varit stort inflytande för Trent Reznor, killen som är Nine Inch Nails, och på så vis snubblade jag över denna.
Imorgon är det sista jobbdagen... Det var faktiskt blivit roligare att jobba allt eftersom. Samtidigt har jag lärt känna stamkunderna bättre. Har speciellt fastnat för ett sällskap som blev stammisar samtidigt som jag började jobba och de har återkommit under de här två veckorna: En Pall Mall-rökande sjukpensionär och hans dotter. Man står och hänger och snackar småpratar med farsan, skojar lite fräckt med dottern. Man får faktiskt ett visst mått av uppskattning och ger lite tillbaka - man gullar lite med tanterna, gnäller lite om vad som är dagsaktuellt med gubbarna, är lite lekfull och skälmsk med kvinnorna, är rolig och rak med männen. Barn räcker det mest att le lite åt och ge vad de vill ha, så vinner man deras gunst.
Och det är tillfredsställande, för det märks att man uppskattas. Folk blir glada av ett glatt bemötande och när man lägger lite själ i jobbet. Jag kunde göra samma jobb och inte bemöta kunderna med fler ord än nödvändigt men det skulle verkligen vara dötråkigt. För i ett jobb där det allt är rutiner är det människorna som ger variation och utmaningar.
Jag är on a roll med strippklubbsmusik just nu och följer upp mina två föregående inlägg med ett tredje och sista. Kvällens avsnitt av Sopranos var S03E04, och under en kort sekvens fick man följa golvet på Sopranos strippklubb Bada Bing (som i verkligheten heter Satin Dolls), där den gamla funkhitten Love Rollercoaster av Ohio Players spelades.
Annan miscellanea: jag köpte en tröja med Bada Bing-tryck när jag var i New Jersey och gav farsan en perfekt present.
Gårdagens strippklubbsmusik var Paradise Circus av Massive Attack. Dagens är Warren Zevon - Lawyers, Guns and Money, som den gamle avdankade snuten Harry Bosch hör där han sitter på strippklubben Dolly's i North Las Vegas, i noir-deckaren Återkomsten (Trunk Music) skriven av Michael Connelly. Just den scenen läste jag på väg till jobbet idag. "Bosch hade inte hört den på ett tag och erinrade sig att den hade varit något av en kampsång bland de uniformerade poliserna på den tiden han haft patrulltjänst". Och nog är det en hård låt.
Den här har jag nog postat typ två gånger förut. Paradise Circus. Såg S03E04 av True Blood ikväll och där den spelades på en strippklubb.
Det här har jag väl sagt förut: det är inte den officiella videon utan någonting ihopsaxat från en film som heter The Fall. Man blir otroligt sugen att se på en spelfilm på det där, och jag försökte faktiskt få tag på den efter att jag sett videon förra gången i våras, men då hittade jag ingenting. Nu har det kommit en aXXo-release så den finns tillgänglig...
I övrigt är allt väl. Kan Jang-shottandet och kiwiätandet har hjälpt och idag jag har utökat med Ibumetinknaprande (anti-inflammatoriskt) och Tonic-klunkande (innehåller Kinin som kommer från barken på Kinaträdet och sänker kroppstemperaturen). Är snart friskt igen. I övrigt är det jobb, jobb i tre dagar till, och när man jag nu har gjort det till rutin blir det riktigt trevligt. Särskilt när man får utmana sig med lite krishantering ;)
Söndag innebär tåg norrut igen, och det blir inte dumt det heller. Jag har inte varit ute på dåligheter på länge nu så det är verkligen dags. Det är högre än högsommarvärme, >20°C på nätterna och i norr går solen nästan aldrig ner så nattljuset är fantastiskt. Då är sömn slöseri.
Nu har det gått nittio minuter, det är fortfarande 0-0 i VM-finalen så nu blir det förlängning. Spännande som fan, första halvlek var mer rugby än fotboll. Holland hade bra grepp från början men tappade det. Jag vill att de ska vinna.
Idag har jag ätit vitlök, shottat Kan-Jang och ätit kiwi med skal på bara för att jag upptäckte att man kunde. Det var ganska gott. Har fått min brors satans förkylning och ligger på 37.3°C nu. Morsan, som befinner sig i Norge nu, har 39°C och äter antibiotika. Jag hoppas att det inte går så långt för mig, jag satsar optimistiskt på att jobba imorgon!
EDIT: Näh, tre minuter innan det skulle gå till straffar petade spanjakerna in ett mål. Fan då. Nu går jag och lägger mig.
Rolling Stones - Thru And Thru. När man hör det här börjar man förstå vad som är grejen med Rolling Stones, även fast de oftare är hjärndöd gubbrock än så här finstämda. Det här låter som något av Lou Reed minus syntarna som sveper in, och när rockpartiet börjar. Men det är fint rakt igenom.
Idag var en säsongsavslutning, på många sätt. Sopranos tog slut med ett slitande sista avsnitt där Tony fick E. coli, hade jävligt otäcka febermardrömmar och tog ett råd från sitt undermedvetna - och det stämmer verkligen att det kan säga saker man är blind för och inte kan inse, om inte annat: peka en i rätt riktning. Andra säsongsavslutningar är den på Chrystal, som åker till Kina en månad. En annan är friheten - friheten att väsnas, gå naken och ta hem hem folk på besök, eftersom damen jag bor hos oväntat kom hem vid 22.40 ikväll. Jag måste verkligen, verkligen skaffa något eget. Hur många gånger har jag inte sagt det förr.
Lyssnade på Primal Scream på väg till jobbet. Här får man lite Kate Moss på köpet!
Det börjar bli lite mycket klädblogg över att skriva varje gång man köper ett nytt satans plagg, men idag gjorde jag ett fynd på Nellys rea igen. Jag hittade ett märke som heter sVENSKT PSYKO och föll för namnet, teckningarna och att det är svenskt och litet. Man kan se framför sig en under ytan småvriden indiekid som psyko istället för Christian Bales amerikanska börsmäklarsociopat! Jag köpte en tröja som heter Bläcket, med en teckning med maniskt poesidravel och ett bläckhorn. De har en smart affärsmodell där man kan prenumerera på deras T-shirts som de gör i en upplaga på max 200 ex. Är den här tröjan av hyfsad passform och kvalitet skriver jag upp mig!
Gamla fulis-Hardcore Punk-bandet NOFX bashar Birkenstock på grund av hippie-stigman!
I förmiddags gick jag och köpte mitt tredje par svarta Birkenstock Arizona, hård sula - alltså de Birkenstock man tänker på när man säger Birkenstock. Ni vet hur det är med hundar, de har ingen känsla för klichéer: de tuggar verkligen på tofflor. Åtminstone mitt första par, mitt andra par fastnade i min lillebrors gravitationsfält och tog sig aldrig ur.
Och det är roligt, för det har varit någon sorts familjegrej, vi har alla haft (minst) ett par. Så det är skönt att äga ett par igen.
Men det är bara halva historien. Birkenstock har en sorts historievärde. De blev en symbol för amerikanska hippies och liberaler, och man förstår varför: de är extremt sköna, man behöver bara glida i dem för att ta på sig dem, och man kan bära dem lite hur man vill. Ungefär samma kärnvärden en hippe har!
Urban Dictionary beskriver det bra:
Birkenstocks "Sandals worn by liberals, women in Vermont,", vilket betyder butch-flator, "and for some unknown reason, evangelical youth pastors trying to appeal to young adherents of Christianity.
Pastor Mike has a goatee and wears Birkenstocks--he looks like a pothead for Jesus when in reality his only addictions are online porn and energy drinks."
Idag gick Ramlösa-avsnittet av Sopranos. Skamlös produktplacering? Oooja! Ljudklipp. Plus att det nämns, och glider in och ur bild, under flera tillfällen. Ser fruktansvärt illa ut! Till historien ska nämnas att jag alltid har en sådan där blå glas-Ramlösaflaska ståendes framme som vattenkaraff, men som jag tagit etiketten av. Lite TV-nördigt sådär.
Jag är tillbaka i Stockholm nu och ska jobba i två veckor. Mellan varven vill man kunna göra något hjärndött, så jag började fundera på om det finns andra serier jag borde börja följa. Och det finns ju inte så många actionserier just nu - fan vad jag saknar 24 - så istället började fundera på Skins. Det är en brittisk serie om ungdomar i Bristol vilket låter som ett grymt bra koncept eftersom det är en väldigt ungdomlig stad, när jag var där kände jag mig hopplöst ocool som drog runt med ett par medelålders damer (och deras avkomma men det gjorde inte saken så mycket bättre) ;)
Bara att musiken i trailer är Designer Drugs säljer ju mig halvt.
Och så har de en trailer där de spelar Nude av Radiohead (nedan), och en där de spelar 23 av Blonde Redhead... men bra musik gör ingen serie... helt och hållet. Och den verkar lite för ungdomlig för mig. What gives?
För några dagar sedan spelade Arcade Fire på Dalhalla, och inte heller den här gången såg jag dem. Nog för att jag hade velat - de är ju en favorit. Det är otroligt varmt ute jag ligger och tänker på Cold Wind, låten som skrevs för Six Feet Under.
3.38 är visar mors klockradio när jag kommer jag hem. Jag är tvungen att ringa på eftersom lillebror verkade ha låst när han kom. Det har varit den hetaste natten det här året. Sofia var sällskap. Efter att ha ätit middag hos mig gick vi till henne och av vad jag tyckte var ett mirakel hade hon Yeah Yeah Yeahs skiva "Show Me Your Bones" hemma på faktiskt, fysisk orginal-CD. Jag spelade favoritlåtarna: "Cheated Hearts" följd av "Dudley".
Sedan gick vi på stan, där det var otroligt mycket folk på grund av den otroliga hettan som aldrig lade sig. Vilken kväll.
Kent har släppt nytt album - igen. Det var bara åtta månader sedan "Röd", ett album som jag inte direkt gillade. Men detta verkar rätt bra. Den här låten, "Gamla Ullevi", är riktigt synthastic, och en blandning av upbeat dansgolvshit och Kents klassiska melankoli. Det är precis vad jag gillade så mycket med "Vy från ett luftslott".
Jag har slutfört min andra heldag i Sundsvall, och det är inte den dans på rosor som livet i Stockholm är. Där driver jag sorglöst runt, här försöker jag styra upp en familj som ibland beter sig som ett gäng barn. Därmed inte sagt att jag inte har trevligt också. Idag slog slog vi en hink golfbollar, bror, far och jag. Ska gå några hål imorgon. Ska även hjälpa morfar att köpa virke till ännu ett i raden av hans husprojekt, och boka hotell till Way Out West.
Har även blivit än mer beroende av TV! Det är HBO-kväll varje vardagskväll, eftersom SVT visar In Treatment säsong 2 nu, klockan 22.35-23.00 mån-fre. Sedan är det Sopranos-repriser 23.00-23.45. In Treatment är väldigt bra från och till. Det är en serie som handlar om en psykolog som besöks av hans patienter. Det är en varje dag, och de återkommer samma dag varje vecka. Varje avsnitt är en enda session i en enda scen, och det gör att man verkligen dras in i den. Man kan också få ett och annat att fundera på. Prova att se den någon gång.
