johnfromscratch

Löste in en trisslott jag fått och vunnit 50 kr på, mot två nya, och vann 50 kr igen. Det är inte så roligt att spela på lotter.


Musikvideon till 1979 jag postade igår får en uppföljare. Albumet Mellon Collie and the Infinite Sadness följdes upp av Adore tre år senare, och singeln Perfect skulle ha en video. Bandet sökte upp de fem ungdomarna från videon till 1979 igen och lät dem göra samma roller, bara lite äldre. De hittade alla utom en, som satt i fängelse.

Återbesöker 90-talet med Smashing Pumpkins. De var i grund och botten grunge men det hörde man inte så mycket av på senare år. Det är i alla fall en väldigt bra låt och en härlig tidstypisk video. Året var 1995 då deras dubbelalbum Mellon Collie and the Infinite Sadness kom ut och de slog stort. Den här låten har ingen annan än Iggy Pop valt att spela i egenskap av DJ och radiopratare på en av de fiktionella radiostationerna i Grand Theft Auto IV.

Imorgon blir det en Kistaresa och sedan ska jag köpa lite fler julklappar.

Den här låten har jag lyssnat på idag. Det visade sig att den hade en video. Den är magisk!

Idag har varit en prima bakomflötet-dag, lite handlingförlamad efter gårdagen. Gårdagskvällen var magisk i ordets rätta bemärkelse, jag gick på en stämningsfull Harry Potter-sittning som Snape. Jag väntade mig bara inte att jag i egenskap av elevhemsföreståndare skulle bli placerad vid honnörsbordet. Och döda sångledaren/Dumbledore i slutet av sittningen. Det var stämningsfullt, det var blött, det var roligt. Det blev spårat, det blev dans och jag hade faktiskt genuint jättekul; kröp in i någons mantel, brottades med Lollo, dansade med Carro, bjöd på tequila.

Det jag har förmått mig att göra idag har varit att handla, studera lite finansiering, äta kallrökt lax med bulgur, köpa julklappar online och frossa i datorspecifikationer. Fick en reality check när jag häromdagen insåg att högpresterande datorer är deprimerande plastklumpar som jag inte ens skulle vilja ta i med pinne. Kvalitetskänslan är nära noll. Mindre datorer är ofta gjorda i bättre material och med bättre (känsla av) kvalitet, förmodligen för att de behöver kunna tåla att bäras runt mer. Så jag köper hellre en sexig 1,43-kilos aluminium-notebook än ett fladdrigt tvåochetthalvkilos polymerspektakel, även om jag får offra möjligheten att spela.

Dell har för övrigt tuffa grejer i görningen, som nu har prissatts.

Inspiron Duo med dubbelkärnig Intel Atom-processor, cirkapris 6000 kr.

Jag gjorde en gun run ut till Arlanda kl. 10.00 imorse för att träffa min mor. Kele gick i hörlurarna för att överrösta de högljudda ryskorna bakom mig.

Hem igen kl. 13 och sedan på en blöt Harry Potter-fest kl. 19.

Idag har jag även kommit ännu ett steg närmare en bättre tillvaro.


All introducera klassisk musik i populärmusik är i bästa fall en gimmick och i värsta fall blasé. SomethingALaMode gör ett ganska bra jobb med att integrera stråkar i sin electrohouse, det är bra men inte storartat och gud ska veta att det inte är nyskapande. Lyssna på Wolfgang Gartners remix av Beethovens femte, det är så det ska göras! Men det är inte illa. Plus för att de har med kläddesigngurun Karl Lagerfeld, som inte är främmande för elektronisk musik. Han var ju som bekant DJ på en radiostation i GTA IV.

"They are the games of our times. Those games in a way changed the world.... They had written a politically incorrect dialogue... I loved it, [particularly] in a time when everybody wants to be so politically correct when they talk... I prefer to be in a video than to play with it. I would love to be a very nasty, politically incorrect character." -Karl Lagerfeld

Idag är det även Black Friday. Även om vi inte har denna köphysteriska tradition i Sverige så har jag faktiskt köpt något idag, en tröja från det storartade märket Army of Me som består av ett par stockholmare baserade i Shanghai. De är riktigt bra på kläddesign, med skarpa linjer och känsla för detaljer.

Det är flera otroliga låtar på Sleigh Bells album. Rill Rill är en av dem. Så nu sitter jag och lyssnar på liknande band: My Bloody Valentine, Jesus and Mary Chain, Cocteau Twins och Sonic Youth, alltihop från sent 80-tal och tidigt 90-tal. Och även nyare band som The Go! Team och A Sunny Day in Glasgow.

Kvällens TV-tips, för det blir ett sådant, är filmen "Brazil" från 1985. Det är en framtidsdystopi av samma kaliber som Blade Runner, en av mina favoritgenrer, och sådana filmer brukar vara breddfyllda med stämning. Den här är dock brittisk och hela det gamla gardet är med: Sir Ian Holm, Bob Hoskins, Michael Palin, Jonathan Pryce, Jim Broadbent och - av alla människor - Robert De Niro. Det är en John-film, se den!

Nu ska jag göra varm choklad - med kokosmjölk...

Min favoritlåt av !!!!

Fick så äntligen se !!! på Hornstull Strand! Det var jätteroligt, sångaren Nic Offer dansade runt otroligt fånigt, de hade soul-sångerskan som hörs på låtar som Heart of Hearts och en trumpetare i bakgrunden! Det var synd att jag fick ett sådant bortfall när folk en timme innan insåg att det var vinter men jag hade ett par trogna kämpar med mig, varav en förkyld, och det var kul att sitta och prata och dricka Brooklyn IPA och sedan se konserten. Roligast var det när Nic Offer dansade ut bland publiken och jag var tvungen att rufsa honom i håret lite!

Ra Ra Riots orkestrala indiepop. Vampire Weekend-vibbar, någon?

Hittade en random alternativrock-station i min webradio-app imorse, WNRN som sänder från Charlotteville, Virginia. När jag slog på den kastades jag in i en Sleigh Bells-låt, Rill Rill, följt av en Red Hot Chili Peppers-låt, Zephyr Song, följt av !!!:s låt Heart of Hearts, som jag postat. Tre-låtstreaket bröts av Ra Ra Riot, men då var jag redan framme vid skolan. Bra radiostation!

Imorgon ska jag protestera, 12-14 utanför Nymble, KTH. Det var länge sedan jag gick i något första maj-tåg, men lite upplopp för rättshaveristen inom mig kanske jag får imorgon. Fuck the system ;) http://www.chs.chalmers.se/sv/Aktuellt/Nyheter/Tusentals-studenter-kraever-lagaendring-foer-studiemedel

Jag tänkte egentligen posta något om dream-pop/shoegaze/noise-pop men så snubblade jag på den här videon från !!!:s senaste singel. Jag ser verkligen fram emot spelningen, den här videon är ju lysande. Väldigt flamboyant också, och man kan ju räkna med en helt vansinnig och lycklig stämning, jag tror att jag satsar på att inte komma upp före lunch dagen efter!

Veckans projekt, förutom klubbandet och förutom skrivandet av finansieringssammanfattningen, är att göra min mobil till en fullvärdig ersättare av min iPod, eller snarare ett komplement. Planen är inte okomplicerad. På grund av att fransmän är mesar begränsas uteffekten i musikspelare där, och eftersom Orange San Francisco säljs där är även min mobil strypt. Men det fina är att den går att häva. Naturligtvis börjar jag med att backa upp min data från den - vilket är den segaste delen - och sedan genom en rad operationer som inkluderar återställningslägen, kolla MD5-checksummor (man vill inte lägga in en korrupt fil på så låg nivå i en dator) och terminalkommandon som ska skapa behörighet att ändra i filsystemets lägsta nivå, installera ett skal som fungerar som livlina om något skulle gå snett, sedan en custom-mjukvara ovanpå det, och när jag gjort det in kod som möjliggör en höjning av uteffekten. Sedan, om ljudkvaliteten inte visar sig vara dålig, blir det nog till att skaffa Spotify Premium!

Det är tur att det finns människor som har bättre koll än mig på hur man gör det här, så man har någon att fråga. Sådana här saker har också slående likheter med det vi gör i kurser som datorteknik och operativsystem...

Nu är klockan 00:00 den 22 november och Kanye Wests nya album My Beautiful Dark Twisted Fantasy är släppt över hela världen. Igår den 21:onde laddade jag upp genom att se hans film Runaway, en 35-minuters konstfilm som fungerar som en magnifik men diskret fondvägg till musiken från det nya albumet. Det är trots allt musiken som ligger i fokus. Jag tycker att ni ska ta er tid och luta er tillbaka och ta in den. Den ligger inbäddad i sin helhet ovan.

Kanye West är grandios gränsande till vansinne, och det visar han tydligt på det här albumet. Men han är duktig. Det enda som överträffar hans talang är hans ego. Men det förlåter man gärna honom för när han gör så fantastisk musik, särskilt när han uppvisar sådan självkritik som i den vackra singeln "Runaway".

På onsdag blir det episkt igen. Ännu ett band jag länge haft skräpandes på iPoden, Kalifornianska dance-punk-bandet med det mest korkade bandnamnet av alla, !!!, kommer till Hornstull Strand och spelar. Idiotiskt eftersom sökmotorer inte kan processa utropstecken, så därför har de förblivit relativt okända. Kanske har deras framgångar hämmats av att två av deras senaste trummisar dött. Men nu är de inne på sin tredje och de har också förtydligat att utropstecknet ska uttalas "Chk" vilket gjort dem lite mer framträdande!

Hornstull Strand fyller två år och därför blir det gratis. Det kommer att bli dansant. Det ska fan inte missas.

Det blev Yelle framför Uffie igår och jag ångrar det absolut inte.

Det första som slår en när man står där är naturligtvis chocken att höra henne och hennes tunga franska brytning i verkligheten. När hon kastat av sig den Fever Ray-inspirerade fjäderskruden kom chocken att på riktigt se hennes vackra, ultralätta uppenbarelse studsa runt på scenen och verkligen charma hela publiken. Det grymma var att hon körde så många olika låtar, både några osläppta från det nya albumet och några från det gamla albumet Pop Up, men också bonusar som Crookers-samarbetet Cooler Couleur, en cover på Robyn - Who's That Girl översatt till franska(!) och till sist ett par av hennes låtar remixade, bland annat Tepr-mixen på A Cause Des Garcons.

Jag drack nästan ingenting på hela kvällen. Yelle och mitt fantastiska sällskap och hela snygga Debaser gav nog med dopamin och jag föredrog att ha lite kontroll. Efter spelningen tog gamle räven MRTN Stockholm Beat över skivtallrikarna och fick världen att gunga.

Av en händelse kommer både Yelle och Uffie till Stockholm imorgon och spelar: Yelle på Debaser Medis och Uffie på Hornstull Strand. De är ganska lika i sin stil och har båda fransk bakgrund, och någon av dem ska jag gå och se. Yelles nya singel ovan är väldigt bra (inklusive videon, se den!), och Uffie vet jag kommer leverera. Vilken det blir får vi se.

Det här är det bästa som hänt mig musikmässigt på ett bra tag. Sleigh Bells debutalbum Treats har funnits ute sedan sommaren men jag har undgått det tills nu. Det är rockig noise-pop, en genre jag alltid älskat, och jag tycker att det låter som om allt det bästa blandats: The Go! Teams högljudda cheerleading-orkesterrock tillsammans med Karen O från Yeah Yeah Yeahs sexiga sång och Justice kärlek till distade gitarrer och bombastiska melodier, samt med en dos My Bloody Valentine inblandat. Man associerar också lätt till M.I.A och faktum är att de ligger på hennes skivbolag.

Det är en blandning av allt det bästa och det är bara en sak som stör mig: att jag inte såg dem spela under Way Out West i år eftersom jag tyckte att "Sleigh Bells" lät som att det skulle vara ett deppigt indie-folkrockband!

De har fått extremt bra recensioner på debutalbumet, och det förstår jag, för att lyssna på det är verkligen... omstörtande! Nu ska jag kompensera min sena upptäckt med att spela dem ofta och mycket!

När jag kom hem från jobbet satte jag på TV:n medan jag kokade upp vatten där en Skavlan-repris gick. En svart gammal man talade, Carola och Ola Rapace satt bredvid och nickade och såg tagna ut. När han nämnde Lafayette Bar & Grill insåg jag vem han var: Hurricane Carter, som jag skrivit om förut. Han var boxaren som blev oskyldigt dömd för ett trippelmord och satt i fängelse i ca. 20 år innan han släpptes. Det blev protester, och Bob Dylan blev personligt engagerad och skrev den här låten som berättar historien, och hans fall blev film med Denzel Washington...

Men det intressanta är ju det han berättade. Att han aldrig gav upp, erkände sig skyldig, såg sig som en fånge. Han vägrade ha fångkläder och äta maten under perioder, han vägrade att delta i aktiviteterna i fängelset. Så han fick sitta i isoleringcell ca. hälften av de där 20 åren. Men han klarade sig igenom det på något helt otroligt sätt med vettet i behåll. Sedan blev han ledare för en organisation som kämpar för oskyldigt dömda. Nu, 74 år gammal, är han talare, och det märks. Han kunde verkligen få med sig folk.

Så här kändes gårdagen.

De senaste 24 timmarna var inte riktigt min bästa tid i livet, med en alldeles för lång dag i skolan och en oöverlagt köpt biljett till en fest i Alvik som på något svårbeskrivligt sätt blev en nykter snedtändning som antagligen beror på att jag var slutkörd. Jag försökte ha kul ett tag och lyckades rätt bra, men till sist hade jag inte mer att ge, utan kände mig mest konstig, ensam trots att jag inte var det. Jag var lite utsliten helt enkelt, och då blev det extra outhärdligt att gå själv på en fest där man halvkände alldeles för många människor. Den följdes av en lång väntan efter klockan ett på natten för att komma hem från Alvik följt av sömnproblem och kallsvettiga mardrömmar. Multipla, febriga och blöta, kanske ådrog jag mig något när jag stod i kylan så länge. Sedan steg jag upp klockan åtta och jobbade i Enskede och idag mår jag faktiskt fint.

Men man ska inte tvinga sig att festa.

Från soundtracket till filmen Gone Baby Gone. Stilen i musiken säger mycket om stilen i böckerna.

Den tionde november släpptes Dennis Lehanes nya bok i serien om Patrick Kenzie och Angela Gennaro, en bokserie som kom under 90-talet. Den heter En mörk välsignelse (Moonlight Mile i orginal) och är den sjätte om dem.

Jag vet inte hur just den är, men jag har läst de tidigare fem, några på svenska och några på engelska, och de är bra på ett underligt sätt. Premissen är cheesy och väldigt noir, med en ung man och ung kvinna (båda naturligtvis oerhört snygga) som växt upp tillsammans i ett ruffigt område i Boston och blivit privatdetektiver med kontor i ett gammalt kyrkklocktorn och hela tiden finns den här oerhörda sexuell laddningen mellan dem som inte fullbordas, ett klassiskt dramatiskt grepp. De strör one-liners omkring sig och allt är lite lite väl flashigt, dramatiskt, våldsamt och väl inlindat. De är råbarkade actionhjältar på gott och ont: det är grymt bra driv och man har andan i halsgropen men man storknar lite grand när det blir för mycket Sin City över det hela.

Men det man verkligen faller för är den pragmatism och avsaknad av resonemang böckerna har. Det är en berättelse man följer och inte mycket mer och det finns inte alltid någon bra förklaring till händelserna som sker, precis som i en Tarantino-film. Det finns ingen jätteskurk i slutet av varje bok. Istället är det moraliska tveksamheter, rasism, sadism och girighet; hela den mänskliga naturen är motivet! Man får inte alltid en bov levererad, istället får huvudpersonerna och man själv ett konstaterande om att världen är ond. Det reagerar på samma sätt som man själv skulle göra: hopplöshet, ilska och raseri, och det är där deras actionhjälteglans mattas av, man inser att de har en personlighet under den välpolerade, tuffa ytan. Slutsatserna finns bra sammanfattade på några rader här. Detektivparet är med om våldsamma möten och intrikata konspirationer, men de är inga övermänniskor; ondskan sätter sina spår tillsammans med skottskadorna och genom böckerna förändras de.

Den fjärde boken i serien, Gone Baby Gone, har filmatiserats med Casey Affleck och även om den var relativt likgiltig jämfört med boken så fick den en respektabel framgång, och kanske är det på grund av den och framför allt Mystic River och hans Scorsese-filmatiserade bok Shutter Island, som han skrivit denna uppföljare. Dennis Lehane har vinden i ryggen just nu och Moonlight Mile har alla förutsättningar att bli en succé. Vill ni har en riktig recension redan nu kan ni läsa Aftonbladets, som publicerades idag.

Kid Cudis nya album Man On The Moon II droppade för en vecka sedan. Det har fått ett bra mottagande, och jag stämmer in i hyllningarna. Han gör den nya generationens hiphop, lågmäld och ömtålig på sina ställen, och ständigt talande. Jag gillar det väldigt. Så har han ju ett extra plus i min bok för att han gjort samarbeten med Ratatat!

Dagen gav även ett genombrott på marknaden för den fjärde generationens mobilnät. Telenor och Tele2 har skruvat upp temperaturen rejält för Telia och erbjuder båda obegränsad datortrafik. De skiljer sig genom att Telenor (som inte har några priser på sin hemsida, men det här är de priser det snackas om) kostar 549 kr i månaden över en bindningstid på 18 månader (ej angivet men det är branchnorm) men bjuder på kostnaden de första 6, samtidigt som Tele2 tar 499 kr över 18 månader men kostar bara 299 kr de första 12. Men jag besparar er uträkningen: Över bindningstiden kostar Telenor 6588 kr och Tele2 6582 kr, dvs det är hugget som stucket vilken operatör man väljer. Jag skulle skaffa Telenor bara för att de är den operatör som har minst korkad reklam, alla andra operatörer måste tro att hela deras målgrupp, dvs. hela Sverige, är efterbliven. Men Telenor har Daft Punk och säljer på ett bra argument: inga datatrafiktak. Det vill jag premiera.

Telia, å sin sida, tar 499 kr över bindningens alla 18 månader, dvs. 8982 kr, och de har ett datatrafiktak på 30 Gb. De får anstränga sig för att vara konkurrensmässiga nu.

Samtliga operatörer erbjuder teoretiska 80 Mbit nedströms.

Cavo är ett band från Missouri som inte är så känt utanför staterna. Deras musik kallas för post-grunge, jag kallar den för smörig hårdrock, men den är så väldigt bra gjord, hela kittet: texten och musiken och videon.

Jag har dessutom hört att ZTE, kinesisk tillverkare av mobiltelefoner - bland annat den jag äger - ska etablera sig i Sverige nu i årsskiftet. Då med Blade (min telefon) och Light, en 7"-surfplatta med Android. Det är riktigt bra, för då får Samsung Galaxy Pad en naturlig fiende och kanske driver ner priset på den från de skyhöga 7000 kr de ska ha för den. ZTE Light blir antagligen en riktig prispressare, men man får vad man betalar för. Den har en lägre upplösning än Samsungen och det ryktas om att den ska ha en resistiv skärm istället för kapacitiv, men vem vet, det kan komma att ändras innan Sverige-lanseringen. På samma vis är det riktigt bra att ZTE Blade kommer till Sverige så vi får se fler billiga Android-telefoner med WVGA-skärm inom en snar framtid. Jag tror på deras produkter, de håller hög kvalitet för att ha så bra priser och kan nog bli nästa Huawei här i Sverige.

Hörde den här låten av Crosby, Stills, Nash and Young, visst är den grym! Den är från 1977 men är som något nutida av Zero 7.


Och orgelankompanjemanget, visst låter det nästan precis likadant som det i Imogen Heaps Oh Me, Oh My.

Jag kan knappt minnas när jag hade en helg senast som jag bara kunde vara hemma under och ta det lugnt. Jag har visserligen pluggat en massa, men det har varit ganska rogivande samtidigt som det varit produktivt tillsammans med mycket Zoegas Forza! och musik.

Förutom att ha blivit mycket klokare i finansiering har jag gjort lite självrannsakan och blivit väldigt mycket klokare på mig själv, inte bara vad jag är bra på utan vad jag brister i. Förhoppningsvis är det första steget mot att bli en lite mer välfungerande och stabilare person. Och jag tar aktiva åtgärder för det också.


Såg också första och andra avsnittet av andra säsongen av Grotesco. Det är inte alltid så jätteroligt, däremot är det ganska jobbigt att se eftersom det är så nära sanningen... se det här klippet till slutet.

En favoritlåt; Thom Yorke - The Eraser, satt till en "video", egentligen panorerandet över stillbilder. Det är väldigt enkelt att måla med ljus som här. Ställ upp kameran på ett stativ i ett nästan totalmörkt rum, höj bländartalet rejält och sänk känsligheten i botten, håll slutaren öppen i ett par minuter medan man ritar i luften med en ficklampa. Om man själv håller sig i rörelse, kommer man inte fastna på kamerasensorn.


Bild från Autoblog, tackar!

Ibland kan man skönja spöklika silhuetter på bilderna när man inte varit snabb nog, som här.

Apropå elbilar som denna Tesla Roadster har den europeiska varianten på Chevrolet Volt - Opel Ampera - fått sitt pris i Sverige. Den ska kosta 429 000 kr före subventioner. Det är en rejäl bit mer än ex. en Prius som börjar på strax under 300 000 kr, men så kan Volt/Ampera också gå ca. 6 mil endast på batterikraft och har dessutom ett litium-jon-batteripaket till skillnad från Priusens ålderdomliga nickel-metallhydrid-teknik som kräver massvis med sällsynta jordartsmetaller. Den sträckan lär däremot bli förkortas en del på vintern.

Tyvärr kommer den inte få några subventioner i Sverige, annat än det femårsskattebefriande alla miljöbilar får. Den skulle vara aktuell för en supermiljöbilspremie, men även utan lär den sälja bra, särskilt som tjänstebil och till företag.

Ja, General Motors har saker och ting under kontroll. Det enda molnet på himlen bör vara "valutakriget", valutadevalveringspolitiken som USA och Kina för just nu. På kort sikt gynnar den respektive länders industri eftersom det får fart på deras export, men kommer devalveringen regleras framöver kan det roliga vara över. Samtidigt ligger USA i luven på Kina över just detta, och Kina är en jättemarknad för amerikansk bilindustri. Särskilt för General Motors, vars märke Buick (egentligen ommärkta och upplyxade Opel-bilar) säljer extremt bra till landets växande övre medelklass.

Skulle jag satsa på hur bilmarknaden ser ut i framtiden skulle det bli följande:
- Volkswagen-koncernen tar över Toyotas position som världens största biltillverkare samtidigt som de köper allt större delar av andra tillverkare. Toyata tappar greppet.
- Hyundai blir "det vettiga, pålitiga alternativet", samma roll som Toyota har idag.
- Ford är den amerikanska biltillverkare som går bäst i USA
- GM kommer inte förbi Ford i USA men breder ut sig i Kina.
- Kinesiska biltillverkare kommer att bli en kraft att räkna med om några år, då antalet aktörer har minskat och de börjat komma upp i den kvalitet som efterfrågas. Kommer följa samma utveckling som de sydkoreanska märkena.
- Finbilsmarknaden är inte lika självklar, men Audi lär klara sig bra med hjälp av Volkswagen och konkurrensen med Mercedes-Benz och BMW lär fortsätta vara lika jämn.
- Volvo kommer fortsätta hålla det tempo de har idag, men flyttar kanske delar av produktionen till Kina. Hur det går för Saab är omöjligt att veta.

Så verkar branchtrenderna se ut idag. Men när det handlar om så här resursintensiva, internationella jättekoncerner är det mycket som kan förändras med politiken och världsklimatet.

Påeldad av en föreläsning av entreprenören Douglas Roos och den oöverblickliga hierarkin i det internationella jätteföretag jag jobbar i, insåg jag idag att jag är trött på arbetslivet i den form jag har att göra med idag.

Kanske har jag tröttnat lite på lärandet, hela utbildningsapparaten som ständigt snurrat som en konstant under hela uppväxten. Inte utvecklingen och reflektionen, utan de här tomma kunskaperna och den eviga strömmen av saker man "ska kunna", saker man ska stå och säga ja tack och amen till utan att ifrågasätta.

Därför inspirerade Roos, där han satt nersjunken i en fotölj på scenen och ändå lyckades utstråla energi och kaxighet samtidigt som han muntert svor som en borstbindare. Han ifrågasatte "academia"; kunskaper spelar bara en viss roll. Drivkraft och karaktär kan däremot vara avgörande. Och att tro på sig själv.

Jag lägger till en annan sak, och det är att man ska tro på det man gör. Utbildningmässigt gör jag i grund och botten det. De kunskaper jag får - personligen såväl som på papperet - är bra verktyg för att ta sig dit man vill.

Yrkesmässigt gör jag det inte i dagsläget. Fortfarande känner jag mig understimulerad. Många yrken går ut på att vara ett mekaniskt, ersättligt verktyg och det tror jag inte på överhuvudtaget. En av människans största drivkrafter är att känna sig behövda, om inte på ett personligt plan så på ett yrkesmässigt. Och gör man inte det, om man inte gör någon skillnad - för andra människor; för sig själv - så kommer man oundvikligen sträva efter att göra det, för allt annat är emot människans natur. Alla behöver skapa ett värde, det är genetiskt inprogrammerat i oss.

Så varför inte skapa något man brinner för då, något som kan ge värde till andra och en själv? Min entreprenöriella sida eldades på av Douglas Roos. Det är inga tankebanor jag är främmande för, utan har haft snurrande sedan mp3-spelarens intåg i början av 2000-talet då en rad aktörer dök upp, alla unga människor med elektronikintresse och kunskaper, vilka bildade firma, fixade ett litet kapital, beställde hem produkter från Sydkorea och Kina och sålde från hemmet via Internet.

Vad som krävs är en bra idé som man tror på och lite koll på marknaden. Har man det, är man en bra bit på vägen. Att köpa i bulk från Asien är enkelt tack vare internethandeln, eller varför inte från en amerikansk grossist nu när dollarn är så låg och på väg än längre ner. Möjligheterna är oändliga om man hittar något man vill satsa till hundra procent på.

Man behöver inte ha en så traditionell syn på arbete, och det är skönt att ha fått den insikten.

Blonde Redhead har släppt ett nytt album men låten "Equus" är från ett album som kom 2004. Det nya i all ära, men det de gjort tidigare är svårslaget! Jag faller så jävlarns hårt för dem varje gång jag hör dem.

Equus är latin för häst, men även namnet på en pjäs om en ung man som blir besatt av hästar, ser dem som gud förkroppsligad, och sedan blir det bisarrt. Och visst får man lite sådana vibbar av den här låten?

Equus är även namnet på Hyundais nya flaggskeppsmodell, som jag diskuterat här förut, en lyxbil, betonar de med eftertryck: istället för en tryckt instruktionsbok får man en iPad att läsa en digital version av manualen på!

Kom igen nu och lansera Hyundai i40/Sonata i Europa nu någon gång då.. Jänkarna ska inte ha allt roligt!

Elisa messade och tyckte att vi skulle gå och se Uffie live den 20:de, då hon spelar på Hornstull Strand. Då kanske man får höra hennes genombrottlåt Pop the Glock live.

Nej, nu blev det inte så politiskt korrekt. Den nyligen gripna "nye lasermannens" har hängts ut massivt i pressen, samt vissa vittnen, och det är tydligt att dagspressen inte har ett uns samvete i jakten på lösnummer. Förutom hans namn har man visat bilder på hans pass och hans vapen, en Glock 19 - en kompakt version av Glock 17 som bland andra svenska försvaret använder - och inte särskilt "grovkalibrig" som polisen hävdade (9x19 mm).

Men ärligt talat är det förmodligen väldigt svårt att dölja sådan här information nu för tiden. Hade den inte skrivits i tidningarna hade den funnits ute på Internet. Man behöver bara kolla lite på Flashback för att hitta allt man vill och inte vill veta om diverse gärningsmän. Fan, det går ju till och med att hitta hitta denne "lasermans" Youtube-account...

Bevisningen mot honom är rätt övertygande. Jag undrar, precis som alla andra antagligen gör, hur en instrumentbyggande musiker med Aspbergers kan drivas till att göra sådana här vansinniga saker?

Överbjuden på vegetarisk gulasch hos Elisabeth spelade hon The Gathering, ett holländskt trip rock-band från den grunge:iga sidan av 90-talet. Jag gillar det som fan.

Ja, sällan har jag sluppit laga mat så ofta. Dagen efter bjöd kusinen över mig på middag och film - The Hangover var så jävla bra! - dessutom hade jag lunchföreläsning idag. Men ikväll behövde jag något stärkande och gjorde en schysst vegetarisk gryta i ayurveda-stil. Det här är väldigt hippie och jag följer det inte medvetet, men i min oändliga reserv av överflödig information i bakhuvudet vet jag att mina Doshas är Vata-Pitta och då ska man sänka sin Vata på vintern. Verkar som att det var rätt mat för det: Kokade helbulgur i buljong tillsammans med gul paprika, röd chili, gul lök, purjo och äpple och ingefära som jag rev ner. Blandade sedan i majs, lite ostronsås, röd currypasta, creme fraiche och riven ost. Sedan halvförlorade jag ett ägg ovanpå det, och serverade med mango chutney och en rejäl bit rågbröd.

Jag noterar också att jag ätit vegetariskt till middag tre dagar i rad.

Starka kryddor, chili och paprika, purjo, ingefära, vete, feta mejeriprodukter och ägg är vatasänkande. Det är för övrigt också feta nötter, öl, vin, kaffe och svart te. Men allt det här har jag känt ett sug efter sedan temperaturen börjat sjunka, så det är inga problem att följa sådana matråd...

Ratatat i en intervju för något år sedan.

Veckoslutet var intensivt. En riktigt laddad tackfest följt av en helg med min bror och en konsert som var utom denna värld. Brooklynduon Ratatat kom till Debaser Slussen och spelade, stämningen var fantastisk och publiken rörde sig som en homogen organisk massa till de genomskärande gitarrljuden och pukslagen. Det gick på ren eufori.


Repris: Vi fick bland annat höra Shempi. Videon gick på en duk i bakgrunden.

Klubbscen från Himmel över Berlin från 1987 där Nick Cave and The Bad Seeds uppträder. Den filmen fick mig att förstå grejen med Nick Cave.

Så har man hamnat där igen. Man vill inte se en film som beskrivs enligt "Västtysk-franskt drama från 1987. De osynliga änglarna Damiel och Cassiel går omkring och lyssnar på berlinarnas tankar. Damiel blir kär i cirkusartisten Marion och funderar på att bli människa.". Så beskrivs Himmel över Berlin (Der Himmel über Berlin) av Wim Wenders och det låter fullständigt avskyvärt. Man orkar inte med någon djup, inåtvänd film, ändå ser man på den eftersom man ändå inser att den kommer att påverka en. Så man ser den, man påverkas, man får ännu en erfarenhet och då var det ju värt det.

Som alla bra filmer behöver man smälta dem efteråt, när man just har sett den har man bara insamlat rådata som hjärnan ska försöka pussla ihop. Det var otroligt foto, helt otrolig, surrealistisk musik av Nick Cave och Crime and the City Solution. Handlingen var enkel att greppa - den visade upp gatorna, människorna, den trasiga och sönderdelade staden, det kollektiva dåliga samvetet - men var svår att tolka. Den verkar dels ha handlat om att folk sätter upp sådana hinder för att inte släppa in andra på livet. Det är inte så lätt, konstaterade jag och E någon timme tidigare där jag låg på golvet med hennes huvud på mitt bröst. Det sades så bra i filmen: "Germany has crumbled into as many small states as there are individuals. And these small states are mobile. Everyone carries his own state with him, and demands a toll when another wants to enter.".

Dagens webradiostation var GotRadio Mashups. Det kanske låter lite 2002 att lyssna på webradio, men man upptäcker så mycket ny musik. Den här stationen spelade mashups, och inte din tonåriga grannslyngels halvhjärtade hopmixningar. De här hade Party Ben- The Dumbest Name In Showbiz - gjort, och de var mästerliga. En mashup av No Doubt - Hella Good och Incubus - Megalomaniac som verkligen rockade följdes av denna mix på Fischrspooner - Emerge och Nirvana - Smells Like Teen Spirit. En massa bra låtar. Tillsammans.

Steg upp halv sex imorse för att jobba. Att stå på en höjd och se ut över Björns Trädgård kl. 06.50 när det börjar ljusna var en upplevelse. Det blev en rätt lång dag, men röjig och det är roligt. Jag känner mig så jävla energisk. Nu sitter jag och lyssnar på Incubus - de är från Los Angeles megalopolis, de är bra, varför har jag inte lyssnat på dem? - och dricker PG Tips. Man blir faktiskt hookad på det. Det har en ganska speciell smak, strävt och starkt, gjort för att dricka med mjölk och socker. Jag köpte ett sprillans nytt 80-pack i veckan.

Imorgon tar jag på mig en peruk(!) och går på fest!

Blev tipsad om Turner Cody via Spotifys Facebook-integration och det var visst riktigt bra! Hotel California-referens i 1:43 ;)

Ikväll var jag bara trött efter en lång, lång dag i skolan som blev längre av att studievägledarna hade sammankallat krismöte bara för att stå och visa hur förvirrade de var angående CSN-debaklet. Det gjorde varken till eller från för mig. Gick hem och stupade framför ännu en kvalitetsfilm på TV6 som mest gick ut på att Emmy Rossum sprang runt genomvåt i ett sjukande skepp, heh. Imorgon ska jag upp halv sex och vara på Medis kl. 07 för lite kabeldragning. Mitt jobb har en viss charm i och med att man får vara lite grovis, senast jag var en av gubbarna var när jag jobbade på StjärnaFyrkant.

Idag är det Dia de los Muertos så jag hyllar det på mitt eget sätt: med musik. LMFAO:s nytillkomna Ghostbusters-remix de gjorde inför högtiden.

Gjorde en fet shoppingrunda i förmiddags där jag förberedde mig för fredagens tackfest. Svarta kläder och svart peruk. Jag tycker att jag ser väldigt övertygande ut, och min kusin höll med. Jag bjöd hem henne på en snabbt hopkommen carbonara. Tack vare det är det välstädat och, jag vågar faktiskt säga FINT, på mitt rum. Så jag stortrivs. Det är inte en studenthåla längre utan ett väldigt vackert rum. När det är så här schysst hemma vill man faktiskt bjuda hem folk. Jag ska bara försöka hålla efter det också...

Jag vet inte vad folk generellt har för inställning till Drum and Bass, denna genombrittiska genre som uppstod ur ravekulturen på 90-talet. Men jag har ett bra förhållande till den!

Hittade en väldigt bra Android-app för webradio: TuneIn Radio. Där kunde jag lätt hitta grymma stationer, som Proton Radio där de spelar electro kontinuerligt utan uppehåll, i färdiga mixar. Hittade också Bass Drive, en station som spelar Drum 'n' Bass dygnet runt. Det var perfekt musik att sitta på tåget och lyssna på i hörlurarna.