Såg en grym film ikväll: Boogie Nights. Den handlade om porrindustrin på 70-80-talet och var väldigt medryckande, rätt het på sina ställen, lite deprimerande och grymt bra, den nominerades också till 3 Oscar. Här har vi en kraftfull 80-talspowerballad av Night Ranger som var med i slutet.
Igår åkte jag längdskidor och gav en sista sen julklapp till familjen, för jag tyckte att de var värda något mer än bara de där seriealbumen jag gav dem. Beställde en Cheap Monday-tröja till brorsan tillsammans med en rock jag köpte, en mokabryggare till mor och Bioshock 2 till far.
Mitt favoritklädmärke har blivit svenska Army of Me. Jag köpte rocken Marty, ovan.
I övrigt är mitt allmänna tillstånd rätt bra just nu, det är bara mycket att stå i med det materiella. Jag är bara lite understimulerad eftersom vår bil slutat fungera i kylan och jag sitter lite fast hemma med familjen och morsans pojkvän och har inte direkt jättekul. Jag försöker umgås med dem, med grannarna och mina kompisar som har tillgång till bil, och det går väl hyfsat. Till råga på allt dog vår router, så vi gick över till farsans överblivna router, och då dog WLAN:et på den! Så nu har jag suttit och tethrat via min telefon som jag lyckades rädda från minnesdumpsdöden och nu kör rootad, men har nu gått över till nätverkskabel. En ny router är beställd.
Men imorgon är det nyårsafton, vi blir åtta personer, och jag ska helsteka en fläsksida i fett i ca. 100 grader under hela dagen och göra förrätt på den tillsammans med en sallad på färsk spenat, rosmarin, nötter, granatäpple och dadel-balsamico. Huvudrätten blir en saltinbakad lammstek och en vitlök- och timjans-lammstek med ungsbakad sötpotatis, en vanlig potatisgratäng och övriga tillbehör. Sedan blir det Crème brûlée till efterrätt och jag ska göra ett försök att bränna på ett karamelltäcke. Det blir någon sorts ost- och lökpaj som ska användas som snittar till bubblet innan tolvslaget och då tänkte jag låta löken fräsa på låg värme under lång tid i gjutjärnsgryta så man får bort all vätska och fram den söta smaken. Till välkomstdrinken - Gin, lime och Russchian - blir det lite småplock av oliver, örter och surdegsknäcke, och den ost och Pata Negra-skinka som morsan flög med hem från Barcelona! Det blir kul att laga mat imorgon!
Stereophonics - I could lose ya, vilken de spelade på Irish Pub där jag var ikväll och hade roligt. Vilken låt!
Det har varit som att en EMP detonerat i mitt hus de senaste dagarna. Volvon har slutat starta och verkstaden vet inte vad som är fel, routern har slutat fungera och blinkar inte ens till när man sätter i strömmen, och min mobiltelefon dog en oförutsägbar död.
Det grymma android-communityt rekommenderade mig att installera en bootloader och lägga in en ny ROM, och efter bootande och terminalkommandon gav jag den livet åter fantastiskt nog, och nu även med root-tillgång. Tyvärr strök alla mina SMS-konversationer och hela min samtalshistorik med, men det är sådant man får ta.
Jag är i alla fall en lycklig PC-användare och blickar inte nostalgiskt på Mac-perioden. Det som inte är lika bra, är touchpaden på bärbara PC:s. Faktum är att den inte är alls lika finslipad som på en Mac. I övrigt är jag alldeles lyrisk: idag har jag installerat en radda spel, laddat ner filmer och spelat upp över HDMI, och jag tycker att allt fungerar mycket väl.
Drog ut ikväll med brorsan för att träffa en tjej som gick i hans klass i grundskolan. Vi gick på Irish, där de spelade låten ovan. Det var väldigt trevligt, och även om jag inte visste så mycket om brorsans klasskamrater var det väldigt roligt, för jag har ju gått på precis samma skolor som han har. Fick en skön vinterpromenad hem såhär halv tre på natten.
Orginalet: Avril 14th av Aphex Twin. Brorsan spelade den för mig på piano.
Kanye West - Blame Game: Covern. Bra låt, men det är pianoslingan som ligger i grunden som gör det mesta jobbet. Brorsan blev förbannad när jag gjorde honom uppmärksam på att Kanye baserat en låt på Avril 14th.
Kvällens film var Marie Antoinette, en film av Sofia Coppola som har ett par år på nacken men som jag inte sett förrän nu, med Kirsten Dunst och Jason Schwartzman (som är Sofia Coppolas kusin, och som jag känner bäst från Bored to Death och musikprojektet Coconut Records). Den var rätt bra, handlade om Frankrikes sista drottning innan franska revolutionen, men det är löst, riktigt löst baserad på historien, den gör en massa romantiseringar och innehåller modern popmusik. I visuell stil påminde den om Virgin Suicides.
Musiken var bra. Man fick höra Siouxsie and the Banshees - Hong Kong Garden, som fått en cover av Uffie, samt Aphex Twins pianostycke Avril 14th här ovanför, som jag kände igen från Kanye Wests låt Blame Game. Air och The Strokes kom också in på ett par hörn.
Det gör ingenting att den inte är så skildrar verkligheten så troget, man märker att Sofia Coppola hellre än budskap vill förmedla känslor och atmosfärer i sina filmer. Tyvärr lämnas man inte sällan med en liten tomhet när man sett hennes filmer för avsaknaden av ett meddelande i filmerna gör att det inte finns så mycket att fundera på när allt är sagt och gjort. Här känner jag samma sak som med Virgin Suicides - det är en snyggt berättad historia och den har en laddning i luften man nästan kan ta på, men när eftertexterna rullar rycker man mest på axlarna och tänker "jaha, det var ju en cool film" och sedan kan man glömma den.
En riktigt bra film behöver man bearbeta lite efteråt.
Julafton kom och gick och jag ska inte tråka ut er med detaljerna, men jag fick ett gäng julklappar, däribland Vredens druvor av Steinbeck, ett par Desigual-skjortor och Call of Duty: Black Ops på Xbox 360. Det senare är inte ett av de bättre Call of Duty-spelen, det märker man direkt. Spelserien har utvecklats omväxlande av Infinity Ward och Treyarch, och Treyarch har alltid varit lite sämre. Det här är deras verk.
Sedan gjorde jag äntligen slag i sak och köpte en ny dator. Jag har fiskat efter en ny dator länge, men har haft orealistiska krav, som så ofta. Men nu känner jag att jag gjort en bra kompromiss.
Det blev en HP Envy 14, en flaggskepps-modell från HP som jag känner mig väldigt nöjd med. Som prestige-PC har den bra kvalitetskänsla med ett chassi i aluminium och magnesiumlegering med laseretsade mönster, bakgrundsbelyst tangentbord, påkostade högtalare och smarta mjukvarulösningar. Eftersom jag var van vid Mac så är det ett bra steg, eftersom den inte är så primitiv. Den är inte lika finslipad som en Mac, men det är riktigt bra för en PC. Den kom i en lyxig svart förpackning utan några pappersmanualer. Istället fick man med ett 2 Gb SD-kort som all dokumentation låg på.
Den har rejäla prestanda också. Tyvärr avspeglas det på batteritiden, som är kort, och vikten, som faktiskt på tiondegrammet är identisk med min gamla Macbook, inte för att det är olidligt tungt, jag hade bara hoppats skaffa något lättare. I slutänden kom jag fram till att det är två kompromisser jag var beredd att göra - min dator står mestadels hemma ändå. Kommer det en tid då jag bär runt mycket på datorn är jag beredd att köpa en netbook. De kostar rätt lite nu för tiden.
Det fina är den fyrkärninga processorn, datornörden i mig ryser till när jag kollar prestandafliken i Aktivitetshanteraren och ser åtta processoranvändningsgrafer. Fyra fysiska kärnor och fyra simulerade genom Hyperthreading.
I övrigt har den ett hyfsat spelgrafikkort: AMD/ATI Radeon 5650. Även 4 Gb DDR3-RAM och en snabb 7200-varvs 500-Gb-hårddisk.
Det däremot kunde vara bättre är skärmen, 1366x768 pixlar är lite i underkant då de spänns upp på en 14,5"-skärm, och jag gillar inte riktigt glare-behandlingen som ger fin svärta men kraftiga reflektioner. Men återigen är det inget som skiljer från Mac:en, så det är okej.
Tangentbordet, som jag från början var kritisk till, har visat sig vara riktigt bra med fasta, sköna tangenter som ger precis lagom motstånd och som hjälper en att skriva rätt snabbt.
Över hela taget tror jag att jag kommer trivas med den här. En dator kan inte göra allt, men det här är en fin avvägning mellan portabilitet, kvalitetskänsla och herkulisk prestanda!
Jag önskar god jul med Tyskarna från Lund. Achtung Christmas!
För i skrivande stund är klockan snart 01 den 24:e december. Den 23:dje gjorde jag en matjesilltårta, gick ut i skogen och högg ner en gran med yxa och drog hem den med hjälp av bror och far. Den står nu klädd, och jag har kokat knäck med farsan och jag har slagit in alla klappar.
Skogen är sagolik just nu. Nu är det -27°C, men när jag tog granen var det -24°C, vilket är bitande kallt nog. Snötäcket ligger djupt och den slytäta skogen blir riktigt magisk när den täcks tjockt av snön.
Jag kan bara konstatera att det var tur att jag inte åkte norrut senare, för de senaste dagarna har det varit halvt omöjligt att ta sig någonstans med tåg. Jag hoppas att det går bra att åka söderut igen sedan.
Siouxsie and The Banshees - Israel är en jullåt enligt Siouxsie själv. Den bågnar inte av julvibbar direkt, men är en skön kontrast mot all traditionell julmusik.
Den här julen består av julbrunch hos far och julbord med mor och morföräldrar, och jag ser fram emot att ha det väldigt skönt och lugnt. Hoppas ni alla får det bra! God jul!
Chemtrails, lyssnade på Beck i köket när jag lagade middag.
Har fått en bok idag: Ett land i gryningen av Dennis Lehane. Han har skrivit bokserien som ligger mig varmt om hjärtat, den om Kenzie-Gennaro. Den här utspelar sig också i Boston men är dock fristående och handlar om USA på 1920-talet. Det verkar vara lite inspirerat av Ellroy: Råbarkat och verklighetsbaserat. I början handlar det om den legendariska baseball-spelaren Babe Ruth. "Han tog en klunk ur sin plunta och sköljde rent munnen från spyor genom att gurgla sig med whiskey och spottade över järnräcket och såg hur Chicagos glittrande horisont tornade upp sig framför honom medan han förflyttade sig bort från den." Ni vet hur jag gillar sådana här skitiga men storslagna rövarhistorier.
Blev idag antagen som testpilot för Smartson och ska testa och blogga om Nokias bluetooth-headset BH-217. Det kommer dock inte ske här utan på Smartsons testpilot-blogg. Jag har ju mitt Sony Ericsson PV-740 som ska vara high-end men som inte riktigt kan uppfylla mina höga krav, så det blir intressant att se om det här fungerar bättre.
Jag är återetablerad i Sundsvall nu. De här dagarna jobbar hela min familj, så jag står för markservicen. Det innebär att i stort sett allt jag gjort de senaste två dagarna är att köra bil.
Det är mycket som ska göras. Hundar ska tas omhand, mor och bror ska till jobben, det ska socialiseras med mina vänner, vänner till familjen och morföräldrar, julmaten inhandlas och julklappar köpas tillsammans med olika människor i diverse konstellationer. Idag plockade jag upp ännu en hemvändare, en vän från gymnasiet, från tågstationen och åt lunch. Så jag bokstavligt talat glider runt i en bakhjulsdriven Mercedes-Benz och utför alla dessa ärenden i den glashalka som bildats på grund av det ständiga snöandet, och trots den stränga kylan. Men det är roligt. Lite för mycket gas och en snabb snärt med ratten genererar ett kontrollerat bredställ som man lätt häver genom att lätta gasen, styra emot eller vänta på att det relativt långsamma antisladdsystemet sparkar in, ifall man har det igång.
Tog sedan tjuren vid hornen och träffade den där tjejen som frågat efter mig, en tjej jag växte upp med som gick i min klass i grundskolan, som jag faktiskt såg fem dagar i veckan två tredjedelar av året mellan att vi var 7 till 15 år gamla. Jag har inte pratat med henne sedan dess. Herregud vad vi växt upp! Hon var vacker, och den välbekanta blicken ryckte upp en brokig rad av känslor. Upplevelsen var omskakande, vilket man får säga är förståligt då vi faktiskt direkt och indirekt påverkat och format varandra, nästan hör samman, precis som den familj man blir när man växer upp tillsammans. Jag skulle vilja träffa dem alla i grundskoleklassen, de flesta av dem gick jag ju faktiskt nio år med.
Efter en så här psykiskt och fysiskt ansträngande dag kopplade jag av genom att höfta ihop en middag tillsammans med morsan som omedvetet fick spanska influenser då vi pratade om Barcelona, samtidigt som vi drack konjak och jag spelade Whitey, ovan. Det som skulle bli en råraka blev tortilla española, med fläskkotletter jag gnuggade in chili, vitlök och lime i, och som tillbehör mixade jag ihop soltorkade tomater, färsk röd paprika, kalamataoliver och lite rödlök tillsammans med rapsolja till en salsa. Hon ville att jag skulle mellanlanda här en natt med mina sex vänner då vi åker till Åre, så kunde hon utrymma under tiden. Det är en fin gest men behövs egentligen inte.
Imorgon ska jag ta det lugnt och stanna hemma, sedan går jag ut och tar en öl med granntjejen på kvällen. Och sedan kommer det fortsätta ungefär så här... träffa vänner och familj, laga mat, flänga lite fram och tillbaka, gå ut, konsumeras. I stort sett är det min vardag här. Att bara glida runt på det här viset lockar mig ju alltid hem, men jag skulle nog inte vilja göra det under någon längre tid. Däremot märker jag hur välgörande och lugnande det är, och hur mycket bättre jag mår, så det fyller sin funktion i uppladdningen inför nästa termin.
Bloc Party tycker jag är lika genomengelskt som te. Det här är en storslagen sång, den näst sista på deras sista album. Höstterminen 2010, med allt var det inneburit, är ett för evigt avslutat kapitel... och skolan är bara en del av det. Det har varit rätt tungt ibland. En episk Bloc Party-låt utgör ett perfekt bokslut: nu kan jag bygga upp energin under tre veckor, och gå vidare. Om tre timmar sätter jag mig på tåget till Sundsvall.
Det här är en bitter låt och en bitter musikvideo, KIA - Killed In Action. "Allt är tillåtet i krig och kärlek" brukar man säga, och ibland är krig=kärlek.
Det har varit en väldigt bra dag med släkt, vänner, squash och champagne. Skulle dock hellre ha stannat hemma och druckit champagne med gänget hela kvällen för nattlivet är så långt ifrån mysigt man kan komma, KIA är en bra jämförelse.
Nåväl, vill jag inte ha ett negativt sista minne för jag har haft det otroligt bra de här senaste dagarna. Jag kräver bara ett rejält stycke icke-platonisk kärlek. Imorgon åker jag norr och jag behöver det.
Jag skrev sista tentan igår och från och med nu till söndag är en enda storsatsning på att ha så mycket roligt och vara så social som möjligt. Efter tentan blev det middag och film i Kista och ikväll blev det middag och sedan skridskor i Kungsträdgården. De kommande två dagarna ska jag fika med någon, spela squash, gå på tentapub, fika med en annan och gå ut och äta med ett gäng. Jag har fått julklappar (fick en grymt fin Tiger och Sweden-plånbok!) och jag har gett bort julklappar. Jag ska också försöka få tid till att gå på stan. Så här skulle man ha det jämt.
I rinken spelade de halvt opassande men extremt bra musik. När jag snörade på spelade de Rage Against the Machine. De sista låtarna var Per-Arnez, grymt tighta mash-ups på gullig dansbandsmusik blandat med stenhård gansterrap. Låten ovan var bland de sista och jag och Elisa dansade vals på skridskorna till en av dem, det gjorde en ruggigt romantisk bild.
Bombus - Biblical, doomrock från Göteborg! Med gitarriffet kan man riva Jerikos väggar, som dagensskiva.se skriver!
Åh det är inte kul att skriva tentor, särskilt inte när de är helt uppåt väggarna jämfört med vad man övat på. Imorgon skriver jag nästa tenta och hoppas att den inte är likadan.
Efterräkningen efter självmordsbombningen på Drottninggatan har i alla fall börjat. Noterbart är att 1) nu är det helt plötsligt ingen som har något emot FRA-lagen längre, att 2) det finns ett hot mot Sverige och folk får vänja sig vid det, men hur allvarligt det är vet man inte förrän man vet mer om bombarens förmodade medbrottslingar och deras kopplingar till andra terrororganisationer och 3) det blir ett än mer hårt samhällsklimat med i) mer övervakning och ii) en lite värre situation för Sveriges muslimer. Idag har vice ordförande i Svenska Fatwarådet lagt en fatwa på bombdådet för att understryka att det inte är okej, att det strider mot sharialagar och bryter mot islamiska värderingar. Vad som suger är att Sverigedemokrater och högerextremistiska krafter trots detta får vatten på sin kvarn. SD har begärt en extra riksdagsdebatt efter det som har hänt, och man kan ju gissa vad som kommer att sägas.
Och jag vill ju inte att mitt land en dag blir så förstört av sunkiga värderingar, oansvarig politik och okunnighet att vi hamnar i USA:s situation, där man nätt och jämt kommer ihåg vad man kämpar för.
Men jag är inte mer orolig än förut. Det har bara varit en tidsfråga tills det här skulle hända, det har skett terrorbombningar i stora delar av Europa så varför ska vi vara förskonade? Men det är ingen idé att oroa sig, risken att drabbas är statistiskt mikroskopisk. Och det är dessutom poängen med terrorism. Att spränga människor är en sekundär effekt. Den primära är att ingjuta fruktan.
Vi borde använda britternas gamla WWII-slogan: "Keep calm and carry on". Spela inte terroristerna i händerna.
Broken Social Scene är väldigt bra. Här spelar de på en squashbana.
Jag tog ett avbrott från studerandet idag och gick och spelade squash, det var jätteroligt. Det är en väldigt explosiv sport och väldigt underhållande, även för nybörjare. Man kastar sig efter bollar och ger allt för att ta dem. Jag har fördel av att ha en hyfsad backhand efter att ha spelat lite tennis. Till skillnad från tennis är det här en mycket mer jävlaranamma i squash och det passar mig alldeles utmärkt. Och då spelade vi ändå bara snälla bollar för att få ett bra spel. Nu känner jag mig riktigt trött i hela kroppen, det märks att det är bra träning. Det kommer att bli fler gånger!
Jag hör sirener utanför fönstret, om det beror på kvällen stora händelse eller något annat vet jag inte. Men det tycks som att vi hade fått Sveriges första(?) självmordsbombning, bara en kilometer ifrån där jag bor. Carl Bildt gör det han verkar gilla bäst och twittrar om det: http://twitter.com/carlbildt/statuses/13731205434318848.
Samtidigt på Flashback: Konspirationsteorierna står som spön i backen. "Det är en false flag-operation som SÄPO ligger bakom för att påminna om vilka fienden är efter Wikilieaks-fiaskot!". Andra har kört bilplåtarna i registret, och Flashback-drevet har identifierat den förmodade gärningsmannen och hittat hans Facebooksida, vilken jag inte tänker lägga ut eftersom det känns lite oetiskt.
Även om det var ett väldigt tafatt, förmodligen oorganiserat dåd som lindrigt skadade två och dödade gärningsmannen - med gasolflaskor i en brinnande bil, med en väska innehållande spikar men ingen sprängladdning, som inte ens stod på ett strategiskt bra ställe för att göra någon verklig skada - har till sist verkligheten kommit ifatt Sverige. Man kan inte föra krig i andra länder utan att skaffa sig några fiender... även om denne gjorde det på ett sätt som nästan kvalificerar till Darwin Awards. Ja, alla kan ju inte få Nobelpriset, så då får man satsa på de alternativa.
Leg of Lamb, en av alla grymma låtar från Rated R.
Det här glaset är mitt favoritglas, en småsak men jag värdesätter det. Jag har Iittala-glas i ett par olika färger och storlekar men det jag gillar mest är ett enkelt kärl i värmehärdat glas från Duralex, en väldigt vanlig modell som heter Provence. Enkel industridesign.
Vi hade alltid ett par sådana här i skåpet när jag växte upp. De är närmast okrossbara och finns fortfarande kvar, om än så repade på insidan att när man häller upp läsk i dem försvinner kolsyran extremt snabbt pga. de många små luftfickorna som bildas i reporna.
När jag flyttade ner till Stockholm tog jag inte med mig några köksgrejer utom en rejäl kniv, skärbräda i trä och en tre-koppars Bialetti-mokabryggare. Men det stod ett Duralex Provence-glas och väntade på mig i pentryt, identiskt med de vi har hemma. Det använder jag varje morgon för att dricka kaffe ur, det har perfekt storlek för en hel bryggare kaffe.
Den fungerar också bra för drinkar. Ikväll såg jag en film med Clive Owen från 1998. Den hette Croupier och var överraskande bra, i noirstil, handlade om vad det verkar. För att varva ner tog han en drink: hällde upp ca. ett dricksglas vodka från frysen - i sitt Duralex Provence.
Nog för att jag har en flaska vodka i frysen som jag hällt upp i samma sorts glas men jag dricker inte 2 dl av den. Så mycket häller jag bara upp när drycken ifråga är moka!
Vissa saker följer en i livet, de där småsakerna man nästan inte tänker på. Men de är inte betydelselösa.
Simian Mobile Disco har släppte sitt nya album Delicacies för en vecka sedan. De är tillbaka och låter numera mycket mer avskalat. Ingen sång, bara deras hårda beats. Jag måste säga att jag gillade deras förra album, Cruel Intentions, bättre, men man känner fortfarande igen dem.
Tentaplugget är igång igen på allvar. Idag gick jag bara ut för att köpa en grillad kyckling åt mig och min kusin som kom på middag. Tentaperioden innan jul är alltid värst, för det är den tid på året då man har sämst motivation. Jag vill bara skriva dem och bli ledig. Det är sex dagar kvar och jag längtar.
Lyssnade på U2 på vägen till Kista idag. Det har jag inte gjort så mycket förut, men jag gillade det.
Och för att dra till med ett TV-tips: 21.00 går Blood Work på TV6, filmatiseringen av Michael Connelly-romanen Blodspår. Jag köpte och läste den förut och nu tror att jag bytlånat den till farsan mot någon annan deckare, eller så ligger den och skräpar här någonstans. Boken var väldigt bra och jag visste inte att de gjort en filmatisering, även fast de lär ha slaktat den. Clint Eastwood har rollen som huvudpersonen, hjärttransplanterade ex-polisen Terry McCaleb!
EDIT: Stötte på en kristen Macanvändartolkning av texten till låten ovan komplett med referenser. Jag kan relatera, Force Quit eller Tvångsavslutning är något jag är alldeles för van vid ;) Hjälp...
Force quit (This Macintosh metaphor is a poetic masterpiece. Force quit in Mac language is the method to quit a program that is out of control and can’t be stopped the normal way. It needs a different kind of intervention. God is doing a force quit on this guy’s life.) and move to trash (Mac language for delete. God is deleting the man’s life. Isaiah 1:18) Restart and re-boot yourself (John 3:3, 2 Cor 5:17) Password, you enter here, right now You know your name so punch it in
Efter Adrian Lux kommer jag med mer ny, bra, svensk musik. Those Dancing Days har släppt nya singeln Fuckarias i dagarna och till min lättnad har de gått ifrån den här supergulliga twee-indiepoppen de spelade förut som visserligen var rätt bra, men extremt mesig. Nu har de skaffat attityd och driv och jag gillar det!
Kan behövas lite energisk musik för när man tentapluggar... jag känner att jag återfått kontrollen och strukturen över vad jag ska göra och kunna inför finansieringstentan och det känns oändligt bra.
Min trehundrade post blir något så plebejiskt som en typisk househit, men den är jättebra med en schysst video. Adrian Lux.
Det har gått sådan inflation i electrohouse. Numera kan vem som helst med en MacBook och ett godtyckligt musikintresse mixa och skapa musik. Särskilt tydligt är det här i Sverige, vi har väldigt många duktiga svenska artister och DJ:s. Det är lättare än någonsin att hitta bra musik - och genom ökningen också mindre bra musik. Det är nästan så att det blivit lite för enkelt. Jag sprider mitt lyssnande framför allt bakåt i tiden just nu och lyssnar inte bara på electrohouse. Då kan man hitta lite mer oförutsägbar, lite mer utmanande musik. För det är sådant som är mest intressant.
Men det är JUL igen, och NU idag har jag köpt sista klappen. Det blir alltid lite mer än vad man tror. Jag har inte så mycket julstämning igång än eftersom jag är jätteladdad inför tentorna, men jag har åtminstone tjuvstartat med en glöggfest som inspirerade mig, så jag gick på Systemet och köpte en flaska Blossa Trestjärning spetsad med cognac, jättegod och smakar inte alls så starkt som den är (21%), utan väldigt runt och fylligt och cognac:igt. Grymt god, och fungerar också riktigt bra rumstempererad. Det är den som gäller i jul!
Jag har nu tagit mig ännu lite längre bakåt i musikhistorien, från 90-talets grunge till 70- och 80-talets goth. Gothen sprang ur punken, och ett av de tidiga goth-banden var Siouxie and the Banshees. När jag lyssnade på dem blev jag förvånad för jag fick höra Hong Kong Garden som Uffie gjort sitt senaste album och Cities in Dust som Junkie XL gjort sitt senaste album - jag visste inte att de covrat Siouxsie and the Banshees när de gjort dessa. Goth gav upphov till band som Cocteau Twins, The Cure och Joy Division, och musiken har i förlängningen skapat Dream pop och Shoegaze. Då är man hemma i samma kategori som artister som M83, My Bloody Valentine och The Dandy Warhols, sådant där som jag jämt lyssnar på.
Det är lätt att tänka på Goth som de där inåtvända, opera-rocklyssnande svart-långhåriga människorna, men så är inte fallet. Hade jag varit född lite tidigare skulle jag nog varit en gothare själv. Musiken och punkigheten är svårmotståndlig.
Till det nya albumets omslag - och alla dess singlars - lät West konstnären George Condo göra framsidan. Det blev censurerat i USA, och ligger därför som mosaik.
West twittrade: "Banned in the USA!". Condo skrev: "The superimposition of people’s perceptions on a cartoon is shocking. What’s happening in their minds should be banned. Not the painting.”
Personligen har jag ett par dagar fyllda med värme, is och kärlek: ärtsoppa, kusin, glögg, skridskor, mer glögg, Elisabeth, gänget, julklappsköp. Alltihop är juligt och mysigt.
