johnfromscratch

Bästa rockbandet.

Idag har jag jobbat mitt sista pass. Omfamnat den sista tjejen, skakat hand med den sista stammisen, lämnat in kläderna och huvudnyckeln och tejpat ett avskedsbrev på skåpsluckorna innan lamporna släcktes för sista gången.

Duck Sauce är Armand van Helden och A-Trak.

Jag känner av höstens inverkan. Tror kroppen känner av kylan och vill bygga upp ett fettlager för den vill ha en massa feta saker hela tiden. Men det är också något helt annat... man blir lite, jag vet inte, allvarlig och reflekterande men samtidigt känslosam. Vuxen kanske?

Dagen började med att jag sprang en runda i Hagaparken. Jag har laddat ner Sporttracker till Android och den har mätt upp att det var 4,27 km. Det tog 25 minuter och jag brände 294 kalorier. Jag akompanjerades av RadioSeven, som också har en bra app till Android och det är inte riktigt min typ av musik men det fungerar bra när man springer.


Gjorde plikttroget mina samtal till familjen, läste ekonomi och tog sedan en runda på stan och köpte kläder, bland annat den här långa, tunga, ribbade koftan från Mouli.

I butiken spelade de Duck Sauce - Barbara Streisand.

PS. I min jakt på den perfekta espresson har jag upptäckt Zoegas Espresso Della Casa. Den har den stora fylligheten och kraftiga smaken från Robusta jag är ute efter. Det är väldigt rakt och lite kärvt. Så det är den jag kommer köra på ett tag nu.

Lyssnade på Lupe Fiascos första singel The Show Goes On från albumet som kommer i mars, och där har han tagit hooken från den här låten av Modest Mouse.

Låten är släppt bara ett par dagar sedan. Jag har inte så mycket övers till Lupe men man måste hålla sig uppdaterad ;) Kid Cudi och Kanye däremot...

The show goes on även i Community. Jag är inne på andra säsongen nu och ja, det är fantastiskt. Bästa. Komediserien. Ever.

Näst efter Arrested Development, såklart ;) Och ungefär lika grymt som Malcolm in the Middle. Och Family Guy, men det skulle jag inte kalla komedi, snarare satir

Efter att ha installerat modemet gick jag in på Youtube, sökte på Moby och valde den här videon bara för testa något. Det blev första Youtube-videon jag sett på länge som jag inte behövde pausa för att buffra i förväg. Inte för att man kan anklaga den för att ha hög kvalitet, men det fanns god marginal.

Gjorde ännu en bra investering idag. Mitt mobila bredband har ju varit ett långvarigt gissel så idag tänkte jag att det kanske var dags att pröva att köpa en ny dongle. Så jag gick förbi Tre-butiken i Kista Galleria med Carro och köpte en rosa Huawei E122. De hade inte några svarta eller vita men det gjorde väl detsamma. Jag fick den billigt.

Jag gjorde en före- och efter-mätning med bredbandkollen. Med mina gamla Huawei E220 hade jag ofta nått 1,0±0,2 Mbit nedströms, nu fick jag 2,7±0,3 Mbit. Uppströms nådde jag 0,3±0,1 Mbit, nu fick jag 0,8±0,3 Mbit. Men bland det bästa är att svarshastigheten (ping), som låg på 130±10 ms, nu hamnade på 50±10 ms! Det är helt fantastiska resultat, visserligen långt ifrån de teoretiska 7,2 Mbit:en eller de tillåtna marknadsföringssiffrorna 6 Mbit, men det är en grymt stor förbättring för mig.

Snodd bild från random teknikblogg, tack så mycket!

När man sätter på en film med ett intro där Massive Attack spelas (som så många andra gånger är det Angel), där man använder grönt courier-typsnitt som skrivs ut på skärmen och där Mary Lynn Rajskub är med, då vet man att man är nära guld. B-action-guld. När dessutom Harrison Ford dyker upp och ser svår ut och skapar otroliga banksäkerhetssystem genom att skriva "configure router 192.168.1.1" i terminalfönster och när skurken pratar brittisk engelska, då fullbordas alla ens misstankar och man undrar hur man kan missat detta guldkorn.

Firewall, TV6, 21.00

Vintage Queens of the Stone Age från år 2000 och albumet Rated R. Jag har Rated R-tischan :) Den här låten är egentligen två i samma: de sista 35-sekunderna spelas "Tension Head".

I dagens (2010-10-28) DN skrev tidningens Mexiko-korrespondent Erik de la Reguera en kalldusch till nyhetsartikel på sidan 30:

"Rättsskipningen i städer som Ciudad Juárez [har] börjat bli en parodi på sig själv. I fredags kväll gick ett maffiakommando in på en födelsedagsfest för en 15-åring i Ciudad Juárez och sköt ihjäl fjorton personer, bland dem flera kvinnor och mindreåriga.
Anhöriga försökte stoppa en polisbil, men den körde snabbt i väg. Ordningsmakten kom inte tillbaka förrän 40 minuter senare.
Några dagar senare hittades två döda män, den ena med huvudet avhugget. Bredvid låg en lapp där det stod att de "dödat oskyldiga kvinnor och barn". Om de var skyldiga till massakern? Det är det ingen som vet.
Men så är det även när polisen presenterar "skyldiga" inför kamerorna, eftersom erkännandena ofta framtvingas under tortyr.
I de fall då den lokala polisledningen faktiskt utmanar en brottsorganisation på allvar - som när 134 ton marijuana beslagtogs i gränsstaden Tijuana i förra veckan - väntar istället bestraffningar.
Efter rekordbeslaget gick ett kommando in på ett behandlingshem i Tijuana, radade upp patienterna mot en vägg och avrättade 13 personer kallblodigt.
Några minuter senare hördes corridomusik på polisradion och en röst som sa:
-Det här är bara början. Sammanlagt kommer det att bli 134.
Budskapet är klart: varje beslagtaget ton marijuana bestraffas i Tijuana med ett människoliv."

Den mexikanska regeringen har ingen chans att mota knarkkartellerna. Landet har kämpat med allt de har - även militärmakt - sedan 2006 då president Calderón förklarade krig mot maffian och det bara dragit ner landet längre i våld och korruption av polisstyrkor och lokalstyren.

Läste även en krönika i Metro i morse som handlade om legaliseringen av marijuana och var allmänt positiv till den (det här måste vara första gången i svensk historia som dagspressen talar positivt om knark) och berättade att hälften av alla intäkter knarkkartellerna har kommer från marijuanan.

Det klart att man ser det här som den enda vägen ut. En legalisering skulle minska efterfrågan på olagligt producerad marijuana, men den skulle aldrig försvinna helt. Det här lagförslaget är en eftergift till maffian. Men det finns inget annat att göra, när knarkkartellerna är mäktigare, mer välbeväpnade och vältränade än en stadsmakts fyramiljarderdollars-försvar.

Lyssnade på Red Hot Chili Peppers gamla album Mother's Milk från 1989 och upptäckte att jag kände igen en gitarrsling. Den är samplad i gamla rapcore-bandet Crazy Town (även om just den här låten är mer rap än core!). Jag gillar det för det är så otroligt tidstypiskt. Säger man "LA på 90-talet" så dyker hetta, droger, gatgäng och kravaller upp framför ögonen på en. Och upprorisk rapcore.


Så här låter orginallåten, ni känner igen den från 0:33. Som en kommentar på Youtube sammanfattade det: "like 10 seconds of this song represent the entire crazy town career.... how sad is that"

Blev tvungen att kolla Crazy Town för jag har en svag punkt för all denna rapcore från västkusten som stammat ur Rage Against The Machine. Crazy Town släppte singeln Butterfly 1999 och sitt första album ungefär samtidigt. De släppte ett andra album i början av 2000-talet men sedan löstes de upp på grund av all press de hade på sig att följa upp hiten Butterfly. Sedan började medlemmarna dö av. Trummisen trillade av pinn, såväl som gitarristen och DJ:en som dog av hjärtattack respektive överdos. Ändå lever bandet vidare. De har återförenats och jobbar med sitt tredje album. De var ett av alla band som förstörts av pressen på att följa upp en megahit och brutit samman, men de jobbar ändå vidare och det är rätt starkt.


Låter det som ett bra uppslag för en film? Det finns en redan, gjord av Tom Hanks år 1996 om det fiktiva pop-bandet The Wonders som inte kunde följa upp den här hiten.

The Dandy Warhols i en låt som bara handlar om en sak och japp, han tänder en bong i början. Dandy Warhols är det ultimata gräsrökarbandet, men jag tycker att de gör förbannat bra musik.
Kobra handlade ikväll om marijuana. Om en vecka röstar Kalifornien om de en legalisering. Populärkulturen har gjort den mer och mer accepterad. Milstolpar som nämndes var That 70's Show som i slutet av 90-talet romantiserade de som använde drogen och Weeds i slutet av 00-talet som romantiserade knarklangaren.

Jag har följt båda serierna ganska troget. Men jag har ingen direkt ståndpunkt till legaliseringen. Jag skulle kunna få tag i marijuana och jag har blivit erbjuden, men jag har inte velat. Däremot tycker jag att människor får göra vad de vill och att det inte är en farlig drog. Det värsta med marijuana är den organiserade brottsligheten runt den, och eftersom en legalisering skulle få bort den olagliga handeln med den borde det vara bra. Och funkar det finns det stora chanser för legalisering i andra delar av USA och världen. Men det är nog lika bra att de experimenterar med Kalifornien först...


Gled sedan över i en dokumentär (det är farligt det här med TV, man fastnar ;)) om en av de första virala videorna, från 1989, tiden innan Youtube fanns och man kopierade VHS:er till varandra. Det är inspelning mellan tagningarna för en reklamfilm för husbilar och försäljaren är frustrerad, bitter och svär som en borstbindare. Historien om hur de letade upp honom 20 år senare var spännande. Det visade sig att han hade bosatt sig på ett berg i norra Kalifornien där han var skogsvaktare men var precis lika bitter. På hur landet blivit, på Dick Cheney, på ekonomin. Vad jag fick med mig från att ha sett den dokumentären är... bli inte för bitter.

Gamla goda Bran Van 3000. Musik från förr man glömt bort att man hört.

Känner att jag har min shit together - jag börjar styra upp livet till en normal nivå efter den galna månad jag haft. Jag har plockat undan högarna med kläder och papper på mitt rum. Jag har jobb igen, avtalet tecknades idag. Och jag gjorde en riktigt grym middag, asiatisk kycklingsallad, som var riktigt annorlunda och riktigt gott. Gjorde några små ändringar i receptet: Istället för fisksås tog jag ostronsås och jag använde färdiggrillad kyckling och bytte koriander som jag inte gillar mot persilja. Och jasminris till det. Det var rätt unikt, prova!

Beck är kanske min absoluta favoritartist, åtminstone har han varit det. Och The New Pollution är en grym låt, TV6 kör den till en trailer för Community just nu. Blev djävulskt överraskad när Mary Lynn "DAMMIT CHLOE" Rajskub dök upp vid 1.55. Videon är ju för fasen från 1996!

I Sveriges budgetproposition ingår ett förslag på en "supermiljöbilspremie", som sägs ska träda i kraft 2012-2013 ifall det finns pengar. Det skulle innebära den som köper en bil som släpper ut något i stil med under 30 gram CO2/km får en subvention på 40000 kronor.

Det är intressant. I landet med kanske den värsta skatteskräcken, USA, har man sedan ett tag tillbaka en elbilspremie för bilar med ett batteripack med kapacitet över 16 kWh - på $7500. De enda som kvalificerar för den idag är Tesla Roadster och en obskyr sedan av dålig kvalitet som heter Coda, men det är på gång. Härnäst Chevrolet Volt och Nissan Leaf.

Men det är bara början på rabatterna. Kalifornien är den stat som driver miljöarbetet hårdast, vilket inte är konstigt med tanke på deras luftproblem. De ger ut en extra elbilssubvention på $5000. Bor man dessutom i San Joaquin-delen av The Valley som är riktigt illa förorenad får man $3000 ovanpå det i subvention. Det innebär att en Nissan Leaf som bestämts ska kosta $32780 kan fås för $17280 under dessa ganska specifika förhållanden.

Men även den vanliga subventionen på $7500 är rätt generös när USA:s bilpriser ändå är väldigt låga. Därför känns en eventuell supermiljöbilspremie på 40000 kr i Sverige som lite... kraftlöst. Kanske är det så att man förlitar sig på att vi svenskar är så miljömedvetna att vi inte behöver en så stor morot?

För övrigt har det kommit siffror om Fords Sync-system från en produktutvecklingschef via Automotive News. Mellan 2008 och 2009 ökade medelintäkten per bil från $22900 till $26100, och att $1000 av denna ökning bestod av tekniska tillvalspaket, och att 1/3 köpare blev övertygad att köpa till dessa tillvalspaket tack vare Ford Sync. Det finns ett faktiskt sug efter mer teknik i bilar. Jag tror att den som är först ut i Sverige och Europa att lyckas integrera teknik bra i bilar precis som Ford Sync, kanske i och med ett Android-baserat system, kan tjäna grova pengar. Vad jag önskar att jag hade en bilkoncern att styra...

Seger! James Brown lade grunden för funken år 1965 med Papa's Got A Brand New Bag.

Jag har också en brand new bag: tekniker på uppdrag av ett teleinfrastrukturföretag. Det passar riktigt bra då jag jobbar 4-5 dagar i månadsskiftena och jag gör det på deras ca. 3 st. kopplingscentraler i Vasastan. Jag kan ha verktygen hemma och behöver inte pendla annat än i de fall jag vill hämta upp en bil. Det blir oerhört skönt.

Allt har ordnat sig bra. Nu känner jag mig trött men samtidigt rastlös. Jag måste hitta igen vardagsrytmen efter en månads kraftansträngning.

Interpol har släppt ett nytt, självbetitlat album men det har jag inte lyssnat på än. Så jag postar en av deras äldre låtar istället, en av de bästa enligt mig, den stämningstäta melankoliska Take You On A Cruise. Den har en given plats i min spellista med vintermusik. Det sköna med vintern är att det är kutym att sitta i mörkret draperad i ull och lyssna på ångestladdad musik, och i spellistan har jag dragit nytta av detta. Det är en skön samling låtar, en del dämpade och en del inte alls, men alla väldigt vackra.

Dagens Community-ögonblick: "Jeff, you're Goldbluming". Jeff Goldblum är skådespelaren från bland annat Jurassic Park, The Fly, The Life Aquatic, Independence Day med flera som i princip varenda roll spelar den neurotiska, lite självföraktande, stirriga och osäkra författaren, forskaren eller rätt och slätt nörden. Imitationen är perfekt, inklusive hans sätt att tala. Här är en asrolig soundboard.


Goldblums rollfigur i The Big Chill till vänster, påverkad som vanligt.

Apropå påverkad hade jag en vild kväll igår och den spårade ur. Inte bra när man ska upp sju dagen därpå och jobba heldag, men sådant händer. Och det var i alla fall lugnt på jobbet. Nu är jag bara otroligt tillfreds med att ha klarat av veckans tentor och alla strapatser för tillfället. Men imorgon möter jag nästa! No rest for the restless.

Skotska 80-talspopbande Cocteau Twins i låten Cherry-coloured Funk från albumet Heaven or Las Vegas. Det kan vara det vackraste som kommit ur det årtiondet, och den har en given plats i min vinter-spellista mitt emellan Yeasayer - I Remember och The Doves - The Man Who Told Everything.

Den här dagen har jag gått på en marsch som tog 2 timmar bland nedfallna gulröda löv blandade med nysnön och blev omskrittad av en häst. Det var en fin, kall eftermiddag och jag kunde ta ut svängarna i promenaden lite med min nya telefons GPS.

För igår kväll vid åttatiden besökte jag studentbostäderna vid AlbaNova och hämtade upp min telefon hos en kille i min ålder i ett stökigt studentrum belamrat med prylar och verktyg. Han frågade om jag hade en torx-mejsel och höll upp sin 3G-dongle, en likadan vit Huawei E220 som jag har. Jag förstod direkt att han tänkte göra en antennmod eftersom jag vet att det är populärt på E220:orna, vilket han bekräftade. Men tyvärr hade jag ingen torx.

Det var bara en snubbe, men han var precis som jag hade föreställt mig att Swedroid-klientelet skulle vara - tekniska ungdomar av samma generation som jag, de första i sina kompiskretsar som chippade sina Playstations och Xboxar, köpte upper mid-end-grafikkort och moddade dem till high-end, använde Nokias första Symbian-telefoner, överklockade sina datorer och TCP/IP-LAN:ade Warcraft II mellan ett par 300 MHz:are. De har växt upp samtidigt som Internet utan att deras föräldrar hade en aning om vad de gjorde, de brände skivor åt sina vänner och hjälpte sina grannar med datorproblemen och har aldrig slutat piratkopiera eftersom de inte ser den moraliska tveksamheten i det. Jag var en av dem, och nu förstår jag att jag hittat tillbaka till det forumhängande, moddande/lödande/hackande communityt. Alla är lite äldre, men alla är samma grabbar som de var på tidens communitys. Vare sig det var på IRQ eller något av alla forum jag frekventerade: Xbox-SE, N-Gage Gaming, Sweclockers, 64 Bits, Pricerunner, Nordic Hardware, Meizu ME, Prisjakt osv. Gissa varför jag gick EC i gymnasiet?


Så jag fick min Orange San Francisco och gick hem och gjorde min återkomst i communityt. Betalade $3 via PayPal på en skum sida, bifogade mitt IMEI och 15 minuter senare fick jag en åttasiffrig kod via mailen trots att klockan var närmare nio på kvällen. Den låste upp telefonen så den godtog mitt Tele2-SIM, sedan matade jag in Tele2:s datainställningar och MMS-inställningar som en snäll själ lagt upp på Swedroid och började dra hem appar.

Jag är oerhört glad över telefonen och förstår inte hur jag kunnat leva utan den. Redan nu är det en förlängning av mig som gör att jag alltid vet vart jag ska och när jag ska dit, som syncar mitt schema och min mail och min Facebook, jag kan lyssna på SR och jag kommer åt alla bilder - den har kopplat allas Facebook-bilder till mina kontakter i telefonboken OCH synkat alla bilder jag laddat upp på den här bloggen till telefonen utan att jag ens matat in några uppgifter om att jag har en blogg! - och jag kan komma åt hela Internet, dessutom snart med flash i nästa Android-version. Till råga på allt är Internetanslutningen snabbare än min stackars gamla Huawei E220-dongle.

Trots 600 MHz-processorn och trots att Orange skickar med ganska mycket skräp-programvara som man inte kan avinstallera, känns telefonen snabb och responsiv. Förmodligen tack vare arbetsminnet på en halv gigabyte. Till utseendet är den anonym men kvalitetskänslan är bra. AMOLED-skärmen på 800x480 pixlar är otrolig. Det var väldigt länge sedan jag var så här ohämmat glad efter ett köp - talesättet "barn på nytt" har inte varit såhär passande på länge.

På en helt annan front händer det mycket roligt just nu. Jag räknar dagarna tills jag får min Android-telefon (två), jag räknar dagarna tills jag kommer hälsa på företaget jag ska jobba på (fem). Jag ser artiklar i Ny Teknik om Windows Phone 7, som de gillar, jag läser artiklar på Autoblog om Windows Embedded Automotive 7 som kommer i bilar nu, härnäst i centerkonsolen i nya elbilen Nissan Leaf, och inkluderar Silverlight som är Microsofts motsvarighet till Adobe Flash. Jag läser den första provkörningen av produktionsupplagan av västvärldens första plug-in-hybrid, Chevrolet Volt, byggd på GM:s Voltec-plattform som kommer till Europa som Opel Ampera inom en snar framtid. Jag läser om att Ford-Microsoft-samarbetet Sync (som gör trådlös integration av mobiltelefoner och röststyrning både billigt och enkelt) ÄNTLIGEN! lanseras i andra delar av världen än Nordamerika under 2011. Ja, den kommer till oss.

Det ligger nära till hands att dra skämt om blue-screen i bilar, men det är extremt roligt att bilen kan integreras mer med ens prylar. I en värld där man fortfarande måste betala ett par tusen extra bara för att koppla in en extern ljudkälla till bilstereon, är det ett gigantiskt kliv när ett billigt och tekniskt avancerat system lanseras. Faktum är att en del spekulanter till den amerikanska Ford Focus:en har använt Sync som tungt argument till att köpa bilen. Det tror jag att det har potential att bli i Sverige också, speciellt unga 20-någonting som köoer sin första bil. Det finns redan idag konkurrerande system som Fiats Blue&Me som också är i samarbete med Microsoft, men Sync kommer till bilar folk faktiskt kan tänka sig att köpa ;)

Visst tar det lite emot när jag å ena sidan vill att alla bilar ska vara lika taktila, mekaniska bestar som en svart 1973 års Porsche 911 Targa. Men det här är utveckling, och det är bara att omfamna den.

Tears for Fears - Head over Heels från en scen i Donnie Darko. Donnie Darko är inte gjord då, men den utspelar sig på 80-talet, och somliga säger att det är det närmaste man kommer en 00-talets Breakfast Club. Somliga säger också att de sista ärliga tonårsfilmerna gjordes på 80-talet, och det är därför Donnie Darko utspelar sig då.

Jag har blivit rejält åttiotalsskadad av de 80-talsdramakomedier de visar på SVT, av musik som M83, Cocteau Twins och Tears for Fears från den senaste spellistan jag håller på att sätta ihop, och Abeds ständiga referenser i Community.

Community handlar i grund och botten om en sak: gruppdynamik. I början var jag lite irriterad över att få ännu en serie där två personers sexuella innuendo ska hålla ihop en hel handling, som resten av rollfigurerna ska kretsa runt (som Ted och Robin i How I Met Your Mother, eller J.D och Barbie i Scrubs). Skillnaden här är att det är så dramaturgiskt uppenbart att de gör en lite ironisk grej av det. Rollfiguren Abeds ständiga, mer eller mindre begripliga popkulturella referenser, gärna till 80-talsfilmer relaterade till deras egen situation och metahumorn i att han hela tiden spelar in en egen serie som baseras på deras egen vardag. Det självironiska i situationer som när de tar in en till person i gruppen (spelad av Jack Black) och hela gruppdynamiken går åt fanders, eller när de är rädda för att en person ska lämna gruppen och alla blir i hög grad medvetna om att det kommer förstöra hela dynamiken. Handlingen balanserar hela tiden och ingenting får förändras, fastän den här lilla gruppen utsätts för nya yttre krafter i varje avsnitt.



Det påminner så mycket om alla dessa åttiotalsfilmer, något som Abed ständigt påpekar, som Breakfast Club, som The Big Chill, och andra filmer där antingen en grupp träffas och formas, eller där en grupp återser varandra och måste hitta sina nya roller. Det kan vara att jag är lite skadad av att jag läst så mycket om gruppdynamik i kurslitteraturen också, men det ger perspektiv på serier och filmer.

Kobra handlar alltid om något intressant. Förra veckan var det narcocorridos och det ohämmade våldet i Mexico, idag var det om Wagner och hans nazistiska idéer, nästa vecka handlar det om Kalifornien och förslagen om att legalize it.

Wagner var, som man säger, en riktig jävla kuk. Han hatade judar öppet, och enligt vissa var han mer explicit med det än Hitler. Hans släktingar umgicks med Hitler, som älskade hans musik och Wagner var, i stort sett, soundtracket till nazi-Tyskland. Den spelades även i vissa läger.

Musiken är storslagen och pampig och på gränsen till megalomanisk, så det är inte konstigt att Hitler fattade tycke för den. Men samtidigt kan man inte såga musik bara för att den har sinnessjuka fans, och det är idiotiskt att såga Wagner bara för att han var en skitstövel. Musiken är mäktig, den är vackert, ibland är den aggressiv och ibland gastkramande. Och den har gjort mycket för dagens musik, särskilt filmmusiken.

Annan bra musik är vinjetten, som någon alltid har gjort en bra mix på. Ikväll var en av de bättre, en radikalt omgjort, galet bra electro-tolkning av Emil Lundblad. Min kompis Viktor fick ju även han med sin mix i Kobra, men den var inte alls lika förändrad.

På mobilfronten händer det mycket intressant nu. Microsofts första Windows 7-mobiler börjar säljas genom 3 på torsdag, och på fredag får jag hem min Android-telefon från London. Det är dags att beställa det där 5 Gb-datatrafikpaketet!

En av de fräckare spåren på nya albumet, men indierock-riffen känns väldigt malplacerade på en Kings of Leon-låt!

Idag den 18:de oktober släpptes Kings of Leons nya album Come Around Sundown i stora delar av Europa, däribland för oss i Sverige. Det innebär att den också går att lyssna på på Spotify utan premiumkonto.

Min bedömning är att det är "fint". Det är inte lika överproducerat och känslosamt som förra albumet Only By The Night (det albumet är för Kings Of Leon vad Viva La Vida är för Coldplay: en stilbreddning som ska passa en större publik) men saknar också aggressiviteten och bettet hos de tidigare albumen. Istället är det en rätt bra balans av dämpad poprock i stil med The Doves, men fortfarande rätt slätstruken. Jag hade gärna sett dem återvända till den energiska rocken från de första tre albumen.

Idag skrev jag tentamen och det var skönt att få en tenta som faktiskt inte kändes svår. Det var bara att svara på frågorna och gå efter 3/4 av tiden.

Fu Manchu är stoner/desert rock från Palm Desert i SoCal, och jag är så grymt nöjd med att jag hittat så många asbra band som spelar stoner rock, känner mig hemma. För mig är det främst det breda, platta ljudet hos gitarrerna som gör det. Apropå Kalifornien så fyller Flea i Red Hot Chili Peppers 47 år idag. Han är äldre än vad man tänker sig, men det är också RHCP.

Idag har jag känt mig ovanligt levnadsglad och känner att jag återfått gnistan i ögonen lite.

Dagens sitcom-ögonblick var när vi fick in bakelser till konditoriet och jag och Kim tittade tvekande på varandra - "åh nej, det där är väl inte..?". Jo, det var det. Vi hade fått in rosa bakelser formade som bröst med ett litet band runt. Vi provade en, och inuti var det en liten disk med något genomskinligt, geleaktigt aprikossmakande, och man funderade stilla om denna skulle symbolisera ett silikonimplantat eller en tumör, för det hade varit ungefär lika illa. De skulle inte direkt vinna något bageri-SM. Som jag sa till Kim, så väntar jag bara på den manliga varianten formad som en penis med tillhörande pung.


Kvällens: SVT2 visar en serie med lite värre animerande filmer. 22.10 går Waltz With Bashir, som ska vara riktigt bra och har 8.0 i IMDB-rating. Den ska jag lätt se! Däremot tänker jag inte se trailern jag postat här ovan i rädsla för att den ska avslöja för mycket...

Mojaveöknen och människorna i den: en kroniskt bipolär som slutar äta kadmium och åker ut i öknen, blir spirutuell och äter peyote. En Cortney Love-liknande grungetjej med ett nedgånget hus i öknen. Technokids som ordnar fester i öknen utan tillstånd. En arkeolog som växt upp med att ha åkt i öknen och numera bosatt sig i den. En överviktig gammal diner-ägare med UFO-teorier. Petrolheads som drar ut i öknen på Thanksgiving och kör sina Dune Buggies. En skrotsamlande konstnär. Och medlemmarna i bandet Fatso Jetson från Palm Desert, som gav upphov till Stoner Rock/Desert Rock-genren. Jag tyckte att de lät lite Queens of the Stone Age, och det är inte konstigt: Queens of the Stone Age är även de från Palm Desert, och de har spelat ihop flera gånger. Det finns en massa sådana här mer eller mindre okända band från Palm Desert, så jag kommer måste dyka vidare in i denna genre.

Det var en fantastisk svenskproducerad dokumentär som gick på SVT2 ikväll, utan speakerröster eller sensmoral utan bara intervjuer med människor. Och jag fattar verkligen grejen med öknen: när man är på en sådan isolerad plats rycks man med och glömmer bort världen. Det tar över en lite, man känner sig nästan smått spirituell, som en del av universum. Det är samma känsla som när jag är uppe på fjället i Stekenjokk, Fatmomakke, Abisko och andra lappmarker.

Det här är vad det handlar om - this life is more than just a read-through

Så nu är jag uppsagd. Det är skönt. För jag har verkligen behövt komma vidare.

Att ha en extra inkomst varje månad är bra, men jag har aldrig varit riktigt beroende av det ändå. Det är lite synd att lämna sina arbetskamrater och chefer, men när jobbet inte ger annan tillfredsställelse än rent monetär så är det dags att dra vidare.

Nu får jag kanske ett nytt jobb på direkten, men det är ett jobb jag verkligen vill ha med utrymme för att utvecklas, får möta nya utmaningar och där jag jämt är på språng. Så får jag inte det här jobbet kommer jag söka ett som liknar det, och det blir nog inga problem att få ett. Jag har redan gjort ett bra intryck på konsultchefen på bemanningsföretaget.

Man ska aldrig stanna upp: ha kul, fortsätt att söka utmaningar och besegra dem, fortsätt att lära och utvecklas för att bli en bättre person. Det är vad livet går ut på.

Nej, jag har fortfarande inte lyckats säga upp mig för min chef svarar inte i telefonen.

Däremot kan jag spela lite No Doubt, som är den största (musikaliska) anledningen till att Gwen Stefani äger. Fick mig även ett Gwen Stefani-skämt i Community idag. Fan vad i målgruppen jag är för den serien.

Nu blir det mer extentaplugg.

Det här skulle jag säga är den bästa låten från Play-albumet. Dessutom är Gwen Stefani med och är allmänt grym och 90-tal!

Efter barista-kursen igår blev jag än mer intresserad av kaffe. Jag har ju en härlig, traditionell italiensk moka-bryggare här hemma som jag brukar ladda med lätt packat espressokaffe som jag sen dricker svart utan mjölk eller socker. Just nu försöker jag hitta lite starkare, lite bittrare kaffeblandningar med mer robusta och mindre arabica, men de skriver sällan ut blandningen på de kaffesorter som säljs i dagligvaruhandeln. Så jag provar mig fram: just nu är min favorit Lavazza Rossa.

Nu ska jag ringa och säga upp mig, återkommer när det är klart!

I mitt förra inlägg kunde man höra Moby på skivan som fundamentalt förändrade electro år 1999: Play. Gud vad man har lyssnat på det mycket, särskilt på väg till skolan, och gud vad jag verkat pinsamt sentimental när jag diskuterat det med tjejer. Eller en i alla fall. I den här videon till en låt från Mobys senaste album, har ett fan gjort en sammanställning av de mest ikoniserad grejerna Moby gjort i sina musikvideor, även en referens till den video jag postade igår. Det är briljant.

Idag har varit en lång dag med barista-crashcourse, samtal från konsultchefen på Academic Work som sa att jag hade gjort "ett bra intryck på intervjun" och skulle presenteras för uppdragsgivaren, jag blev av med ett olyckligt jobbpass på mitt andra jobb och ska viga det till att plugga med min kusin i Studentpalatset. Överlag verkar allting lösa sig lite.

Dessutom har jag fått, och givit feedback, och det har känt väldigt bra. Ska jag sammanställa min feedback är jag en bra lyssnare, eftertänksam och öppen, med kreativa idéer och vet vad jag tycker på ett lugnt sätt. Däremot är jag lite väl lugn och borde ta mer plats, tycker alla. Där ser man ;)

-Are you thinking what I'm thinking?
-Yeah, that guy looks exacly like Moby!
Ah, Community.

Jag sitter och ser hur vi blir råspöade av de orange:a till ljudet av Moby medan jag gör datalogi-extentor. 2-0 till Holland i 39:onde minuten.

Jag fick beklaga mig att jag inte kan läsa Ellroy just nu. Jag fick en nysläppt bok av min mor, Hetta av Ian McEwan och är en lite smårolig historia om global uppvärmning som handlar om en tragisk medelålders man som är Nobelpristagare i fysik, och hittills är den riktigt bra!

Det behövdes distraktion, för gud vad less jag var idag. För att få utlopp för min frustration sprang jag. Stack ut efter arton i dunklet och sjugraderskylan och sprang med The Go! Team i iPoden. Jag behövde en hejarklack idag. Luftrören värkte av kylan, öronen ilade. Men jag höll språngtempot längre än jag gjort på länge: sprang ner till Norrtull, över gångbron ovanför vägen, ut i Hagaparken och slog inte av på tempot förrän jag sprungit min vända i parken och kommit tillbaka till gångbron.

Het dusch hemma sedan, och här är jag nu, fortfarande lite nedkyld. Så jag sveper in mig i ett täcke och tar en bourbon till Kobra, om Mexikos drogkartellvåld i popkulturen. Sedan går Dox om Roman Polanskis mörka sida, något jag berörde i samband med att jag såg den film han gjorde innan han greps: The Ghost Writer.

En lång LCD Soundsystem-låt fick följa mig till skolan.

Idag har jag köpt kurslitteratur och fick för mig att söka lite andra böcker på Internet. Jag försöker hitta en James Ellroy-bok: Den stora tomheten, nästa i serien efter Den svarta dahlian. Den går inte att köpa på svenska och lite väl svår på engelska eftersom han använder många tidstypiska uttryck och den utspelar sig på 50-60-talen.

Jag hittade den bara som ljudbok på Stockholms stadsbibliotek. Däremot hittade jag en bra artikel i Svenskan av författaren Stig (inte Stieg) Larsson från i våras där han försökte sätta fingret på vad som är så fantastiskt med James Ellroy. Han kommer fram till att det är den där djupa spindelväven av referenser till personer som skymtar förbi hela tiden. Att man aldrig helt har bilden klar för sig vad som pågår. Frihetskänslan. Beskrivningen av mäns relationer. Det jag alltid slås av i de perioder jag läser Ellroy: hur man verkligen dras in i Ellroy-känslan och påverkas av den även när man inte sitter och läser. Och hur känslan av att det man läser bara är en liten del i ett större sammanhang i en värld som en gång var.

Caribou. Mäktig video till en mäktig låt, men nej, även fast den blev bannad från Youtube på grund av det så är det faktiskt inte en penis vid 0:13.

Vilken helg! Jag har varit på fester och umgåtts mycket med min brors kompisar som är så underbara, unga och känslomässigt öppna och bara tycker om en ovillkorligt så man blir lite överväldigad. Men de beblandar sig med de mest ytliga hipsters som går att frambringa. Jag fattar inte hur de alla kunde stå ut med varandra på samma fest, men det gjorde de. Jag har gått på Sundsvalls gator klockan halv fem på natten och varit ett dåligt beslut från att ha blivit shank:ad, hade tur där. Sedan firade jag morfar och mor som fyllt år och gick på inflyttningfest med samma underbara människor som kvällen innan. Sedan hade jag familjetid, och fick ett tenntrådsarmband som mormor gjort. Den här dagen började jag med att åka ner till Stockholm, gick jag på anställningsintervju som gick riktigt bra, gick på föreläsning och nu har jag precis ätit tårta för tredje dagen i rad, alla verkar fylla år :P

Otroligt vad mycket man kan uppleva på en helg.

Jag har redan tagit steget över till molnet. Jag har slutat använda Microsoft Office utan använder Google Docs istället. Jag lagrar filer i Dropbox och använder Google Calender. Så det är inte en dag för tidligt för mig att bli lite modern och skaffa mig en Androidtelefon. Jag är intresserad av den kommande flaggskeppmodellen HTC Desire HD, som nu har blivit försenad till ett obestämt datum i sena oktober. Jag ställer mig också tveksam till vissa aspekter av den, som batteritid, storlek och vikt, och köper jag en mobil för över 5k vill jag att den ska vara perfekt.


Orange San Francisco och iPhone 3GS. Bild från Swedroid.se

Lösningen för mig blir att köpa en annan Android-telefon helt enkelt, tills det kommer lite bättre grejer. Den brittiska operatören Orange har precis släppt en bra och extremt prisvärd telefon de kallar San Francisco (heter egentligen Blade från den kinesiska tillverkaren ZTE) med Android 2.1 (med 2.2 på väg), 3,5" AMOLED-skärm på 800x480, 512 Mb RAM, och i stort sett samma spec som en HTC Desire, dock med en 600 MHz-processor. Den finns bara i Storbritannien, men det löser jag genom att pröjsa en kille för att "privatimportera" en och får den runt den 20:de förutsatt att allt klaffar. Den kostar £109 med Orange Prepaid, ca 1200 kr. Jag betalar honom 1500 kr, sedan köper jag en låskod på Internet för $3 som tar bort operatörslåset och en adapter för svenska vägguttag på Clas Ohlson för 39 kr. Sedan lär jag roota, bootloada och flasha den tills jag storknar, det gör inte så mycket att jag förverkar garantin när jag inte har någon i Sverige ;) För de pengarna räcker det med att telefonen är okej, så får jag känna mig för om Android-plattformen passar mig. Swedroid har testat den, och gillade den. Skulle jag trots allt inte gilla den kan jag degradera den till 3G-dongle eftersom min Huawei E220 nog sjunger på sista versen!

Nu är jag på tåget till Sundsvall. Kommer fram 21.55 och då går jag direkt till en lägenhet i stan där det är förfest, och sedan till Stadshuset för Friday I'm In Love!

-Alright, you wanna know my deal? I dropped out of high school because I thought for some reason, it would impress Radiohead.
-Ah, you'd be surprised what gets back to those guys...

Community är fullt av win.

Ikväll postar jag en låt av The Killers. Jag har aldrig gillat dem och tycker att de blev lite extra patetiska i och med Day & Age (Jag säger bara "Human", låttexten är så usel att det nästan är Owl City-klass på den), men tinade upp lite när Justin Timberlake gjorde "All The Thing's I've Done"-numret i filmen Southland Tales. Gamla meriter ska man inte ta ifrån dem.

Apropå det har jag gjort ett ordentligt initiativ och skrivit CV och personligt brev på svenska och engelska, registrerat mig på en till jobbsite och har anmält mig till ett event. Jag försöker ställa mig mer förutsättningslöst positiv till företagskontakter istället för att avfärda det som någonting för överambitiösa banktjänstemannawannabes (wow, det måste vara dagens ord), för jag inser alltmer att jag behöver ett jobb där jag får möjlighet att utvecklas, har inflytande och ansvar - jag tolererar inte att folk går runt och detaljstyr vad jag ska göra, som mitt nuvarande jobb alltmer har blivit. Med andra ord behöver jag verkligen ett kvalificerat jobb, för även jag är ju väldigt ambitiös, och därför är det lika bra att gå på företagsmiddagar och likande. Förra året halkade jag ju trots allt in på ett due diligence-företagsevent med typ 15 pers och det var väldigt givande. Får man lite egen tid med representanterna kan det vara riktigt trevligt.

Kårhuset har fått sig ett rejält lyft med restaurangen, kaféet och bokhandeln. I kaféet spelar de alltid grym musik och en dag hörde jag Van Bran 3000 - Drinking In LA! Och det är riktigt hög standard på restaurangen: imorgon är det punchlunch med ärtsoppa, pannkakor och en liten liten punch :)

Har precis sett pilotavsnittet av Community! Det är en underbar serie byggd runt en trött intrig, men det gör ingenting. Humorn är faktiskt väldigt roligt och halvsubtil och fylld av referenser till film och skådespelare (bland annat Elisabeth Shue upprepade gånger. Av en händelse fyller hon år idag precis som min far, grattis till dem båda), och referenser kan jag ju inte låta bli att falla för. Upptäckte också att han som är seriens kompositör är svensk, Ludwig Göransson. Soundtracket till Community ligger på hans hemsida.

Det här är fantastisk musik som passar som händerna passar i handskarna sådana här höstdagar, när det är lite kallt och vinden virvlar. Radical Face - Let The River In. 6/8:delstakt och helt otroliga harmonier. Pianot och stråkarna. Det är fan så fint.

Det har varit en lång dag. Lämnat in gap-analysen i ledarskapen, gjort klart projektledningscaset och slitit hemma med uppgifterna. Och tvätten. Och så fick jag en hård start på dagen, med ett spärrat bankkort eftersom Handelsbanken hittat belägg för att det blivit skimmat. Jaha, tänker jag, nu får jag gå på banken som en pensionär.

Och så har jag funderat över identiteten som norrlänning. Det verkar vara ett positivt laddat adjektiv på samma sätt som "glad" och "självständig". Det har dykt upp i någon prisutdelningmotivering. Det lär ha hjälpt mig när jag sökte bostad. Jag har inte fått något napp när jag sökt jobb tidigare, även fast jag visserligen inte har sökt så värst många. Men när jag sökte ett jobb igår vid 23.00-tiden som servicetekniker gjorde jag något jag inte gjort annars och lade till epitetet "norrlänning" till min motivering om varför jag passar till jobbet. Idag runt 15.00-tiden fick jag ett samtal, blev kallad till intervju. Det kan vara en slump.

De senaste dagarna har jag intresserat följt Kinas strävan efter ekonomisk dominans. De som läser notiserna i morgontidningarna lite extra noga har kanske uppmärksammat högt uppsatta ministrars besök i Grekland för att grunda för ekonomiska investeringar där.

Varför Grekland? Grekland har gått ner sig ordentligt i den ekonomiska krisen. Det gör dem väldigt emottagliga för utländska investeringar. Kina har köpt stadsobligationer och investerat stora pengar i en hamnstad till det grekiska fastlandet som heter Pireus, äger delar av företaget som äger hamnen, har kontrakt med varvsindustrin i staden och har investerat 5 miljarder USD som ska gå till att göra hamnen toppmodern. Vad vinner de på det? Det är att den hamnen ska användas som införselport för kinesiska varor till Europa i stor skala, än större än vad som sker idag.

Samtidigt har de motsvarande införeselleder till Kina från Sydamerika, därifrån de utvinner metaller och mineraler som används i tillverkningen. På samma vis investerar Kina i Afrika på stor skala för att även där utvinna råvaror. Dessutom finns det väldigt stora mängder ädelmetaller i kinesiska gruvor även inom landet.

Det borgar för att Kina kommer fortsätta vara "världens verkstad" även långt framöver, men det kommer också att göra landet till en riktig stormakt. Redan nu har de använt sin dominans på råvarumarknanden som vapen mot Japan efter en dispyt. Framtiden är väldigt, väldigt spännande och det finns ingen tvekan om att den ser väldigt ljus ut för Kina.

Alanis Morissette - Thank You. En av de där låtarna man växte upp med på blandband, överhuvudtaget var det mycket Alanis i bilen när morsan körde! Det är riktigt mäktig musik och den här är inget undantag. Men så är hon ju Alanis Morissette en legendarisk singer/songwriter också. Kanadensisk, vad annars ;) Thank You kom på albumet Supposed Former Infatuation Junkie från 1998. Texten är grym.


På väg till och från jobbet lyssnade jag igenom Imogen Heap och funderade varför en del av hennes musik är så fantastisk och en del rätt habil. Speciellt fastnade jag för "Oh Me, Oh My" från hennes första album iMegaphone från 1998. Det är hennes bästa låt enligt mig eftersom den har ett så brett spektrum, går från inåtvänd rock till att brista ut i jazzpop i stil med Zero 7. Hon sjunger en blandning av Alanis Morissettes ångestfalsett och Sia Furlers jazzsång, och det gör hon igenom hela albumet. Men under hennes senare album Speak For Yourself och Ellipse har hon slätat ut den stilen och låter vackert och skört istället. Men inte alls lika uttrycksfullt och personligt.

När jag kom hem och läste lite om det började jag tro att det beror på produktionen. Hennes första album producerades tillsammans med Guy Sigsworth, som producerat bland annat Madonna, Robyn, Björk, Britney Spears, Sugababes - och faktiskt Alanis Morissette! Imogen Heaps två senare album gjorde hon helt själv. Hon borde ha tagit hjälp av Sigsworth ;)

Hella Good är den absolut hetaste poplåten enligt mig, det har jag tyckt ända sedan den kom 2002. Gwen Stefani saknar faktiskt motstycke, och den här låten är skriven av henne tillsammans med The Neptunes, så det är inte underligt att den är så jävla het. Men jag har faktiskt inte sett den här videon förut, som ser ut som ett post-apokalyptiskt Pearl Harbor.

Det har varit en asbra kväll, men nu ska jag sova sådär sex timmar innan jag ska upp och jobba.

Alabama 3 - Too Sick To Pray. Jättefin låt, lyssna hellre på den på Spotify där det är lite ljudkvalitet. Här får man både in slidegitarr och Hammond-orgel och lite synthar.

Jag har en viss sydstatsfixering just nu. Jag har suttit och läst som bourbon, och idag gick jag och köpte en flaska Bulleit Bourbon. Det finns ingen mer amerikansk dryck än bourbon, som är en sorts whiskey som destilleras av minst hälften majs och resten råg, korn och vete. Sedan lagras den minst två år. De flesta tänker kanske på Jack Daniels när de tänker på bourbon men det är fel, JD är en amerikansk whiskey som görs enligt sour mash-metoden (på samma sätt som surdeg använder man lite av en äldre batch i produktionen) och sedan filtreras genom kol. Bulleit Bourbon är lite speciell: den är kraftigare och skarpare än "vanlig" bourbon eftersom den har ett högt råg-innehåll på 30% och lagras minst sex år i ett ekfat som är sotat på insidan. Det är inte lättdrucket men jag uppskattar det: den smakar mycket läder, rök och ek men man kan också ana salmiak och lite blommor och fruktighet. Bulleit Bourbon är från Kentucky, staten med den stora bilproduktionen som precis valt Chevrolet Corvette som dess officiella bil, eftersom den tillverkas i Bowling Green.



Flaskan är riktigt fin också. Men ikväll kommer jag att ha Oktoberfest. Jag har köpt fyra olika Oktoberfestbier, två tyska och två svenska, som jag ska prova! Jag har så gammaldags dryckesvanor att jag inte ens behövde visa leg på Systembolaget ;)

Black Rebel Motorcycle Club - Ain't No Easy Way. Folk-/Bluesrock ska ha slide guitar och munspel, det är det bästa som finns. Förutom Hammond-orgel, då ;)

Den andra och sista dagen av Android Only som hållits i Kårhuset är slut. Dessa två dagar kan man sammanfatta med två stora nyheter. Den första dagen lanserade SonyEricsson sin lilla LiveView-display, en liten armbandsburen display med tryckkänslig ram som kan köra olika widgets exempelvis för kalender, inkommande samtal, att läsa SMS eller vad program som kodas till den, inte helt olikt Windows Sideshow. Jag tycker att det är lite av en gimmick och man ska vara extremt fanatisk för att ha en plastig display på armen istället för armbandsur. Till råga på allt har SE ingen telefon som kan använda den just nu, eftersom den kräver Android 2.x och den senaste versionen SE fått ut är 1.6. Men i och med deras nya mobil Xperia X8 kommer Android 2.1, och sedan kommer de X10:orna att uppgraderas till samma version någon gång i oktober. Och med ett rekommenderat pris på €60 är SonyEricsson LiveView ingen bankbreaker. Skulle säkert vara bra att ha när man springer.



Andra dagen kom med en desto större nyhet: Nu när Android har funnits i två år släpper de äntligen lös betal-apparna på den europeiska Android Market! Det betyder mer kvalitetsappar eftersom det kommer finnas fler och bättre app-utvecklare nu när det finns pengar i det. Det här kan bli nästa stora grej hörni, programvarudesigners därute!