The Black Keys: Kan låta lika mycket 70-tals-rock som de kan låta nutida stoner rock. Egentligen är de ett bluesrockband från Ohio som hållit på ett bra tag men inte uppmärksammats så mycket.
Mitt ständigt pågående projekt: att välja mobiloperatör, har återupptagits men vad man än väljer är en dålig kompromiss. Jag vill ha fria SMS och jag vill ha möjligheten att ha 10 Gb datatrafik med stabil hastighet. Absolut minimum är 5 Gb. Lutar just nu åt 3 eller Telia.
Under tiden glädjer jag mig för Saab skull. De har fått loss kapital genom att sälja plattformarna för 9-3 och 9-5 till Beijing Automotive och nu har deras samarbete med BMW på motorer offentliggjorts. Egentligen är det underligt med BMW eftersom de främst gör längsmonterade motorer för bakhjulsdrift och en bakhjulsdriven Saab knappast kan vara på kartan. Så jag antar att motorerna i fråga är de fyror som BMW utvecklat tillsammans med PSA-gruppen och att de kommer använda den i den kommande Saab 92:an. Oavsett känns det extremt roligt att de samarbetar med BMW, som har en lång tradition av att utveckla och sälja motorer till andra tillverkare. De byggde den V12:a som användes i McLaren F1, världens snabbaste produktionsbil innan Bugatti Veyron kom.
Ser otroligt mycket fram att följa Saabs framtid, det är ett företag jag inte skulle haft något emot att jobba i! Och håll ögonen öppna på webben för mer bilnyheter - Motorsalongen i Paris har just öppnat!
Eels har släppt två nya album i år. Det blev en trilogi: Hombre Lobo om kärlek, End Times om förlust och Tomorrow Morning om försoning/sonande/frälsning - beroende på hur man väljer att översätta redemption till svenska.
Eels gör bra musik men mindre bra videor. Och jag stör mig oerhört på att tjejen inte ens använda geväret, skulle det där ha varit på riktigt skulle hon 1) inte sett något genom kikarsiktet eftersom hon höll det så nära ögat, 2) fått en jävla smäll i huvudet av rekylen eftersom hon hade kikarsiktet så nära ögat och 3) missat ännu mer eftersom hon höll vapnet ostadigt utan stöd och ryckte så hårt i avtryckaren. Men hon hade ett fint Accuracy International Arctic Warfare-gevär (används av vår militär som Prickskyttegevär 90) och en fin, svart Dodge Charger :)
Avslutar med att bjuda på lite soft Moby-musik från gårdagens film som var mindblowing.
Musiken börjar på 1:40. The Killers har verkligen sina ljusa ögonblick.
Gick ut och åt i goda vänners lag. Åt råbiff till förrätt och Moules Frites till huvudrätt. Efterrätt behöver man inte.
Gick hem och såg film. TV6 visade en extremt nischad film: Southland Tales, av snubben som gjorde Donny Darko. På sätt och vis var var det en fortsättning på samma koncept: jordens undergång och revor i rymdtidskontinuiteten.
Jag vet inte var jag ska börja att förklara den. Extremt överdriven, dålig IMDB-rating och blev ganska sågad när den kom år 2006. Det verkade riktigt beige och det som fick mig att inte stänga av från början var musiken, som var vacker (och som jag till slut identifierade som Moby). Sedan började jag uppskatta filmen. Sedan började jag älska den som den var: den drev med den kalifornianska kulturen, polisstaten, kommenterade val och politik, militärindustrin och nyhetsunderhållningen. Den är svår att hänga med i, och det blir inte lättare av att man överflödades av intryck och samband hela tiden som man inte kan ta in första gången man ser filmen, så det enda man kan göra är att luta sig tillbaka och hålla i sig.
För att beskriva hur knäpp den är, se videon ovan: Justin Timberlake, för han är med i den och spelar sargad Irak-veteran, går runt omsvärvad av lättklädda platinablonda "sjuksköterskor" i en spelhall, iförd blodiga armékläder med en Budweiser i handen och läppsynkar till The Killers - All These Things That I've Done.
Fullt med populärkulturella referenser: filmen byggdes runt T. S. Eliot's dikt The Hollow Men med de klassiska raderna:
"This is how the world ends This is how the world ends This is how the world ends Not with a bang, but with a whimper"
Och den frekvent förekommande militära utposten hette Planet Telex - som är titeln på en gammal Radiohead-låt. Jag älskade den här filmen inte för de populärkulturella refenserna - utan för stämningen, som byggdes mycket kring Mobys musik som målade upp en stämning man kunde skära i med kniv. Precis samma stämning som i Donnie Darko. Men hade jag haft förväntningar, förutfattade meningar eller om jag ens visste vad det var jag tittade på när jag satte på den, så hade jag antagligen inte alls tyckt om den som jag gjorde nu.
Jag vill göra som Hidden Cameras och mentalt parera allt vad vuxenvärlden för med sig.
Det körde ihop sig fullständig för mig nu med tentor som krockar med jobb och jag har armadaintervju och labredovisning och kårarvodering och jag som åker norrut och intervjupersonen jag ska besöka med en flaska vin och vänner som vill umgås och gå ut och en kusin jag ska träffa och planera för brorsan som kommer ner och jag ska köpa biljetter till det och så är det hög tid för tentaplugg och det hopar sig. Jag kan tackla allt det här utom möjligtvis jobbet som är utom min kontroll just nu. Förstår inte ens varför jag försöker jobba när jag har så här mycket att göra bara i min vardag? Jag har 24 timmars schemalagda föreläsningar och lektioner varje vecka. Den kommande månaden går jag i skolan måndag till fredag och jobbar lördag och söndag.
Nu tänker jag ta en stor drink och se på en Tim Burton-film.
""Teenage Dream" is a song by American recording artist Katy Perry. It was release as the second single from her second mainstream studio album of the same name on July 23, 2010 through digital distribution. Perry and Bonnie McKee wrote many songs with a youthful theme in mind, but they were rejected by producers Benny Blanco and Dr. Luke. Blanco showed them The Teenagers's single "Homecoming", and McKee imagined "Teenage Dream" as a throwback song to the euphoric feelings of being in love as a teenager."
"Blanco showed them The Teenagers's 2007 single "Homecoming" and asked them to write in a similar style"
Detta står på Wikipedia om Teenage Dream. Fan vad otäckt att jag kunde höra att Katy Perrys sound kom från just The Teenagers i förra inlägget. Jag måste nog skaffa mig ett liv.
Jag måste erkänna att jag gillar Katy Perrys låt Teenage Dream, det är något med den. Och något med henne och hennes rådjursögon. Men jag tror att det är synthkompet och känslan av sarkasm som gör att jag får vibbar av fransk electropop.
Jag får väldiga associationer till cynisk/ironiska franska electropop-bandet Teenagers. Och det finns en annan koppling. Katy Perry's "I Kissed a Girl" handlar ju om Scarlett Johansson. The Teenagers har också en låt om henne - Starlett Johansson.
Den gamla Led Zeppelin-stöten Robert Plant har släppt nytt album sedan samarbetet med Alison Krauss på Raising Sands, som var ett helt otroligt bluesalbum. När Robert Plant gör det själv (med nytt band) blir det lite rockigare och fortfarande väldigt bra.
Det börjar märkas att hösten är här. Tidningen Metro tycker att man ska deppa med stil, sitta och vara fasionabelt nedgången på något kafé. Jag sitter här och skriver med fötterna i en balja hetvatten, dricker te och lyssnar på Raising Sand. Men nej, jag tänker inte ge upp livet än bara för att Sverige blivit mörkt och kallt, utan springer och har börjat äta ginseng idag.
Igår tecknade jag en prenumeration på sVENSKT PSYKO:s t-tröjor. De görs av deras "konstnärliga ledare" Klezmer i en upplaga på max 200 ex, "annars får Klezmer skrivkramp" ;) Och trycken är schyssta.
Hade jag varit mångmiljonär hade jag köpt en garderob full med Rick Owens-kläder. Men när en jacka kostar 15000 kr, en tröja/byxor 5000 kr och en T-shirt 1500 kr är det inte riktigt åtkomligt för en student ;)
Kings of Leons nya låt, en mindre rockig men ganska kraftfull historia med en video som får mig att vilja emigrera till den djupa södern och bli baptist, äta skaldjur och dricka bourbon, bära flanellskjortor och köra en Ford-pickup från 80-talet. Stereotypt men underbart.
Deras nya album, Come Around Sundown, släpps den 15:de oktober.
Brite Futures, eller som de hette förut: Natalie Portman's Shaved Head. De här har jag inte hittat själv, utan fick faktiskt tips om i Osqledaren. Som den högst rankade kommentaren på Youtube lyder: "Fucking hipsters, man.".
Hittade för övrigt en totalt grym serie som både skämtar om Hitler och hipsters - samtidigt! Det bästa av humorns två världar. Eller något. Som när han inte får Pabst Blue Ribbon när han är på krogen, och dagen efter står det i tidningarna om Ölkällarkuppen. Eller när han lackar för att folk använder Arial istället för Helvetica. hipsterhitler.com
...och där kom den ja, Eels - Fresh Blood från albumet Hombre Lobo (eller som det heter på svenska: Varulv) som jag postade här när min blogg var i version ett under 2008-2009.
Eels är grymt bra och förutsägbart nog använde de den till sist, som avslutande låt för avsnitt 11 säsong 3. Jag har nu sett det 12:e och sista avsnittet för säsongen. De sista femton minuterna blev en travesti då det kändes de försökte komprimera ett helt avsnitt värt av romantiska slitningar, gråtande vid gravstenar och tirader om kärlek. Man stannade inte vid det, utan gav sig på att vrida det vanliga triangeldramat till en kvartett när en spännig hombre lobo antyddes bli den fagra prinsessans nya kärleksintresse.Känns det igen? (och ja, det där är en riktig porrfilm)
Så jag håller med: SRSLY, ALAN BALL. Efter alla Six Feet Under jag sett vet jag att du kan bättre. Gå och fila på något vettigt till S04.
Med min regnrock skar jag genom regnet mot skolan med Radical Face i öronen kvart i åtta. Idag var jag inte heligt förbannad längre. Bara arg. Så det blir bättre.
Pluggade, rollspelade, åt och pluggade lite till. Träffade Elisabeth i biblioteket. Promenerade med henne till Norrtull och fick lära mig hur man kryddar brännvin och gör madeira, vad som ingår i curacao och cognac, med mera, på Vin- och sprithistoriska museet. Sedan promenerade vi i Vasastan, försökte ringa och gästa min kusin i Norrtull som inte hörde mobilen, köpte strips i ett gatukök och satte oss i den dunkelt belysta lekplatsen i Vasaparken, åt våra strips och svor över valresultatet. Långt efter att jag lämnat av henne ringde kusinen och jag fick ännu en politisk diskussion.
Dessutom dök Carro upp hos mig. Och så kom jag till insikten att jag har 24 timmars föreläsningar/lektioner per vecka. 1/7:del av min tid går till att lyssna och anteckna. Oj.
På vägen hem från jobbet lyssnade jag på IAMX senaste album i min iPod. IAMX är Chris Corner, som varit med i Sneaker Pimps som jag lyssnat på en del. IAMX är däremot mycket mer emo. Eller vad säger ni om Wikipedias beskrivning? "IAMX texter handlar huvudsakligen om ämnen som sex, död, droger, alternativa sexualiteter, besatthet, likgiltighet och har vaga politiska anspelningar. Musiken präglas av mörk electro." Det var halvbra, och jag hade inte hört dem förut så jag blev förvånad när Imogen Heap dök upp i en av låtarna på albumet.
Hemma såg jag på valvakan och konstaterade torrt att det här inte gick så bra. Men när jag vaknade imorse var jag förbannad. Heligt FÖRBANNAD. Det känns som att det Sverige jag känner och älskar förändrats. Min farsa växte upp i en liten håla som fungerade som järnvägsknut. Hans bästa väns farfar tog fram geväret när nazisterna slussades med tåg genom orten men lyckades lugnas ner innan han använde det. Även om SD inte längre kallar sig nationalsocialister (vilket förkortas nazister), så härstammar de ur Nationalsocialistisk Front och han måste rotera i sin grav nu när vi har dem i Sveriges riksdag. Det är en jävla skam.
Som vår föreläsare sa idag så handlade politiken nu bara om PENGAR. Var i helvete har alla ideologier tagit vägen? Jag skiter i om jag får hundra kronor mer eller mindre i plånboken varje månad, jag vill veta hur politikernas idealsamhällen ser ut och vad de har för visioner för Sverige, och både vad de gör för människorna i systemet och de utanför det. Kalla mig gärna naiv idealist men man behöver lite perspektiv. Och det här är vad jag tror är de rödgrönas stora misstag. Moderaterna är jävligt bra på att styra landet, men de gör det utan särskilt mycket känslor. Socialdemokraterna och de rödgröna brukar spela på det känslomässiga, på solidaritet och ideal. Mona Sahlin är totalt värdelös på att förmedla sådana budskap, vilket blev plågsamt tydligt när Göran Persson talade under valvakan igår och gjorde det riktigt bra.
Så vad jag känner är att jag vaknat upp till ett Sverige där idealen är kastats ut genom fönstret och där alla viktiga beslut står och faller med vad högerextremister tycker. Men lägg datumet 5:e oktober på minnet. Då kommer alliansen att lägga fram sin regeringsförklaring där alla ministernamn ingår. Det betyder att då måste alliansen ha kommit överens med MP om de ska samarbeta. För de tänker inte acceptera att ha SD som vågmästare i 4 år. Och MP kommer inte gå med på samarbete utan ministerposter.
Man behöver inget Spotify i mobilen när man har en iPod på 80 Gb.
Lyssnade på Arcade Fires nya album när jag gick och röstade.
Lyssnade på Keles nya när jag åkte till jobbet, den här låten låter som jävla sågverk av synthljud, grrrymt! Och på vägen hem lyssnade jag på IAMX senaste, mer om det imorgon.
När jag slutade jobbet ringde bror och ville prata om hur bra Arcade Fires nya album var. Vi pratade en stund om texterna och musiken. Jag: "Det låter lite Coldplay". Han: PRRRECIS vad jag skulle säga!". Han och morsan hade spelat det i bilen på väg till Norge, och Keles nya på vägen hem.
Jag känner mig fortfarande glad att ha överlevt kryssningen.
Madonna, vilken kvinna. Eftersom jag postat ett blont bombnedslag från vardera 60- och 00-talen, och alla goda ting är tre, flikar jag in med ett från 80-talet. Och då är Madonna ganska självskriven.
Den här låten kan vara den första Madonna-låt jag hörde, och den bästa. 1998 satte kören morsan är med i (de kallar sig för kör även fast de i praktiken gör teaterföreställningar med fokus på sång) upp en föreställning, I Högom tid, i samarbete med Teater Västernorrland, med löst järnålderstema och... ja, för att göra en lång historia kort gjorde de bland annat en svensk tolkning av Material Girl. Morsan brukade köra den på ett blandband i bilen för att öva in den och jag fastnade för syntharna, Madonnas sång och det stela Kraftwerk-inspirerade körandet i slutet av låten. Naturligtvis visste jag ingenting om synthar och Kraftwerk då, men bra var det, och det blev även deras uppsättning!
Och så här såg de ut under föreställningen, med morsan sittande näst längst till vänster i bild.
Katie White, vilken kvinna. Lyssna på The Ting Tings låt Great DJ, det är gladpop med hög igenkänningsfaktor. Galet fint.
Lyssna sedan på Calvin Harris remix på samma låt. Jag älskar hur man alltid känner igen Calvin Harris sound, lite vemodigt, synthigt och ryckigt. Även detta galet fint, men på ett helt annat sätt. Fast det i grund och botten är samma låt.
Nej, kryssningen var fan i mig lappsjuka på hög nivå, jag känner mig mest glad att jag kommit hem i helskinnad utan några större missöden. Det var helt stört. Finlandsfärjor är helt störda! Särskilt i de där tiden stått stilla sedan tidigt 90-tal. Jag känner inget behov av att sätta min fot på en igen, åtminstone inte en liten och sunkig en som denna.
När jag kom hem andades jag ut och var nöjd att återse mitt lilla studentrum som slår en C-hytt många gånger om. Dagens fynd efter den billiga spriten blev ett mini-Bluetoothtangentbord som jag hittade på Komplett för 99 kr! Jag var nära att köpa det för 299 kr, tur att jag väntade! Tanken är att använda den för fjärrstyrning av datorn och, när jag köpt en schysst Android-telefon, använda det till denna. Kanske till och med använda den kombon till föreläsningsanteckningar istället för att släpa med en bärbar dator. Blir bra det här!
Nu ska jag se True Blood S03E08!
IMORGON SLÅR VI ETT SLAG FÖR DEMOKRATIN OCH RÖSTAR. BOOYA!
Nancy Sinatra, vilken kvinna. Året var 1966, och den här låten sjöngs en del av marcherande amerikanska trupper under Vietnamkriget. Nancy Sinatra åkte dit mitt under brinnande krig och höjde moralen hos mannarna.
Jag är tillbaka efter en ruggig finlandskryssning. Alla från I-Phöset som var med blev _väldigt_ fulla mycket på grund av att alkohol ingick i buffén men folk hade väldigt kul, satt i korridorerna och spelade kort, lyssnade på musik och söp familjärt i hytterna. Tyvärr var det inte särskilt mycket drag på båten med nästan bara 40-åriga finnar. Och eftersom kryssningen tog nära 24 timmar blev det väldigt mycket dötid dagen efter, vi kom hem vid 19.00 ikväll. Jag hade ingen musik med mig och ingen bok. Det som fanns i hytten var en "radio", men det var inga riktiga stationer utan bara båtens internradio. En kanal var helt tyst, en spelade dansband, en spelade dansband på FINSKA. Den sista kanalen spelade gammal pop, när jag satte på radion gick Nancy Sinatras hit "These boots are made for walkin'", en av mina favoritlåtar från den eran. Den stora behållningen från resan var i alla fall att ha roligt med och komma närmare inpå folk. Och att köpa billig sprit såklart!
Focis motto är "Billigt och bra" och det visar sig verkligen. Som den rättshaverist jag är, köpte jag 2,5 liter starksprit trots att införselkvoten är 1 liter och bad ett par andra Foci föra in den åt mig. Inga problem. Anledningen till att jag köpte så mycket är att jag har som mål att kunna blanda den klassiska drinken Long Island Ice Tea med det jag har hemma. I spritväg kräver den vodka, rom, gin, tequila och Cointreau, och nu har jag köpt allt utom vodka som jag redan har hemma. Det, plus cola och citron, gör en Long Island Ice Tea!
Mer Arcade Fire: Half Light II (No Celebration). "Lyssna på texten", uppmanade lillebror.
15.50 fick jag ett överraskande samtal från min far. "Jag är vid Slussen och mitt tåg går 16.28". "Fika?" frågade jag och föreslog att träffa honom på caféet vid den lilla gången till perrongerna inkilad mellan Centralen och ett hotell. Jag cyklade dit. Det började spöregna. Runt 16.00 kom jag in dyngsur och köpte två stora kaffe. 16.05 dök han upp och vi briefade varandra på det senaste i högt tempo. Rena speed-datingen. 16.15 drack vi upp kaffet och gick vi iväg till perrong 18b. 16.25 lämpade jag av honom där.
Mycket mer tid än så behöver man inte ;)
I övrigt spontansökte jag till arbetsmarknadsmässan Armada idag. Men då vill jag ingå i specialstyrkan, annars får det nästan vara. Det passar perfekt: Sköta logistik, rycka in och lösa problem allt eftersom de uppstår. Det är vad jag gör bäst.
Imorgon åker jag in på finskt vatten och tillbaka!
Arcade Fires nya album The Suburbs har tagit över mig totalt. Hela dagen har låtarna The Suburbs, City With No Children och Half Light II (No Celebration) snurrat i huvudet och det är det är också det enda jag velat lyssna på. Försöker jag lyssna på något annat ledsnar jag bara och sätter på The Suburbs igen. Kul är att Arcade Fire nästan alltid sjunger om bilar. Det är väl någon liten symbol för frihet och oberoende.
Det är en värdig efterföljare till tidigare Arcade Fire-skivor och fan, kanske till och med bättre än de tidigare. Det är årets platta för mig i alla fall!
Lite visuals till Arcade Fire's senaste album, The Suburbs.
Arcade Fire är ett av de där banden som betyder en del för en, och deras tredje album släpptes nyligen. Det levererar verkligen, så ni kan tänka er hur jag känner mig. Fick det på USB-minne av lillebror när han kom ner. Det är en ilande vacker skiva på temat villaghetto, lite mer hit-tät än tidigare Arcade Fire, men de har behållit sitt distinkta sound. Man får något sug efter kanadensiska förorter under 70-talet och tänker lite på Virgin Suicides och Into The Wild. Och jag känner att Kanada, Arcade Fire's hemland, drar. Apropå det fick jag höra att min yngsta kusin flyttar till Ottawa om någon vecka. Jag blir faktiskt sugen själv, Kanada är den bättre, sundare sidan av Nordamerika och jag behöver åka dit någon gång. Men det får väl vänta lite.
Gjorde ledarskapsintervjun ikväll, det var jättetrevligt och var mer som en pratstund gamla vänner emellan eftersom det var det. Ledarskapen har gett mig mycket, om så bara för att man får lite bekräftelse på vad man är för sorts människa och kan arbeta utifrån det. Sedan åkte jag hem, gick på kött- och baljväxtsrampage i mataffären och gjorde en köttgryta med linser och till det en bra bönsallad på burk. Matvete, kidneybönor, cannellinibönor och kikärter. Köpte även ett paket mathavre, som är smart eftersom det ger mycket mindre klimatpåverkan än quinoa, ris, couscous, bulgur osv. som inte odlas särskilt nära och/eller resurseffektivt. Sedan gjorde jag någon sorts hummusderivat också. Det blev gott och ett bra avbrott från all satans pasta jag gör när jag inte orkar laga mat...
...men jag har fortfarande svårt att smälta att cynism, enligt Meredith Belbin, är oacceptabelt
Först vill jag bara deklarera att Jason Derülo (alla älskar meningslösa umlauts à la Motörhead) är ett autotuning-offer nästan i samma klass som Flo Rida, som är mitt skräckexempel på talangbefriad R&B-pop. Med det ur vägen ska jag säga att i hitten Watcha Say har han samplat en remix på Imogen Heap vid 4.08 i Enigmas dubstep-mix på Hide and Seek när hon sjunger sådär otroligt snyggt.
Det här veckoslutet har varit otroligt givande. Jag har återfått kontakten med en massa folk, en vän till morsan som gick med på att bli objekt för min ledarskapsintervju som jag ska utföra på tisdag, träffade en annan vän till henne som också bor i stan och idag brunchade vi med min äldsta kusin och hennes pojkvän som numera, åtminsone tillfälligt, bosatt sig i stan.
Nordic Light Hotels brunch var riktigt bra, och det var trevligt att sitta en tvåtimmarssittning, äta långsamt och umgås. Maten var ganska amerikansk med minihamburgare, cajunräkor, ribs och Oreo-kaka bland annat, och rätt bra. Nordic Light är ett riktigt trevligt ställe att sitta och hänga på: Lobbyn är väldigt designad, luftig och ljussatt med mycket konst och skön musik, och servicen är utmärkt. Vi satt i White Room och där var det mycket lugnare än i lobbyn. Det var ett bra avbrott.
Högupplöst rendering av White Room på Nordic Light. Det är verkligen arketypen för skandinavisk design och förmodligen toppmodernt när det invigdes 2005. Men redan nu börjar det bli lite ute med steril, vit design.
Ja, rent allmänt har det varit skönt att ta ett avbrott från studentlivet, att vara i Stockholm på någon annans premisser, med andra mål och medel än mina.
Blue Man Groups trick att ta fram Venus Hum måste vara en av de grymmare saker de gjort.
Jag var på Blue Man Group igår, det var stort efter all Arrested Development man sett, där de frekventerar. Naturligtvis hade de inte med Venus Hum, och deras uppträdande hade lite mer tonvikt på humor och satir än det hade på musiken, vilket visserligen är lite synd för musiken i sig är riktigt, riktigt bra. Men det var otroligt roligt, grymt snygga effekter bland annat genom att rulla ut mängder och åter mängder papper över publiken och sätta på en strobe, och det de spelade var helt fantastiskt. Jag rekommenderar det starkt, de överträffade mina förväntningar!
I Sundsvall är mitt stamhak ett ställe som heter Irish Pub. Den är en klassisk rockpub: Mörkt, murriga bås, pokerbord och darttavla, Jack Vegas och en bar som mest bara har öl, samt hårdrock i högtalarna. Jag har en bekant från parallellklassen på högstadiet som bartender och ofta hittar man någon man känner som hänger där. Stämningen är skön: varje gång man kommer dit känner man att man kan slappna av och ta det lugnt.
Barklubbar på söder och prettoindie är lite roligt, men ibland vill man ha ett sådant där ställe där man kan koppla av med ett gäng vänner och bara strunta i allt annat. Förut var det Wirströms, men det är lite för mysigt för att jag ska känna mig riktigt hemma där. Ikväll insåg jag att mitt favorit-barhäng i Stockholm numera har blivit Roq i gränden bakom Odenplan. Rolig bartender (Studentrabatt? Det är ju inte rock'n'roll), mörka bås men med ett jättegolv fullt av biljardbord, härlig öl som Zeunerts Höga Kusten på fat och grymt bra rock med bland andra Nine Inch Nails och Rob Zombie. Ska jag ta en öl med någon kompis är det dit jag går. Inte konstigt att man känner sig som hemma.
Alla vet hur mycket jag gillar populärkulturella referenser (och särskilt att lära ut om dem).
Ja, idag studerade jag mina kängor lite närmare och upptäckte att det stod tryckt på dem med liten text "Roswell NM.". Osökt kom jag att tänka på Dido och låten "Here With Me".
Roswell, New Mexico, är en liten ökenhåla i sydvästra USA där världens mest kända UFO-incident ägde rum i slutet av 40-talet. Jag kollade upp den. Året var 1947 då man hittade mystiska rester av en "flying disk". I själva verket var det en hemlig spaningsballong som skulle känna av sovjetiska kärnvapentester. Det hela skulle ha varit snabbt avskrivet om det inte vore för presidentunderskrivna hemliga dokument som flera årtionden senare läckt ut, eller gamla armé-stötar som påstått att de fraktat UFO:t, eller andra som påstått att det smältes ner på ett stålbruk i staden, osv. Oavsett trovärdighet bidrar det till myten.
Myten tog man fasta på i TV-serien Roswell från -99. Som jag minns det nu var det som en föregångare till Smallville med en liten dos Arkiv X, och den var rätt bra. Introlåten var Didos genombrotts: Here With Me.
Roswell är en referens jag bär på mina boots med stolthet ;)
N0llan har blivit ettan, alla är kramade, rummet är städat, caset är läst (och i min hjärna nästan löst) och jag sitter här och lyssnar på Hoffmaestro i väntan på efterfesten i Idyllien där jag ställt upp på att hjälpa Gamlingarna, sedan ska jag vara där åtminstone ett litet tag och fira av Fredrik innan han drar till Schweiz imorgon och bjuda chefen på en drink. Det har varit en produktiv dag.
Lång dag: Steg upp kl. 05 efter att ha varit på fest och fått knappt fem timmars sömn, åkte till jobbet och öppnade, drog kl. 09 och åkte på föreläsning. Hemma vid kl 14, sov, drog ner på stan och köpte skor, ett par rejäla boots i MC-stil från Replay. Genomgående soundtrack till dagen har varit The Dandy Warhols. Gammal god rock! Ett annat band, går i samma stil men är mer aktuella är Black Rebel Motorcycle Club som ni ser ovan, de rekommenderas starkt!
Är sådär lagomt torsdagsfull nu ;) Har varit på en av de bästa sittningarna med n0llan nu ikväll, med temat Titanic! Vi hade första och tredje klass (vi är Foci, med mottot "Billigt och bra" så vi var tredje"). Jag var arbetare med skrynklig bomullsskjorta och använde ett trick jag lärt mig av farsan när jag var max 10 år. Om man bränner på vinkorkar kan man sota med dem. Vi använde dem för att måla mustacher på mig och brorsan, men på sittningen ikväll sotade jag ner mig (och andra) med en Moët-kork så vi fick lite maskinrumskänsla. Det var rent allmänt grymt med sporadiska filmsekvenser från filmen Titanic som visades ibland. När vi kom till klimax, isbergs-påstötningen, började de flimra med lamporna och framkalla panik och första klass lämnade lokalen medan festgruppen höll i ett stängsel så vi i tredje klass inte kunde komma ut! Det var snyggt.
Nu hade jag riktig otur och behövde ta ett jobbpass imorgon, fick SMS under huvudrätten att ingen annan kunde och pga. visst manfall är jag tydligen den enda som bryr mig om ifall verksamheten fungerar, så jag kommer att få stiga upp kl. 05 imorgon och åka till jobbet... Sedan jobbar jag till 09, tar tåget tillbaka och går på föreläsning. Hardcore kvällen efter en fest.
Efterfesten var bra den med, bjöd Fredrik på någon shot eftersom jag kommer sakna den fan när han åker till Zürich på söndag. Men eftersom jag, precis som gårdagskvällen, var tvungen att stiga upp tidigt gjorde jag precis som igår: Gick till DJ:en, önskade Justice vs. Simian - We Are Your Friends, och avvaktade. Dansade lite, chillade lite, och röjde fucking järnet när låten började för trots att den är gammal sätter den alltid igång dansgolvet som fan. Och när låten var slut gjorde jag precis som igår: jag tog min väska och gick hem. På vägen stötte jag på mina vänner. Men det är en annan historia...
Nästa svenska musikexport, en 23-årig musiklärarinna från Haninge? Mycket möjligt, för Mary Ndiaye har skills.
Det är lindrigt nyktra inlägg som gäller nu, men så har jag fyra fester fyra kvällar i rad. Men två är avklarade i alla fall! Kvällens blev en sorts nollning av Open. Vi hade internfest med dem, och jag satt med några tjejer som skulle börja på I i höst. Någon utbringade en skål för dessa och det var åtminstone 10 st, med ett ihärdigt "Svep! Svep! Svep!" som förföljde dem. Nåja, det ska väl lära sig att festa som oss, tänker jag som skrämde dem med vårt bildspel från Bludder!
Kele, före detta Bloc Partys sångare som förut var asbra, är fortfarande minst lika asbra och har gjort ett soloalbum, The Boxer, som låter Bloc Part fast ännu lite mer electro: NICE
Jag är speedad för jag har vart på elektro ikväll, hängde med en handelstjej i I:ar-mössa i kön in som bjöd på en cigg. De hade elstängsel. De hade en drink med 12 cl sprit laddad med 30000 volt. De hade en pelare laddad med spänning. Jag attackerade entusiastiskt allt och blev elektrisk.
Förutom det har jag fått en nytändning och lever livet lite extra levande. Söker jobb jag brinner för, pluggar roliga grejer och dansar lite extra hårt. Och det är skönt att ha börjat i skolan igen!
