johnfromscratch

Tears for Fears - Head over Heels från en scen i Donnie Darko. Donnie Darko är inte gjord då, men den utspelar sig på 80-talet, och somliga säger att det är det närmaste man kommer en 00-talets Breakfast Club. Somliga säger också att de sista ärliga tonårsfilmerna gjordes på 80-talet, och det är därför Donnie Darko utspelar sig då.

Jag har blivit rejält åttiotalsskadad av de 80-talsdramakomedier de visar på SVT, av musik som M83, Cocteau Twins och Tears for Fears från den senaste spellistan jag håller på att sätta ihop, och Abeds ständiga referenser i Community.

Community handlar i grund och botten om en sak: gruppdynamik. I början var jag lite irriterad över att få ännu en serie där två personers sexuella innuendo ska hålla ihop en hel handling, som resten av rollfigurerna ska kretsa runt (som Ted och Robin i How I Met Your Mother, eller J.D och Barbie i Scrubs). Skillnaden här är att det är så dramaturgiskt uppenbart att de gör en lite ironisk grej av det. Rollfiguren Abeds ständiga, mer eller mindre begripliga popkulturella referenser, gärna till 80-talsfilmer relaterade till deras egen situation och metahumorn i att han hela tiden spelar in en egen serie som baseras på deras egen vardag. Det självironiska i situationer som när de tar in en till person i gruppen (spelad av Jack Black) och hela gruppdynamiken går åt fanders, eller när de är rädda för att en person ska lämna gruppen och alla blir i hög grad medvetna om att det kommer förstöra hela dynamiken. Handlingen balanserar hela tiden och ingenting får förändras, fastän den här lilla gruppen utsätts för nya yttre krafter i varje avsnitt.



Det påminner så mycket om alla dessa åttiotalsfilmer, något som Abed ständigt påpekar, som Breakfast Club, som The Big Chill, och andra filmer där antingen en grupp träffas och formas, eller där en grupp återser varandra och måste hitta sina nya roller. Det kan vara att jag är lite skadad av att jag läst så mycket om gruppdynamik i kurslitteraturen också, men det ger perspektiv på serier och filmer.