johnfromscratch

Nu kan jag äntligen slå av på takten. I veckan har jag studerat och det har blivit en del nyupptäckt musik, bland annat Editors som låter lite Depeche:igt ibland och lite mer som Interpol eller White Lies andra gånger. Och jag blev riktigt till mig av den här låten och videon, den är alamerande och dystopisk och konspiratorisk och obehaglig och enorm. Tematiskt kommer jag att tänka på den där T-shirten som låg och väntade på mig hemma när jag kom tillbaka till Stockholm, från sVENSKT PSYKO. Jag har ingen aning om hur tröjorna ska se ut när de kommer till mig, men de brukar gå hem. Den här gången gillade jag den... skarpt.


Apropå konspirationsteorier och halvverklighet spelar jag just nu (ja, när jag har tid) ännu en shooter, ett spel som heter Call of Duty: Black Ops. Shooters nu för tiden är ofta ganska hårt hållna kring en tight story, och det läckra i Black Ops är att man spelar som amerikansk agent på 1960-talet. Det är precis så stenhårt som James Ellroys Underworld USA-trilogi, där det kretsar kring ett gäng personer som får inofficiella uppdrag av USA:s regering. Bland annat att de odlade opiumvallmo i Laos för att framställa heroin för att off the book finansiera träning av exilkubaner inför invasionen i Grisbukten för att störta Castro, hur det följer personmyten om John F. Kennedy.
Black Ops följer i fotspåren. Man åker till Cuba för att döda Castro, man åker till Vietnam och Sydostasien för hemliga uppdrag och man sitter och snackar med JFK och McNamara. Det är lite uppskruvat men det är bra berättande.

Nu har jag bara ett sista ryck, jag bestämde ju mig för att gå informationssökningskursen bara som ett rent infall (jag tror inte att jag har någon som helst nytta av det förutom kuriosakunskaper) så jag ska lämna in hemtenta imorgon 23.59. Sedan är jag fri.