johnfromscratch

Har haft en relativt lugn helg. Förutom det mycket trevliga sociala livet har jag också spelat Alan Wake, skapat av den finska spelstudion Remedy, som inte släppt något sedan Max Payne.

Max Payne har jag skrivit om förr, en atmosfärisk skildring av en desillusionerad, hämnande, nedgången New York-snut, helt enkelt en klassisk noir-story med extra allt: snöstorm, sorgset cellosoundtrack och en familj i spillror. De fick en halvtam fortsättning i filmform med Mark Wahlberg och Mila Kunis.

Alla dessa projekt drevs till stor del av Sam Lake (Sami Järvi), som grundat Remedy och skrivit manus och skådespelat en del. På samma sätt skrev han manus till Alan Wake.

Även om det är vitt skilda typer av spel är atmosfären densamma. Alan Wake är en skräckhistoria i samma stil som "skräckmästaren" Stephen Kings berättelser, och handlar om en författare som drabbas av sitt eget skrivandes skapelser då han är på besök i en fikitionell småstad i den amerikanska nordvästern. I sann Stepen King-stil anfaller både poltergeists och övernaturliga fenomen såväl som onda skuggväsen som bara går att kuva genom ljus. Man sticker inte under stol med inspirationskällorna utan refererar entusiastiskt till King, H.P. Lovecraft och Bret Easton Ellis och även Deliverance och framför allt Twin Peaks. Men också Max Payne.

Istället för traditionella bokkapitel delar man, precis som i Twin Peaks, in berättandet i avsnitt med en musiksatt preview där låtar från bland annat Bowie, Roy Orbison, Nick Cave och Violet Indiana från Cocteau Twins dyker upp. Och singer/songwritern Poe. Vad som gör Poe intressant är att hon är syster till skräckförfattaren Mark Danielewski som skrivit den ergodiska boken House of Leaves. Att den är ergodisk innebär att bokens text är icke-linjär. De båda syskonen refererar mycket till varandras verk.


En sida ur House of Leaves. Många av fotnoterna i boken är referenser till böcker och verk som inte existerar

Det tydligaste exemplet på det är att Danielewski läser högt från House of Leaves i den ganska märkliga musikvideon till Hey Pretty. Precis som i Alan Wake och många Stepehen King-böcker har House of Leaves en allvetande berättare i första person.