johnfromscratch

Nej, jag har faktiskt inte särskilt mycket att göra. Alla jobbar eller är bortresta så jag lodar på stan, läser en bok i parken, är ute och springer eller spottar ur mig blogginlägg, samtidigt som jag försöker leva i nuet. Det går ganska bra, och det gör att man faktiskt tycker att det är skönt att inte göra särskilt mycket.

Men jag har sett på TV: Första avsnittet av True Blood säsong 3! Det här avsnittet var bara en transportsträcka till den nya intrigen och inte särskilt dramatiskt, men jag gillar när man noggrannt bygger upp det som komma skall.

Så fungerar hela Sopranos, i stort sett. Såg även trettonde avsnittet av säsong 1 ikväll och det är helt makalöst bra med Tony Soprano som lite av en universums mittpunkt som påverkas av och påverkar allt som händer. Och hans motstridiga känslor och samtalen med psykiatrikern. Och hans hatiska mamma som försöker döda honom, medvetet eller bara ett senilt ryck? det vet man inte riktigt. Och framför allt de ödesmättade slutscenerna. I kvällens avsnittet satt han och hans familj på en restaurang med strömavbrott i en storm. Skålar för familjen. Efteråt hör man ett brakande av grenar. Alla tittar sig omkring, lugnar lite skrämda ner sig. Tillvaron är bräcklig.

Eller det här avsnittet från sista säsongen, det jag nog minns bäst. Tony Soprano är tärd av den psykiska pressen, har blivit tvungen att mörda sin efterträdare, surrogatsonen, som tappat greppet. Han har också råkat ut för svår bilolycka. Han åker till Vegas för att komma undan allt på hemmaplan. Den sista scenen är inetsad i mig. Bräckligheten. Öknen.



DJävulskt snyggt.