johnfromscratch

Ikväll hade jag en av våra traditionella B-actionkvällar med kompisarna. Första filmen var Split Second med Rutger Hauer från 1993, och sedan såg vi filmatiseringen av datorspelet Postal.

Det är den senare som förtjänar speciellt omnämnande. Egentligen är det spelet Postal 2 som gör det, utvecklat av studion Running With Scissors. Jag spelade det när det kom 2003. Det var bitsk samhällssatir över nästan allting: kriget mot terrorismen, terrorism, kristna sekter, hippies, regeringen, kändisar, konsumtion, moraliserande. Ingenting var heligt. Och de gjorde detta genom att göra det så vidrigt och våldsamt som möjligt och det fungerade verkligen. De fick en otrolig uppmärksamhet, lustigt nog till stor del i Sverige, där det orsakade ett utbrott av gammal god moralpanik och drogs till och med inför rätta för brott mot yttrandefrihetslagen men friades.

Filmen var trogen spelet och satiren var tydlig. Den var visserligen blek i jämförelse med spelet men hade sina ögonblick. Särskilt som filmens regissör Uwe Boll, ökänd även för sina övriga värdelösa lågbudget-datorspelsfilmatiseringar, dök upp i den. Han blev intervjuad och sa att han finansierade sina filmer med nazi-guld, betalade Verne Troyer (mer känd som Mini-Me) med guldtänder varpå spelet Postal 2:s utvecklare sköt Uwe Boll för hans dåliga filmproduktioner. Metahumor.

Det är sådant man får när man ser filmer med 4.1 i IMDB-rating. Men det är spelet man ska uppleva, det är kult.