johnfromscratch

Karin Dreijer sätter stämningen i sommarnattens skog.

En oförklarlig rusning i tunnelbanan gjorde att jag och Jossan missade bussen från Gustavsberg till Skeviksstrand, och en resa på åtta minuter förlängdes till över en halvtimme.

Vi fick The Rasmus På Luffen Experience, gick där längs landsvägen i våra overaller och schmeckar, och plötsligt stannade en gammal Santa Fe 100 meter framför oss och började backa. En glad morsa med bilbarnstolar och bred västkustdialekt frågade om vi ville ha skjuts. Gissa om!

Hon inte bara skjutsade oss fram, utan sedan också tillbaka när vi missade en avfart, och fortsätte sedan köra oss längs småvägarna för hon "har ändå ingen brådska" och hade själv varit i samma situation. Jag var så glad, så jag tänkte att jag måste återgälda tjänsten till någon i samma situation när jag är ute och kör.

Vi hade grymt roligt på Osqvik med bad, bastu och sång. Temat var beachparty och man skulle ha en strandhink med sig att dricka ur. Jag hade en gammal senapssillburk med lock att dricka Fanta & rosé ur. Det är fina människor med på nollningen det här året och sammanhållningen är mycket tightare än förra. Jag vet inte vad det är, men det verkar bli roligare och roligare på Industriell Ekonomi ju mer längre jag går där.

Jag och Jossan stack tidigt eftersom jag ska köra till Halmstad imorgon. Men bussen kom aldrig. Vi stod där i mörkret vid vägen ute på vischan utan några tecken på liv någonstans förutom husen tvärs över fältet och hästarna i hagen. Jag stog där med grön färg i ansiktet, ett självlysande UV-rör runt handleden, en blomkrans i plast runt halsen och schmeck och overall. En bil kom ut på vägen, och sporrad som jag var av att så enkelt ha fått skjuts tidigare, vinkade jag åt den att stanna. Den gamla Seat-minibussen saktade in och det såg inte ut som att det fanns plats för det satt en förmodligen irakisk eller kurdisk familj med farsan vid ratten och tre söner i varierande åldrar där. "Ska ni till Gustavsberg?" frågade jag. "Nära Gustavsberg" svarade någon. "Får vi plats?". Det gjorde vi. Så vi åkte tillbaka till civilisationen under tystnad samtidigt som vi betraktades med glada, nyfikna blickar från den yngsta sonen. De var till och med vänliga nog att köra oss ända in till centrum, och vi kunde ta en tidigare buss än vi planerat.

På bussen mot Slussen var jag omåttligt glad efter vårt äventyr. Utan alla skulle vi ha varit strandsatta och närapå hjälplösa. Men tänk ändå vad mycket helt främmande människor kan hjälpa en om man bara låter dem.