johnfromscratch

Jag snubblade över en John Le Carré-bok i min lokala second hand-affär i förra veckan, den svenska översättningen av The Drummer Girl (Den lilla trumslagarflickan). En inbunden förstautgåva från 1982 för 20 kr. Och den är inte alls dålig.

Le Carré är en otrolig författare, det har jag tyckt ända sedan jag läste The Constant Gardner (Den trägne odlaren). Han skriver spionromaner, det är sant, men de är mycket mer än så. Människorna i boken otroligt noggrannt uppmålade men mänskliga och går alltid att relatera till, och dialog och inre monolog görs så intelligent och roligt men samtidigt psykologiskt och känslomässigt invecklat att man verkligen sugs in i boken. Och han förutsätter inte att man som läsare är totalt enfaldig, vilket är skönt. Han kan kasta in en i en helt annan handling och låta en förstå långt senare, han kan dra igång en tankeväckande diskussion, han låter vissa saker vara underförstådda. John Le Carré berättar med sådan värme, så otroligt målande språk och provocerar fram så många tankar att de kan förändra en åsikter helt, och det gör att man kommer ihåg böckerna i år efteråt. Faktum är att när jag berättade för morsan att jag hade köpt boken, så sa hon att hon läst den strax efter att den kom, mindes precis vad den handlade om och ville låna den efter mig.

Handligen i sig är egentligen rätt enkel. En palestinsk terroristgrupp bombar israeler i Europa, en grupp israeliska underrättelseagenter utreder och värvar en ung engelsk teaterskådespelerska till att bli deras infiltratör, en tjej som har uttalade vänsterextrema åsikter men allteftersom de förhör henne inser man mer och mer att hon mest bara är är ung och förbannad på världen och sin övre medelklassuppväxt. Så långt har jag kommit hittills, och då har jag ändå läst en tredjedel av boken. Men så är det ofta med John Le Carré-böcker: rätt lite händer egentligen, ändå är det alltid extremt intressant. Men det är för att han bygger det så otroligt mycket. När man är klar med boken kommer man på sig själv med att fundera med vad som hände med karaktärerna sedan. För de här karaktärerna återkommer aldrig. Men helt klart är att om man gillar spionromaner så måste man prova en av John Le Carré.

Däremot har boken redan nu fått mig intresserad av hela den här militanta vänsteraktivismen. Det har kommit att handla mycket om det, om frustrerad ungdom som på ett väldigt naivt sätt hatar hur världen fungerar och vill göra något utan att riktigt veta vad, så de tar till vapen och intalar sig själva att de förändrar något. Jag råkade halka in en dokumentär på SVT1 ikväll om Patty Hearst, en rik tjej i Kalifornien som 1974 blev kidnappad av SLA, en militant vänsterrörelse i USA som mest bestod av 20-åriga universitetsstuderande vänsteridealister som inte gillade hur landet krigade och behandlade fattiga, och agerade ut sin ilska. Grejen är att "terroristerna" kunde vara människor som du och jag som bara blev förbannade på utvecklingen i världen, och även fast de var intelligenta människor var de lite unga och naiva, som man gärna är i den här åldern, och gjorde rätt missriktade grejer. Så även kidnappningsoffret utvecklade till slut sympatier för sina fångvaktare och gick med dem och de rånade banker, terroriserade, och gäckade FBI i flera år. Man ska inte underskatta ungdomens ilska och rastlöshet...